Krigshistorier var mina barndomssagor. Mina kompisar fick höra sina föräldrar berätta om Pippi på de sju haven. Jag fick höra om hur kriget hade satt sina spår i våra hjärtan. Och jag fick aldrig nog av historierna. I dag hör jag mig själv berätta historierna för mina barn. Jag känner flykten, rädslan och oron. Och jag återupplever min mammas flykt i varje ord jag uttalar. Hennes panik. Hur hon flyr med sina fyra barn för att rädda dem undan döden. Ändå minns jag inget av flykten eller kriget. När jag hör historierna förstår jag varför jag har glömt. Vem vill komma ihåg sådana händelser?
Jag var tre år när vi flydde från kriget. Den 6 december 1975 flydde min mamma ensam med sina barn från Libanon. På väg till Syrien för att rädda oss undan krig. Dagen då vi flydde kom att kallas den Svarta lördagen i Libanons historia. Hundratals civila och milismän miste livet den lördagen. Men vi klarade oss. I en taxi med trasiga fönsterrutor lyckades mamma ta oss oskadda över gränsen till Syrien. Ett land i fred, då 1975.
Vi frös, grät och skrek hela vägen. Men det gjorde inget. För hon kunde inte glömma händelsen dagen innan. Den som fick henne att fly för sitt och sina barns liv.
I solens starka strålar hängde hon tvätt. Plötsligt kände hon en kula vina förbi huvudet när hon böjer sig ner. Kulan träffade husfasaden. Hon klarade sig, precis på sekunden. Hur mycket är en sekund egentligen? I krigstider är en sekund en oändlighet. Det kan vara skillnaden mellan liv och död.
Min mamma valde livet. Hon gav oss livet. Varje sekund av livet fick vi av henne den dagen. Många miljarders sekunder i ett nytt liv, i ett nytt land som var okänt för henne. Hon visste ingenting om Sverige. Ingenting. Ändå klev hon in i en taxi med en främmande man som ”visade sig vara snäll”. Hon uttryckte det så. Chauffören ”visade sig var snäll”. Bara desperation kan få en förälder med småbarn att kliva in en taxi, för att ta den farliga vägen över gränsen till Syrien, med en man som ”kanske inte är snäll”. Eller så kanske han är det. Om man har tur. För i krig är ingen snäll säger min mamma. Ingen.
Havet är inte snällt heller. Det har vi sett av den senaste tidens rapportering. För föräldrar som väljer att sätta sig i en gummibåt med ett hav framför sig är det inte havets snällhetsfaktor som avgör. De vill bara rädda sin familj från det onda. Men det som ses som räddningen kan också bli döden.
Flykten räddade mitt liv 1975. Men den tog ett annat barns liv 40 år senare. Och den fortsätter att ta liv. Vi har sett hjärtskärande bilder på ett barn hittat på en strand, lika gammal som jag var när vi flydde från vårt krig. Lika gammal som min son är i dag. Flykten tog hans unga liv. Vi flydde till hans land. Han flydde från sitt land. Landet som var min räddning och min frihet som barn. Men hans död i dag. Jag gråter över bilderna jag ser.
Och vi är många som har gråtit. Hur länge ska vi behöva gråta? När ska ondskan ta slut?
Stackars stackars liten. Det var inte kriget som tog hans lilla själ till himmelen. Det var världen. Det var vi. Vi människor tog hans liv.
Jag tänker på mitt liv. Vad hade hänt om kulan hade träffat min mamma? Hade vi alla dött? Frågorna stannar kvar där på Libanons husfasad tillsammans med kulan. Men för det lilla barnet på stranden stannar frågorna om hur livet hade kunnat vara i havets mörka djup.
