Grattis ...? 

Trädens kraft hade gett styrka i en svår period med bröstcancer, berättade artisten i intervjun. Och en extra ståtlig björk i Uppsala hade visat sig vara så speciell att Regina Lund till och med börjat kalla den för ”min nuvarande pojkvän”. De kramades varje gång de sågs, sa hon.

Först efter två år förstår jag äntligen vad Regina Lund menar.

Min man är tydligen också ett träd. Och jag är avundsjuk.  

Varför klarar sig vissa människor genom motgångar medan andra av oss smulas sönder? Under de senaste årens konstanta världskris har det blivit tydligt att vi hanterar motgångar väldigt olika. Medan vissa av oss går under av oro verkar andra kunna anpassa sig till svåra situationer utan att bli emotionell köttfärs.

I ett avsnitt av P1:s ”Kropp och själ” hör jag om ”resiliens”, ett begrepp som används i psykologiska sammanhang för att förstå en individs förmåga att hantera stress, motgångar och trauma. I programmet förklarar psykologen Kristin Öster uttrycket genom en metafor:

Två träd står på en blåsig kulle. I den hårda vinden får det ena trädet sina grenar knäckta och kanske till och med välter. Det andra trädet däremot är motståndskraftigt. I vindarna böjs det men lyckas på något sätt hela tiden hålla jämviktsläge så att det kan resa sig upp. 

Detta är resiliens. Förmågan att studsa tillbaka. Att ha ett slags anpassningsförmåga och skydd för att kunna hantera negativa livshändelser utan att brytas ner. Ett extremfall är ANC-ledaren Nelson Mandela som satt i fängelse 28 år för sin kamp för rättvisa, men ändå kom ut med kraft att kunna förändra världen. 

Jag kände mig mycket sedd av denna trädmetafor. Inte för att jag relaterar till Nelson Mandela utan för att min man har visat sig fungera exakt som det där andra, motståndskraftiga trädet på den blåsiga kullen. Utan att ducka nyheter om världsläget har han genom de senaste årens hot och orosmoment varit både känslomässigt stabil och hoppfull.

”Vilken bra dag” kan han också säga efter att barnen har bråkat alla dygnets vakna timmar. 

Det är fruktansvärt irriterande, men också djupt avundsvärt. 

Själv har jag efter två års pandemi, akut klimatkris och ett nystartat krig inte bara fått knäckta grenar eller vält. Jag är knappt ett träd på kullen längre. Jag är sågspån.  

Och då har jag inte tvingats fly klimatförändringar eller krig, inte heller förlorat mitt jobb eller någon anhörig. Allt känns mörkt och meningslöst, och om den känslan är jag knappast ensam.

Runtomkring mig talas det om ”kriströtthet”, eller att inte ”orka ta in mer nu”. Det är ett nästan övertydligt privilegierat sätt att säga att man har möjlighet att välja bort kriserna. 

Samtidigt är det en förståelig psykologisk överlevnadsmekanism. Ett sätt att hålla ihop någorlunda och i bästa fall kunna göra något för den som har det värre. 

Själv får jag i brist på resiliens göra som Regina Lund. 

Krama mitt träd.