En av de hundratals undersökningar som vi kommer att serveras under de närmaste fem månaderna visade nyss att de tillfrågade väljarna anser att sjukvården är det viktigaste området inför valet. Detta verkar ha ställt till ett ögonblick av oreda i den mediala planeringen och den politiska standardlogiken. Sjukvården? Hurdå? Det är klart att sjukvård är viktigt, men knappast någonting för rikspolitiken, och vad ska man fråga vem om när det gäller sjukvård? För partierna har inte förslag som står emot varandra.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

En företrädare för undersökningsföretaget kommenterar: ”För att en fråga ska bli en valfråga måste partierna också vilja att det ska bli konflikt i frågan. Det kan göra att det inte blir en så viktig valfråga om inte partierna vill driva den så hårt.”

Det krävs alltså en konflikt för att något ska bli valfråga. Men inte nog med det. Det räcker inte att väljarna vill någonting och att det därmed blir en konflikt mellan väljare och politiska partier. Det måste vara en konflikt mellan partierna. Och där står sig väljarna slätt.

Den mediala normalansatsen på problemet är beprövad, och hopplös och består i frågan: vilket parti gynnas av att väljarna sätter sjukvårdens problem högst på viktighetslistan? Kommentatorerna lägger sina huvuden ännu mer på sned och säger: Ingen aning! Och då blir slutsatsen: Nä, sjukvården blir nog ingen stor valfråga. Vadå ”blir”?

Om nu valrörelser är tillfällen för väljarna att rikta krav, önskemål, visioner och drömmar mot dem som söker förtroendet att få företräda samma väljare under fyra år, hur kan väljarnas viktigaste fråga försvinna?

Det är inte underligt att partier vill driva vissa frågor och avstå från andra.

Men det brukar sägas att medier utför granskningar för väljarnas räkning. Om väljarnas viktigaste frågor rör ett område som partiföreträdare inte vill tala om kunde man tycka att det vore demokratiskt intressant för medieföreträdare att hugga tag i just de frågorna. Är sjukvårdens problem olösliga? Eller varför har ditt parti inga svar inom väljarnas viktigaste område?

Samma frågor kan ställas om klimatförstöringen. Och om problemen att uppfylla miljöåtaganden om ren luft och arters mångfald. Om fossilfria transportsystem. Om bostadsbrist och hemlöshet. Och om pensionerna, fast nej. För pensioner är ett så hett område att de flesta partierna i god tid före valet kommer att ha gjort upp med varandra om dem. Bara på det sättet kan man för sjunde valrörelsen i sträck undvika att tala om pensioner.

Nå, om nu planerna redan är gjorda i detalj för vem som ska duellera med vem om vad i fem månader framöver så kan alltså inte väljarnas synpunkter tillåtas att störa planeringen. Då blir medieslutsatsen i stället en annan: ja, väljarna tycker att sjukvård är viktigast. Men de väljare som byter parti kan tänkas anse att brott eller invandring är viktigare – så då kan vi köra på som vanligt. Med brott och invandring och otrygghet och utanförskapsområden. Som också är viktiga, inte tu tal om det.

Och sedan duellerar utvalda kombattanter så att väljarna är lomhörda och utmattade, och argumenten blir nerslitna som kiselstenar som spolats runt i ett hav av tid. Och förutsagda valfrågor blir valfrågor, för på annat sätt får det inte bli.

Jag vill i augusti månad inte läsa, höra eller se det gamla förtalet av väljare som brukar dyka upp till surströmmingspremiären.  Då sägs på ledarplats att väljarna kräver valfläsk (många väljare i verkligheten äter inte kött och rätt många undviker just fläsk) eller är som barnungar som kräver politiskt smågodis. Fläskandet och snaskandet hör i verkligheten hemma i utbytet mellan medialogiker och duellantrådgivare, på kiselstenstrillarnas veckomöten och vid pladderstrategernas egna supermingel.

Med nödvändighet stör samma snäva logik seriösa och hårt arbetande politikers och journalisters vardagsarbete i strävan efter demokrati. Om man endast kan tala om det som andra redan talar om, så är det svårt att ta upp frågor som anses gå på tvärs, hur viktiga de än är för väljarna.

Jag står och stirrar på de tunna snödroppestjälkarna, och snålvinden sliter i de små grönstrimmiga klockorna. Det vassa istäcket runt om dem har tjocknat under natten. Men snödroppar har ett eget uråldrigt anti-frys-system och de blommar envist. Vilket antifrys har den levande demokratin? I snålblåst och under långa köldnätter?