Krönika. Kristin McMillen.

2021-09-16 13:45
Bild: Johan Nilsson/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Liv Strömquist har rätt – snygghet är ingen trygg trygghet

Leder det till lycka att vara snygg? Eller är det tvärtom? Kristin McMillen läser Liv Strömquists nya seriebok ”Inne i spegelsalen” och Heidi Lindes roman ”Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet” och mediterar över kapprustningen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

En gång skrev jag en krönika med titeln ”Digital snygghet sabbar vår självbild – och inte ens Kardashians kommer undan”. Den handlade om hur den den selfie-centrerade samtiden och hur den påverkar blicken när vi ser på oss själva – både i spegeln, i Zoom-fönstret och i mobilens kamera.

En läsare kommenterade då på Facebook: ”Jag ser förjävlig ut men bryr mej int. Har mental distans till mitt utseende. Hur ser det ut i huvet på folk som är fixerade vid sina utseenden?”

Ni gissade rätt: Det var en man!

Jag önskar verkligen att jag hade samma styrka att hålla emot i snygghetstävlingen, eller åtminstone samma förutsättningar som denna avundsvärda ”jag duger som jag är”-gubbe. Men frågan var faktiskt bra: Hur i hela friden ser det ut i huvet på folk ”nuförtin”?

I sin nya seriebok ”Inne i spegelsalen” försöker serietecknaren Liv Strömquist hitta svaret på just detta. Hon ger den historiska bakgrunden till att vi idag är så bisarrt upptagna vid att iscensätta oss som begärliga objekt. Hon slår också fast att kopplingen mellan att ”vara snygg” och ”att ha ett människovärde” idag är starkare än någonsin. Till sin hjälp tar hon historieböcker, filosofiska och sociologiska tänkare och fem intervjuade kvinnor mellan 53 och 73 år.

Nina, 53: ”Vid en viss ålder... blir vi alla lika fula. Det är något demokratiskt i det.” // ”Det blir viktigare och viktigare med åldern att lyckas med sin förträngning”

Lena, 53: ”Jag sörjer mitt åldrande så fruktansvärt. Tanken på min framtida hals kan förmörka en hel dag”.

Mest fascinerande är berättelsen om Elisabeth ”Sisi” av Österrike (1837- 1898) som fullkomligt tyranniserades av de otroligt vackra ungdomsporträtten föreställande henne själv. Under sitt liv var hon så livrädd för att gå upp i vikt att hon periodvis levde på sorbet och buljong. Och efter att ha fyllt 32 vägrade hon att någonsin låta sig fotograferas, avbildas eller att visa sitt ansikte offentligt. Ett kapitel som för ovanlighetens skull gör mig tacksam över att inte vara sådär himlastormande vacker.

Fler har ägnat sig åt temat. Också i norska Heidi Lindes nya bok ”Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet” skildras sorgen över skönhetens förgänglighet.

Linn har alltid varit den snygga. En dag upptäcker hon att män inte längre vänder sig om efter henne på gatan. Om Linn förlorat sin attraktionskraft, vad är nu hennes existensberättigande? Linn är livrädd.

Bokomslaget pryds kongenialt av en övermogen, brunfläckig banan.

Vi är många som är utleda på att se oss själva som renoveringsobjekt. Ändå köper vi lovande produkter. Ändå vill vi optimera vår potential. Ändå pressar vi oss själva att se ut på ett sätt som sedan kommer att förfölja oss resten av livet. (”I min ungdom var jag ju snygg. Men det förstod jag aldrig då!”).
Förmodligen vill de flesta av oss ägna vår tid åt annat än sisyfosarbetet att ”förhålla oss” till våra utseenden. Men kapprustningen fortsätter. Man vill ju inte gärna halka efter när ”alla andra” gör.

Efter att ha läst ”Inne i spegelsalen” blir jag inte helt övertygad om att det går att välja bort känslan av förlust. Men jag blir i alla fall mycket mer säker på att snyggselfien inte är vägen att gå för den som vill kunna existera och åldras utan total panik.
Liv Strömquist igen: ”Tyvärr ligger det i fuckabilitetens natur att den falnar med åldern, så det är ingen särskilt trygg trygghet att hålla fast vid.”

Så vad göra? Kollektivt försöka avgifta oss från snyggfoton? Påminna oss om att skönhetsindustrin lever på vårt missnöje? Öva oss på att fronta andra egenskaper, som humor intellekt eller värme?

Ett är i alla fall säkert: Je suis en brun banan. Förr eller senare.
Men vi är också alltid mycket mer än våra fejs.

Plus: Självbiografiska ”Barndom. Ungdom” av Tove Ditlevsen. Jag hoppas att många som hittade till hennes författarskap genom nyutgåvan av ”Gift” 2019 också ska hitta denna. Samt: Att ni också läser nyligen bortgångna s ”Håll käften och vara söt”. En dansk systerförfattare i att skriva om kvinnor som famlar i mörkret.

Minus: Att jag tänker dagligen på klimatet. Ändå gör jag för lite.