Det gångna året har jag inte sällan beklagat mig för vänner om hur ful jag känner mig.
”Oduschad rugguggla” är ett uttryck som förekommit. ”Träsktroll” ett annat. Osminkad, iförd solkiga svarta mjukiskläder har jag känt hur min kropp sakta börjat växa ihop med soffan.
En sorglig syn.
Det tog mig allt för lång tid att inse att känslan av pandemifulhet inte bara hänger ihop med hur jag faktiskt ser ut nuförtiden – utan med bristen på vanliga ansikten i min vardag.
Från det isolerade hemmakontoret har jag uppenbarligen börjat tro att människorna på sociala medier representerar hur folk ser ut, och dessvärre börjat jämföra mitt ansikte med deras.
Inte konstigt att jag känt mig som en möglig vålnad. Särskilt när jag försökt ta en habil selfie - och det försöker man ju inte helt sällan nu för tiden. På den punkten har jag och Khloé Kardashian ett och annat gemensamt, men vi ska återkomma till det.
Spaningen om vår tids besatthet av skönhet på bild är långtifrån ny. Det har länge talats om modebranchens förmåga att piska upp omöjliga skönhetsideal med pinnsmala och retuscherade fotomodeller. Men det senaste decenniet har vår kultur förändrats drastiskt och blivit supervisuell.
Vi lever i självdokumentationens och snyggfiltrens guldålder.
Från spridda textuppdateringar på Facebook ägnar många av oss nu timmar varje vecka åt helt bildcentrerade sociala medier som Instragram, Tiktok och Youtube. Idag är det inte bara fotomodellers eller influerares angelägenhet att synas på bild – det gäller i princip alla som har en digital närvaro. Och under pandemin har det bara blivit värre.
Ansiktet är våra fönster mot världen.
Eller rättare sagt: Ansiktet som vi ser ut på bild är vårt fönster utåt.
Det är ändå en stor skillnad.
Mot extremt snyggfiltrerade eller kosmetiskt tillfixade ansikten har vi vanlisar ofta ingenting. Det bedömer tyvärr de som designat de sociala medierna. Tiktoks ”beauty algoritm” premierar exempelvis vackra och symmetriska ansikten och ser till att dessa får större spridning på plattformen. Och hur influerare på Instagram och Youtube ser ut vet vi alla vid det här laget: inte som träsktroll, direkt.
Överrepresentationen av digital snygghet påverkar sjävklart hur vi ser på oss själva – både i spegeln, i Zoom-fönstret och i mobilens selfie-kamera.
Länge fanns inte ens selfiefunktionen i våra telefoner och datorer. Nu riktar vi den mot oss flera gånger om dagen. Resultatet är en ständig utifrånblick på oss själva.
Självmedvetet ändrar vi vinkel för att bli våra snyggaste – men kanske också plattaste – jag.
I boken ”Gender and the media” beskriver sociologen Rosalind Gill den postfeministiska mediekulturens besatthet av kvinnokroppen och hur denna sexualiserade kropp kommit att bli kärnan för en kvinnas identitet när den presenteras i media. Detta kan innebära makt, men det för också med sig en kvinnokropp som hela tiden behöver bevakas och kontrolleras. Fråga bara Kardashian/Jenner-klanen.
Systrarna har det senaste decenniet varit enormt stilbildande för visuell kultur och för att skapa ett timglaskurvigt kroppsideal med gigantiska rumpor, smala midjor och yppiga bröst. En skönhet lika omöjlig att uppnå som det tidigare pinnsmala idealet – om man inte har tillräckligt med pengar till omfattande operationer vill säga.
Eller kontroll över kameravinkeln och retuscheringsverktygen, visade det sig. Annars blir det kris och panik.
Nyligen anlitade Khloé Kardashian sin jurist i hopp om att kunna radera ett foto på sig själv i bikini från internet. Detta eftersom hon ansåg att hon inte var tillräckligt snygg på bilden. I en lång text på Instagram beklagade hon sig sedan över de taskiga ord hon fått höra om sitt utseende genom åren och hur dessa fortfarande påverkar hennes kroppsbild. Tråkigt såklart. Men det Khloé önskade sig var inte i huvudsak att få slippa objektifieras eller mobbas – utan att få bort fotot och visas i ”rätt vinkel” i offentligheten.
Händelsen var ett primalskrik från den hyperkapitalistiska och bilddrivna avgrunden.
Och det var inte konstigt att Khloé hatade bilden. Hela Kardashian-klanens affärsidé är att omsorgsfullt modellera om sina kroppar och ansikten med hjälp av fillers, avancerad kirurgi, implantat och smink – för att sedan kunna sälja produkter för att vi ska kunna se ut som dem.
Eller rättare sagt: Att vi ska kunna försöka se ut som de gör på sina kontrollerade bilder.
Men inte ens Kardashians slipper undan effekterna av den hypervisuella eran. Även deras självbilder fuckas upp. Jag skriver detta inte som skadeglädje, utan som en verklighetscheck i en samtid där vi skapar våra tillrättalagda självbilder i kameran. En samtid besatt av fotomässig skönhet där något annat vackert onekligen slarvas bort längs vägen.
Skönhet är ju också rörlighet och liv.
Vem är jag om jag får vara mer tredimensionell? Ett lite gladare träsktroll? Kanske kunde vi börja experimentera med att se på vår kropp som något levande och potentiellt uttrycksfullt istället för ett stilleben av kroppsdelar i rätt vinkel.
