Själv råkar jag haft tid att läsa. I våras fick jag sparken från den värsta arbetsplats jag nånsin haft. Vi anställdes för att vara med och starta en ny verksamhet. Det havererade ganska direkt och redan under första veckan tröstade jag en kollega som grät i korridoren hellre än att svara en osedvanligt otrevlig mellanchef. Härskar­teknikerna låg som en blöt filt över oss, arbets­miljön var katastrof, vi kände inte varandra och vi varken vågade eller kunde välja skyddsombud. Folk mådde sämre och sämre, en efter en bröt ihop och plockade ihop sig lagom till nästa. Ett par månader in var det min tur när jag inte kunde lämna schema till fritids för att arbetstiderna ständigt ändrades utan respekt för varken arbetstidslagar eller privatliv.

Vi hade ingen anställningstrygghet. Varenda en var provanställd och vi hade ingenting att sätta emot. För att avsluta en provanställning behöver arbetsgivaren varken ha några rimliga skäl eller ens uppge dom. Kan man bli av med jobbet bara sådär blir det i praktiken omöjligt att kräva något alls. I mitt fall gjorde arbetsbrist att någon måste gå och att det blev jag berodde på att jag inte stått med ­mössan i hand och ”varit en lagspelare”. Jag hade inte misskött mitt arbete och arbetsgivaren medgav att jag hade mer relevant kompetens än andra. Men utan anställningsskydd spelar det noll roll.

De drog in ledigheter, sket i att förhandla större schemaändringar och att göra risk­analyser inför nattarbete. Folk började ta med egen utrustning till jobbet och vågade inte begära ersättning för ekonomiska utlägg. Allt bakom den klassiska kvinnobullshiten om att ställa upp och göra gott i den hjälp, stöd och behandlingsverksamhet vi anställts i. Det flög anklagelser om illojalitet och utan grundläggande anställningstrygghet kunde en inkompetent chef och en frånvarande högsta ledning köra oss i botten på bara några månader.

Provanställning är ett exempel på alla de sätt som finns att kringgå las, vilken behöver stärkas snarare än nedmonteras. Enligt direktivet ombads utredaren ta fram förslag på hur anställningsskyddet kan ”anpassas efter dagens arbetsmarknad” när det förstås egentligen är arbetsmarknaden som borde rättas efter arbets­rätten.

Utredaren föreslår att öka arbetsgivarens möjligheter att själv välja vem som ska gå vid arbetsbrist,  att uppsägningar av personliga skäl inte ska kunna ogiltigförklaras och att rätten till omplacering försämras. Självklart kommer de att göra sig av med de besvärliga, de gamla, de fackligt aktiva, de sjuka, de föräldralediga, vilka de vill. Hade utredningen redan varit verklighet hade jag och mina kollegor varit i princip i samma situation även om vi haft tillsvidareanställningar. Det räcker för att jag ska veta att deras 736 sidor är skit och att ”behoven på dagens arbetsmarknad” som utredningen beaktat är några andras.

Enligt utredningdirektivet skulle förslagen ”samlat innebära att en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls”. Vilken jävla balans som menas är ungefär lika oklart som hur den upprätthålls. Det är en lika delar pliktskyldig som menings­lös formulering som sammanfattar den moderna socialdemokratins problem: De vill inte kännas vid konflikten som innebär att ingenting kan vara till båda parternas fördel. Man kan inte bedriva borgerlig politik, och samtidigt vara ett arbetarparti.

Ändå är det inte meningen att utredningen ska bli lag, det är en välkänd fint som vi såg senast med strejkrätten. Meningen är att facken ska tvingas till förhandlingsborden för att skjuta sig själva i foten innan nån annan hinner göra det. Mörk är dagen då facken förhandlar om detta som i praktiken redan är beslutat. Det är inte anspråkslösa förslag, det är klasskrig som bara kan mötas med stridsåtgärder.