Den fria feministiska kvinnojoursrörelsen är hotad. Kanske står dödsstöten för dörren. För stater finns två sätt att hantera politiska rörelser som växt sig för starka: att trycka tillbaka dem med repression eller att oskadliggöra dem genom att ta över dem och göra dem till egna marionetter. Steg för steg har kvinnojourerna avradikaliserats och utsatts för alltmer styrning och kontroll. Kvinnojoursrörelsens vara, dess autonomi, ideologi och verksamhet är i smärtsam förvandling.
Andra vågens kvinnorörelse satte mäns våld mot kvinnor på den politiska dagordningen. Kvinnors våldsverklighet gjordes till samhällsfråga och sambanden mellan kön, våld och makt synliggjordes. Kvinnojourer startades av och för kvinnor byggda på principer om solidaritet, anonymitet och hjälp till självhjälp. Våldet förstods som ett ständigt pågående kontinuum av vilket alla kvinnor hade varierande erfarenhet. Kort sagt menade man att våldet var normalt, i bemärkelsen något vanligt förekommande alla kvinnor kunde drabbas av och tvingades förhålla sig till. De feministiska förklaringsmodellerna fick enormt genomslag: våld i hemmet faller under allmänt åtal och lagar om rätt till målsägarbiträde, kontaktförbud och grov kvinnofridskränkning har stiftats.
Men sen slutet av 90-talet har också socialtjänstlagen reviderats flera gånger. Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta kvinnor har tillkommit och förtydligats. I takt med att frågan hamnat i knät på kommunerna har den omformulerats och våldet omtalas allt oftare som ett könsneutralt, socialt problem bland andra. De feministiska förklaringsmodellerna har successivt kastats ut och våldet avpolitiserats åter. Plötsligt talar vi om ”destruktiva relationer”, ”våldsrelationer” och det helt dominerande: ”våld i nära relationer”. Som om våldet kunde drabba vem som helst oavsett kön och grundar sig i relationen snarare än i maktförhållanden mellan könen.
Kommuner har startat egna verksamheter för våldsutsatta och socialkontor har ”familjefrids-” eller ”relationsvåldsteam”. Inte sällan arbetar de med både offer och förövare på samma enhet och de båda görs till bärare av ett gemensamt och behandlingsbart familjeproblem. Vid sidan av de kommunala verksamheterna finns vinstdrivande privata aktörer som cashar in på ”skyddade boenden” med fokus på säkerhet och skalskydd.
Med dessa konkurrerar kvinnojourerna. Professionalisering av verksamheterna har tvingats fram där stöd kvinna-till-kvinna kommit att förstås som oprofessionellt i jämförelse med behandling utförd av anställda socionomer. Det ställs krav på personal 24-7, tillgänglighetsanpassningar, regnbågscertifieringar, behandlingsprogram och högskoleutbildningar, vilket inte kan finansieras med kommunala verksamhetsbidrag beslutade årsvis eller ännu kortsiktigare statliga projektmedel. I stället görs jourerna ekonomiskt beroende av att kommunerna upphandlar platser i boendet via placeringsbeslut från socialtjänsten. På så sätt betalar kommunerna bara för ”skyddat boende” och inte för jourtelefoner och självhjälpsgrupper, barnpassning, stödsamtal, medfölj till myndigheter, juridisk hjälp, studiecirklar och politiskt påverkansarbete. När placering gjorts lyder jouren under socialtjänstlagen och den en gång feministiska stödverksamheten förvandlas till ”utförare av socialtjänst”.
Kvinnor kan inte längre ges den anonymitet som en gång var grundprincip. Det ska föras journaler och man har anmälningsplikt avseende barnen. Vem som är berättigad till stöd och skydd och hur länge beslutas av samma myndighet som återkommande, av jourerna själva, kritiseras för att varken se, förstå eller ta våld på allvar. En myndighet blir jourens uppdragsgivare när det skulle vara kvinnor själva.
Det är en oerhörd utveckling, varav bara en bråkdel ryms här. 2018 överlämnades utredningen SOU 2017:112 ”Ett fönster av möjligheter” som bland annat innehåller förslag om att det ska göras tillståndspliktigt att driva skyddat boende och att barn ska kunna omhändertas när deras mamma söker skydd undan våldet. Vad som händer med det vet vi ännu inte, men blir förslagen verklighet kommer det att få stora konsekvenser för våldsutsatta kvinnors redan kraftigt begränsade möjligheter att få skydd och stöd. Går det igenom blir det de fria, feministiska kvinnojourernas död.
