Alla dessa civila, oskyldiga barn och kvinnor som bara mals ner, spottas ut, skadas för livet eller dör förgäves när krigets maskineri rullar in och över deras bostadsområden, in i deras hem och över deras kroppar i mitt gamla hemland Kurdistan.

Dessa offers enda brott är att de bor i ett område, Rojava, i norra Syrien som är och var fredligt och där folk oavsett etnicitet eller religion levde i samexistens. Där människor med sin egna militära styrka SDF – en armé bestående av kurder, syrianer/assyrier, araber och armenier – tillsammans besegrade terrorsekten Daesh/ISIS och som också har förlorat över 11 000 tappra kvinnor och män i detta utdragna, hemska krig.

Såklart att det även finns och fanns problem med styret i Rojava, men det var så nära en idyll man kan komma i Mellanöstern, den delen av vår värld, där folk i hundratals, ja i tusentals år har varit i konflikt med varandra. I Rojava blev ingen förföljd eller dödad på grund av sin etnicitet eller religion, där kunde man kunde till och med hissa en Prideflagga utan att det sågs som ett hot.

Terrorgruppen, som tack vare SDF med kurderna i spetsen, till slut kunde besegras, framställdes av både USA och Europa som det största säkerhetshotet mot deras egna länder, värderingar och intressen.

Just detta kunde inte gå ostraffat förbi, för landet Turkiet. Regimen med partierna AKP och MHP vid makten hade bidat sin tid, slickat sina sår och samlat sina krafter, därför att en islamistisk sultan och en fascistisk gråvarg glömmer aldrig och förlåter aldrig en förnedrande förlust.

I fem år hade Turkiet en helt öppen gräns med terrorsekten och senare Kalifatet Daesh. Affärerna blomstrade för Turkiet, billig olja strömmade in och man stöttade terrorsekten med både vapen, pengar och läkarvård. Jihadister som halshögg kristna präster och journalister inför världens tv-kameror, som brände kurdiska peshmergasoldater levande instängda i burar, som sålde yezidi-flickor på marknaden och använde dem som sexslavar, som kastade homosexuella från höga torn mot en säker död, dessa jihadister fick fri lejd av turkiska staten och säkerhetstjänsten och många av dessa terrorister fick även turkiska pass.

När Daeshs kalifat slutligen krossades av SDF:s soldater under kurdisk ledning och med hjälp av amerikanskt flyg så kände turkiska staten som att det var de själva som hade förlorat kriget och lidit nederlag och detta glömdes aldrig och förläts aldrig.

När Europas länder är svaga och fega som nu, när EU fruktar flyktingar mer än klimathotet och orättvisor och när USA styrs av en oberäknelig ständigt ljugande misogyn president, denne Donald Trump som har 119 olika projekt, byggnader och andra ekonomiska intressen i Turkiet.

Just precis då och just nu passar gråvargen i sultankläder på. För det är nu islamisten och fascisten går till attack och slår till.

Den största hämnden, den ljuvaste hämnden för varje turkisk despot och regim med viss självaktning.

Etnisk rensning, folkfördrivning och folkutbyte.

En fin turkisk tradition sedan 1915.

Vi börjar bli vana, vi kurder, armenier, syrianer/assyrier, araber, greker m.fl. Oavsett om vi är kristna, muslimer eller yezider har vi alldeles för många gånger sett och upplevt den turkiska arméns blodiga framfart och den turkiska statens brutalitet.

Återigen utan att omvärlden bryr sig, utan att Europa ingriper och utan att USA stoppar det. Fast de hade kunnat, om de velat. USA och Europa förråder hellre dem som räddade dem från terrorsekten Daesh och lämnar Rojava och sina allierade i SDF i sticket än att stoppa Nato-medlemmen Turkiet, landet som stöttade terrorsekten Daesh med vapen, pengar och läkarvård.

Turkiet begår ytterligare ett folkmord, ytterligare en till etnisk rensning med USA och Europas goda minne och likgiltighet och vi, de drabbade folken får återigen se och höra hur våra släktingar, våra civila, våra oskyldiga kvinnor och barn tvingas fly för livet eller bli slaktade, bombade och avrättade.

Och när det inte finns fler tårar.

När tårarna har torkat ut.

När vreden har lagt sig och tomheten sköljer över en.

När du sitter där med din mobil eller dator, hålögd och utan en enda känsla kvar att känna.

Skärmen blinkar och flimrar och pockar på uppmärksamhet, men du har inget kvar att ge, du kan varken titta bort eller titta på, du tittar men du ser bara igenom och bortom.

Bilderna på den lilla kurdiska flickan som undrar varför hennes ben är borta.

Bilderna på den lille arabiske pojken, han vars ansikte tagits över av ett par stora vackra ögon, ögon som i sin tur tagits över av döden och hopplöshetens bottenlösa mörka djup, han som precis fått veta att hans föräldrar är bortsprängda.

Bilderna på den 12-årige kurdiske pojken som med uppspärrade ögon fulla av smärta, hjärtskärande skriker: Pappa jag ber dig snälla, släck branden på min kropp! Han som för bara några timmar sen inte ens visste vad vit fosfor eller napalm var för något. Nu kommer hans lilla taniga pojkkropp aldrig kunna glömma det, eller gömma det...

Bilderna på den sorgsne kristne mannen som har en fin tavla på Jesus, hans frälsare och Gud hängandes över sig där han bombskadad ligger på en brits och från andra sidan rummet, på en annan brits, hör sin ännu mer skadade frus kvidande, förtvivlan och rop efter hjälp, hjälp som inte hörsammas, hjälp som inte finns, hjälp som inte kommer och som inte kommer att komma...

Varför?

Du frågar varför!?

”Varför” är en så sliten, enkel, liten, vidrig, äcklig och förbannat slug och falsk fråga att ställa i det här läget, i alla dessa liknande fall.

Den gör dig effektivt till den betraktande, den ger dig ett behagligt avstånd och skyddar dig från deltagande och framförallt, du avskriver dig totalt från ansvar och behöver egentligen inte ens bry dig om en lösning.

Din fråga varför är maskerad som meningsfull men är helt meningslös och betydelselös för de oskyldiga och civila offren, dessa för livet ärrade och skärrade barns tillstånd.

Du menar väl, men du menar egentligen ingenting.

Deras enda brott är och var att bo i ett område, Rojava, i norra Syrien som var fredligt och där folk oavsett etnicitet eller religion levde i samexistens. Just detta kunde det fascistiska och islamistiska Turkiet med folkmördaren Erdogan som president inte acceptera.