Krönika

Annelie Salminen: Kopplingen mellan hjärna och tunga blev aldrig klar

Publicerad 5 december, 2017

ETC Västerås

När jag var liten lärde jag mig husfinska. Den sortens finska som mummu pratade med oss barnbarn, när vi bodde hos henne på somrarna. Kroppsdelar, färger, siffror, köksredskap, barnsånger. Jag lärde mig hänga med i ungefär vad de vuxna pratade om i köket på kvällarna, när vi barn låg på madrasser på golvet i rummet bredvid.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC Västerås som står för åsikten.

Annelie Salminen

Text

Eller i bastun, genom sprakande eld och fräsande löylyä, och ångan som immade igen ögonen. Om jag ville lyssna. Annars kunde jag lätt koppla bort språket och låta ljuden bli till en melodi, en slags musik som flög ovanför mina egna svenska barntankar.

Jag fick just det, melodin. Vissa begrepp. Men inte flytet i att själv kunna formulera mig, prata, skriva. Det räckte inte riktigt att bara höra det i bakgrunden, då och då. Nyhetsspråket blir alltför svårt. Avancerade resonemang fungerar inte.