Anna Fock: Kanske sabbar jag mina chanser att i framtiden få sälja billiga paljettlinnen

I dag läste jag om en före detta anställd på en sportbutikskedja. Hon berättade om hälsovådlig arbetsmiljö, underbemanning och absurda krav, bland annat på att kalla butikskunder för gäster (annars utdelades bestraffningar i form av armhävningar inför arbetskamraterna). Bestraffningarna kallades motivation, och eftersom de flesta var unga förstagångsarbetande var det få som vågade eller ens visste att de kunde säga ifrån. Jag önskar att jag kunde bli förvånad.

Min vän T och jag har haft många, långa samtal om arbetsmarknaden. Båda har vi flitigt sökt jobb av olika skäl, men trots att vi kommit på intervjuer och vetat att vi gjort allt bra dröjde det länge innan någon av oss lyckades. Och vi har aldrig fattat varför. Visst förstår vi att alla inte kan hålla med oss om att vi är döcoola, men att vi är kompetenta och arbetsamma kan knappast någon säga emot. T har undervisat på universitet och administrerat studieförbund, har bott och arbetat i olika länder och kan många språk. Det har definitivt inte jag, utöver det där med språken, men jag är i alla fall stark, händig och uppriktigt intresserad av alla jobb jag söker.