Anna Fock: Jag vill inte bo i Majorna

Mannen på spårvagnen har ett ambitiöst helskägg och poppiga nördbrillor. På vägen mellan Järntorget och Stigbergstorget håller han låda för sitt sällskap (och hälften av sina medresenärer) om det underbara Majorna. Det är skönt och avslappnat, menar han. Ett område där ingen försöker vara någonting särskilt, där man kan vara sig själv och ingen är snobbig. Jag börjar skruva generat på mig, men lyckas för en gångs skull tygla min drift att lägga mig i främmande människors samtal. I stället tittar jag ut genom fönstret och tänker, kanske lite fördomsfullt, att snubben med skägget antagligen inte hänger på Gröna Brunnen utan på betydligt mindre avslappnade ställen. Majorna är helt enkelt som Södermalm var för kanske femton år sedan, avrundar han innan han kliver av och sannolikt fortsätter föreläsningen med en utläggning om gentrifiering. 

Den där utläggningen kan jag ju tycka är ganska komisk, men det är sällan man hör någon ifrågasätta myten om det charmigt bohemiska Majorna. Säg ”Majorna” och i princip vem som helst får något rosadimmigt i blicken och drömmer om en tid då proletärer bodde i innerstaden och klädde sig som Tom Waits. I Majorna är livet en ständigt pågående Håkan Hellström-video där rödkindade ungdomar i randiga tröjor och vegamössor åker omkring på gammaldags rostiga damcyklar mellan landshövdingehusen (för i dessa fantasier består området enbart av Djurgårdsgatan och Kungsladugård). Där röstar alla vänster, döper barnen till Elda och inreder enbart med loppisfynd av den snygga sorten. Och där vill alla självklart bo, för det här med att Majorna är så Göteborg som någonting kan bli betraktas som en total sanning.