Andres Lokko: Med varma ögon på brittisk arbetarklass

Martin Parr får mig att sakna de där sista spillrorna av svensk socialdemokrati som jag fortfarande minns. 

Posten. Svensk standard. Televerket. 

Jag ska strax försöka förklara varför. 

Den så oerhört inflytelserika brittiska fotografen gick bort tidigare i veckan. Martin Parr blev 73 år gammal. Hans allra sista verk blev boken ”Julie Ballard”, i samarbete med den nästan vanvettigt hippa och omhuldade modellen och kreativa multikonstnären Nadia Lee Cohen, och föranledde ännu en sista välförtjänt renässans för Parr; nu som renodlat post-ironisk modefotograf. 

Om inte annat nådde han med ”Julie Ballard” – i allra sista stund – en helt ny målgrupp. 

Som ingen annan fångade och kommenterade Parr det brittiska klassystemet och dess enorma sociogeografiska skillnader och orättvisor, först i traditionellt svartvitt och senare – med än mer effektivt eftertryck – i överdriven kulör. 

Det är intressant att lägga Parrs original bredvid hans så uppenbara svenska lärjunge, Lars Tunbjörks. När man jämför dem må inspirationen framgå med all önskvärd tydlighet men illustrerar också skillnaderna mellan dessa två nationer. 

Kanske som tydligast: Sverige hade Försäkringskassan, britterna puben.

Där Tunbjörk fångar en svensk ensamhets administrativa vardag i stela kontorslandskap finns det alltid en varm gemenskap i Parrs porträtt av engelsk arbetarklass.  

En tidig eftermiddag, medan jag fortfarande bodde i västra London, satte jag mig på puben The Cock & Bottle i Notting Hill. Eftersom detta utspelade sig minuterna innan den totala digitaliseringen promenerade jag på vägen dit förbi Ladbroke Groves tunnelbanestation för att plocka upp dagens Evening Standard.

Medan jag läste den över en pint på den folktomma puben hörde jag de två pubägarna prata vid bardisken medan de packade upp små chipspåsar ur en kartong från Walkers. 

"Bill, har du sett Mrs Evans på sistone?”, frågar den ene av dem. 

"Är det hon med burberryparaplyet som brukar sitta själv där vid fönsterbordet?”

"Ja”.

"Nej, det var nog ett tag sedan. I alla fall minst någon vecka sedan.”

"Hon är ju alltid här minst två gånger i veckan. Man kan ställa klockan efter henne. Vi borde kolla så det inte har hänt något.”

Och så börjar de bläddra i analoga telefonlistor, där hemnummer samsas med modernare mobilnummer. De ringer och frågar om någon annan stamgäst har hennes nummer, vilken adress hon bor på och kan någon i sådana fall möjligen bara knacka på och kolla så hon är okej eller om någon med säkerhet vet om hon är bortrest.

Detta pågår ganska länge, så pass att jag inte hinner få reda på hur det faktiskt står till med Mrs Evans innan jag måste vidare till vad jag nu skulle vidare till. Men händelsen har fastnat i minnet som något lika rörande som nödvändigt i ett samhälle där socialdemokratin sedan länge har monterats ner, fallit isär eller, möjligen, aldrig riktigt har existerat så som vi känner den.

Och jag har tänkt på den där eftermiddagen på The Cock & Bottle varje gång jag har trillat över Martin Parrs foton. Men även, med en eskalerande sorg, på hur just denna komponent saknades i Tunbjörks lika observanta bild av Sverige. 

 FÖR ÖVRIGT

... vill jag gärna rekommendera den anonyma dansmusikproducenten Love Remains nya album "With every cloud” eftersom det erbjuder ett smått perfekt och modernt ackompanjemang till Martin Parrs samlade verk.