BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag fick ett sms från min mor förra veckan:

”Alltså, Åsa: tänkte på vad jag hörde några 40-åriga kvinnor på gatan stod o snackade om metoo: ska man aldrig våga flirta längre eller ta emot cred från killarna längre? Nää, de har gått för långt! Jag gillar när karlar flirtar med mej!” och avslutade med en emoji typ: hur ska en förhålla sig till detta?

Jag svarar:

”Jaa, den där är klurig. Det handlar, tror jag, om att vi tror att det är cred, för det är det enda vi får av dem (killarna). Tyvärr är det nog så. Om vi börjar se oss som människor och inte objekt så tror jag att när det väl gnistrar till och två människor ser varandra så kommer det kännas mycket starkare och härligare än det här duttandet, och så det här att det är männens blickar som avgör.

Kram och tack för att du hjälper mig tänka”

Mor svarar: ”Alltid med dej?”

Jag tänker på vad hela den här rörelsen gör med oss. Mor och jag möts på en ny nivå och det är fint, samtidigt som ämnet den senaste tiden är lite enformigt.

Men nu är det så, nu kommer vi behöva vädra det här, precis lika mycket som sopsorteringen, svensktillverkat och rättvisemärkt, även om det här är tyngre och större, men ändå.

Ja, nu har det liksom blivit vardagsmat för alla oss som vittnat och vittnar, på samma sätt som det varit vardagsmat innan med den skillnaden att få visste och få vågade berätta.

Men trots vardagsmatskänslan är jag fortfarande i chock. Alla ofiltrerade vittnesmål som modigaste medsystrar orkar berätta, pränta ner med egna kroppens fingrar och snudd på att behöva återuppleva vidrigheterna igen, egna minnen och erfarenheter som tvingar sig upp ur förträngningsmörkret, fram och upp i vittnesljuset. Under ny lupp och lampa inser jag och många med mig vad vi trott ingått i arbetet, ingått i kulturen, ingått i en falsk bekräftelsekultur. Vi har trott oss bli bekräftade, låtit oss bli det, haft överseende med hur vi har bekräftats, för att inte skapa dålig stämning, eller rentav bli ratade av någon en varit i beroendeställning till. Rädslan då (om jag sagt emot) att bli ratad och utkastad på gatan i tron att jag varit värdelös, istället för känslan av frihet och vidöppenhet för vad som hade erbjudits utanför ...

Tänk om min son hade funnits då, för 20 år sedan och sagt det han sa till mig igår kväll efter att han tiggt till sig ytterligare ett ryggkli av sin supersömniga mor ”mamma, du ska lyssna mer på dina känslor – inte lita på mig”.

Eller som den världskände illusionisten (då närmare 80 år) sa, när han försökt fylla mig (då 23 år) med alkohol av olika slag, för att sen försöka förföra mig i sitt hem utanför Köpenhamn: ”Åsa, nu er bollen din!”, han hade följt mig till bussen efter att jag vid ett noga utvalt tillfälle den kvällen, i chock men ändå målmedvetet (jag hade tidigare jobbat med psykotiska utagerande) ”nobbat” honom, vilket kränkte den världskände så oerhört att han vid busshållplatsen ”gav mig bollen”. Jag minns att jag tänkte att det var en bandyboll, hård och ond, han gav mig. Och jag minns att jag på bussen hem grät och tänkte att jag kastade den hårt i hans vidriga ansikte.

Den bilden kommer till mig nu, som en så konkret bild av att ”... lägga skammen där den hör hemma – hos förövaren och den som skyddar honom”, den så välformulerade meningen som först skapades i #tystnadtagning och sedan används i alla efterföljande hashtags. Att den världskände illusionisten kände skam och gav den till mig i form av en boll, och att det i sig var så tragiskt och komiskt att jag vände min skam till humor istället och haft den historien som ett litet ”triumfkort” när det behövts lättas upp stämning vid olika tillfällen.

Men faktum kvarstår: Jag blev utsatt för ett övergrepp av gubbjäveln. Punkt slut. Jag kom helskinnad därifrån, men inte hel. Punkt slut. Men givetvis skyddade jag honom. Ända tills han dog. Eller ända tills nu, när jag tänker efter.