Åsa Gustafsson: Jag måste öva mig på att separera

Jag älskar skogen. Granarna står raka som furor i den välplanerade planterade delen av skogen. Exakt mellanrum mellan träden, gott om utrymme, raka rader. Luftigt har de det, där de växer rakt upp i samma takt. Ordning och reda. Som om Jan Björklund hade planterat dem. Till synes stolta granar, men när jag går närmare, springer sicksack mellan träden på den mjuka mossmattan mellan dem, ser jag depressionen. Trots det tilltagna utrymmet är de inte lyckliga. Några har fallit. Rakt ner bara. Som raka furor har granarna fallit, förmodligen av ren tristess. För lite blandskog, tänker jag. För få överraskningar. Lite lövträd som piggar upp mellan barren. Det är väl klart att när en inte har något att förhålla sig till, ingen att stötas och blötas emot, ingen att överraskas av, då är det väl klart att en faller. Som en fura, rakt ner i backen. En så kallad faceplant. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS