Krönika. Darius Barimani.

2020-02-02 17:15
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Jag hoppas att ni inte köper politikernas ursäkter om vårdkaoset

Sjuksköterskebristen på de offentliga sjukhusen har inte uppstått från ingenstans, utan den är en direkt konsekvens av aktiva politiska beslut.

För några dagar sedan tog jag del av SVT:s debatt mellan Anna Starbrink, liberalt landstingsråd i Stockholm, och ST-läkaren Akil Awad, en av sjukvårdsuppropets initiativtagare. Det var tillfredsställande att se hur Akil ställde landstingsrådet mot väggen och inte tillät henne ursäkta nedskärningarna i vården med falska uttalanden om utbyggnad av närakuter och vårdcentraler.

Den här politikern har inte gjort annat än att förstöra för den offentliga vården i Stockholm sedan jag tog examen 2014 och får nästan Irene Svenonius (finansregionråd i Stockholms region) att framstå som Florence Nightingale själv. Debatten slutar i att båda tycks vara överens om att det största problemet på de offentliga sjukhusen är bristen på vårdplatser, och att vårdplatsbristen i sin tur beror på en brist på sjuksköterskor. Hur vi ska råda bot på den bristen är dock en fråga som inte alls lyfts fram tillräckligt i debatten.

Anledningen till att patienter i livshotande tillstånd ligger i sjukhuskorridorer och att patienter fastnar i vårdköer är alltså att den offentligt drivna sjukvården har svårt att locka sjuksköterskor. Så mycket tror jag de flesta, i alla fall de som arbetar inom sjukvården, har förstått. Anna Starbrink förklarade att platsbristen ska åtgärdas med att aktivt rekrytera sjuksköterskor till de offentliga sjukhusen, och att kommande varsel på sjukhusen i Stockholm enbart gäller läkare och undersköterskor.

Men hur sjuksköterskornas ansträngda arbetssituation ska förbättras genom att avskeda deras kollegor som ju är de som avlastar dem, förklarar inte Starbrink. Inte heller hur sjuksköterskorna skall lockas att arbeta för de offentliga sjukhusen, när de där har lägre löner men högre arbetsbelastning än på privata sjukhus.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag hoppas därför att den breda allmänheten inte köper politikernas genomskinliga ursäkter och förslag på åtgärder. För sjuksköterskebristen på de offentliga sjukhusen har inte uppstått från ingenstans, utan den är en direkt konsekvens av aktiva politiska beslut.

År 2016 etablerade Alliansen en policy om ett lönetak för landstingsanställda sjuksköterskor, i syfte att förhindra personal att hoppa mellan olika tjänster inom landstinget för att höja sina löner. Även om denna lönekartell inte längre är gällande, så finns inom flera verksamheter som drivs i landstingets regi fortfarande en outtalad överenskommelse mellan arbetsgivare om hur mycket man ska ge i lön till en nybliven sjuksköterska. Detta för att motverka “intern konkurrens” och hålla nere kostnader.

Problemet med detta lönetak är att sjuksköterskorna i stället söker sig till privata arbetsgivare som har möjlighet att erbjuda vilka löner de vill. Enligt lönestatistik från Statistiska Centralbyrån från 2018 tjänar en grundutbildad sjuksköterska 32 700 kronor i månaden i offentlig sektor, medan en sjuksköterska med samma kompetens i den privata sektorn har en motsvarande månadslön på 36 526 kronor. Väljer en sjuksköterska att arbeta för ett bemanningsföretag kan lönen ibland uppgå till 50 000 kr per månad. Utöver dessa löneskillnader skiljer sig dessutom arbetsbelastningen enormt mellan offentliga och privata vårdgivare.

De privata arbetsgivarna har generellt friskare patienter med mindre komplicerade sjukdomar och erbjuder lättare behandlingar som mer sällan leder till komplikationer. Detta innebär i sin tur en lägre arbetsbelastning för sjuksköterskorna som arbetar på privata vårdinrättningar jämfört med dem som arbetar med landstingens multisjuka och vårdtunga patienter.

Hur landstingets sjukvårdspolitiker ska locka sjuksköterskor att arbeta med sämre villkor och till lägre lön, har jag ännu inte fått något tillfredsställande svar på.

För det enda sättet att locka tillbaka sjuksköterskorna till den offentliga vården är att höja deras löner, så att de offentliga sjukhusen kan konkurrera med de privata arbetsgivarna. Men denna kostnad är den stora elefanten i rummet som politiker inte vill prata om, eftersom landstingets sjukvårdskostnader skulle öka med flera miljarder.

Eftersom dssa miljarder måste komma någonstans ifrån, blir sjuksköterskebristen plötsligt en politisk fråga av högsta dignitet, en fråga om höger och vänster. För antingen måste region Stockholm begränsa manöverutrymmet för de privata vårdvalen så att deras sjuksköterskelöner inte längre utgör en orättvis konkurrens med den offentliga vården, eller så måste det till skattehöjningar för att finansiera sjuksköterskornas löneökning inom det offentliga. Det går inte att komma ifrån att vårdkaoset och sjuksköterskebristen i grund och botten är en högst politisk fråga. Och detta måste vi tala om. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Darius Barimani
Darius Barimani 

Socialist, vårdaktivist och ST-läkare i kirurgi på Karolinska sjukhuset.