Lotta Lindqvist: Jag fick stanna i fyra dagar på BB – och älskade det

Jag älskade BB. Jag var ung, min hemsituation knasig. Aldrig har jag uppskattat att någon skivade frukt i min filmjölk och hämtade kaffe så mycket. Inget bråk, inga måsten, bara jag och min bebis. En klocka att ringa på när jag tänkte att han inte andades eller när jag inte visste hur man skulle få bort det första kletiga bebisbecket. När mjölken rann till och jag åkte hormonell berg-och-dalbana. Kanske såg de hur mycket just vi, den lille och jag, behövde de där fyra dygnen och vilken enorm skillnad det gjorde för oss att jag själv fick avgöra när vi var redo att åka hem. Man kan hoppas det, men mest hade vi nog bara turen att komma in när det råkade finnas plats och tid.

En stor del av kvinnosjukvården och dess personal verkar tvingas leva i ett bräckligt gränstillstånd som styrs av just tur: tur att inga komplikationer uppstod, tur att ingen skadades allvarligt, tur att hela skiten inte rasade idag heller. Tur att BB Mölndal inte blev nedlagt förrän efter jag fött.