Åsa Gustafsson: Ingen säger nej eller hej

Jo, jag har några olika saker som bryr min hjärna och mitt hjärta. Hyreshuset jag bor i ska säljas och bli bostadsrätt. ”’Mitt kära’ hyreshus inklämt bland en massa bostadsrätter”, som jag brukar beskriva det. Det enda överlevande hyreshuset med ”bostadsrättskänsla” som det har beskrivits på en bytessajt. Vad ska jag då skriva om? Jag som älskar att titta snett på de ängsliga bostadsrättsföreningarna, amatörägare av hus, hur det putsas och byts kök, ja ni vet, allt det där som sponsras av den gemensamma kassan. Vilka ska jag då håna? Ska jag börja snacka skit om mina grannar nu då eller?

Samtidigt väller medmänniskor in på Centralen i Göteborg och mitt hjärta brister. Igen. Nä, nu jävlar. Nu ska bostadsrättsbakåtsträvar-Åsa dra ihop hyresgrannarna denna sista månad i ”frihet”, nu ska vi samla kläder och allt som behövs. Jag sätter upp en lapp i hissen: ”Kom igen nu grannar. Vi ses i tvättstugan i kväll och tvättar, samlar och packar kläder till våra medmänniskor!” och så några hashtags och vad som behövs. Jag ringer på hos dem som inte använder hissen och således inte ser lappen. Ingen öppnar. Ingen kommer. Ingen knackar på och säger hej eller nej till mej. Ingen ställer ner en kasse i källaren. Jag kan fan inte bo här, tänker jag. Inte i den här oempatiska trappuppgången. Kalla människor. Hemska tanke – tänk om de är sverigedemokrater hela bunten? Utom tre, det är jag säker på, men resten.