Samtidigt väller medmänniskor in på Centralen i Göteborg och mitt hjärta brister. Igen. Nä, nu jävlar. Nu ska bostadsrättsbakåtsträvar-Åsa dra ihop hyresgrannarna denna sista månad i ”frihet”, nu ska vi samla kläder och allt som behövs. Jag sätter upp en lapp i hissen: ”Kom igen nu grannar. Vi ses i tvättstugan i kväll och tvättar, samlar och packar kläder till våra medmänniskor!” och så några hashtags och vad som behövs. Jag ringer på hos dem som inte använder hissen och således inte ser lappen. Ingen öppnar. Ingen kommer. Ingen knackar på och säger hej eller nej till mej. Ingen ställer ner en kasse i källaren. Jag kan fan inte bo här, tänker jag. Inte i den här oempatiska trappuppgången. Kalla människor. Hemska tanke – tänk om de är sverigedemokrater hela bunten? Utom tre, det är jag säker på, men resten. 

Känner mig illa till mods, men kämpar på, tvättar, torkar, impregnerar och packar, ringer en vän som bor i hyreshus och ber henne kolla om någon vill panikbyta med oss. Jag jagar reda på dem jag nästan känner, för att vi kommer från samma småstad, som har blivit rika på konfektion och undrar om de kan kirra fram underkläder på ett eller två dygn. Det kan dom, visar det sig. Men mina grannar kan fan inte ens titta ner i tvättstugan och säga hej eller nej. Men jag tänker också att de har väl sitt. Och sin skit. Att tänka på. Och så tänker jag på alla missionärer förr, som lämnade bort sina egna barn till internat för att åka till andra länder och ta hand om andras barn. Som barn ser man inte storheten, man ser bara sveket. Hinner jag tänka. Och så tänker jag på mina egna barn… Ja, ja, nu är jackorna torra. Jag sprejar med starkt impregneringssprej så att det luktar starkt i hela trapphuset. Så att det ska kännas. Ingen klagar. Ingen kommer och säger nej eller hej. Jag tar hissen upp. Ingen har ens kommenterat på lappen. Tar ner lappen. Funderar en kort stund på att sätta upp den igen. Jag är ju en jävel på inte bara dialekter utan även på handstilar, tänker jag i ett infall av övermod. Och skriva något i stil med: ”Bra åsa! ses, jag tar med vin. Juste häng det blev:) Det här gör vi om! Coolt Åsa, tonight we gona change the wörld, go!” Skapa ett slags utanförkänsla i trappen… Blir avbruten av en tröttma, en känsla av att aldrig kunna förändra världen. Lägger mig. Sover gott i min säng som jag har och drömmer om dem som ingen har. Kvällen efter, vid middagsbordet, som vi också har: ”Åsa, vi glömde mötet angående bostadsrättomvandlingen i går kväll. Alla var visst där.”

– Jävla skitsamhälle! springer jag runt i trapphuset och skriker.