Marcus Bornlid Lesseur: Inga selfies med Greta Thunberg

Knappt har jag hunnit lämna Folktandvårdens akutmottagning vid Fridhemsplan, tusen kronor fattigare, demoraliserad och med en alltjämt ömmande visdomstand, förrän min redaktör Martin skriver och ber mig åka bort till riksdagen. Snabbt ska det gå! Uppenbarligen pågår det en klimatdemonstration i den svenska politikens bultande hjärta, aktivister anförda av Greta Thunberg har blockerat huvudingångarna till parlamentet, det ryktas att kravallpolis har kallats in. Gud vet hur detta ska sluta. 

Jag försöker slingra mig ur uppdraget. Jag har ju nyss varit hos tandläkaren. Jag är unikt illa skickad att uthärda fysisk smärta och för övrigt är min talförmåga för tillfället nersatt — ingen tar en sluddrande journalist på allvar. Men å andra sidan. Solen skiner och jag kan väl lika gärna ståta med mitt talfel inför ett gäng minderåriga klimataktivister som inför mina kollegor på den fönsterbefriade redaktionen. I sammanhanget är att det kanske till och med att betrakta som en fördel? Den man inte tar på allvar betraktar man inte heller som ett hot. Och att inte betraktas som ett hot skulle jag vilja påstå är en sällsynt eftersträvansvärd journalistisk egenskap.