Jag försöker slingra mig ur uppdraget. Jag har ju nyss varit hos tandläkaren. Jag är unikt illa skickad att uthärda fysisk smärta och för övrigt är min talförmåga för tillfället nersatt — ingen tar en sluddrande journalist på allvar. Men å andra sidan. Solen skiner och jag kan väl lika gärna ståta med mitt talfel inför ett gäng minderåriga klimataktivister som inför mina kollegor på den fönsterbefriade redaktionen. I sammanhanget är att det kanske till och med att betrakta som en fördel? Den man inte tar på allvar betraktar man inte heller som ett hot. Och att inte betraktas som ett hot skulle jag vilja påstå är en sällsynt eftersträvansvärd journalistisk egenskap.

Lite si och så med våldskapitalet

Aktionen har varit in full sway in närmare tre timmar när jag anländer till skådeplatsen för dagens drama.

Ett dussin fotografer vankar av och an på platsen och ser kroniskt uttråkade ut, men med undantag för dem tycks de flesta närvarande vara på väsentligt mycket bättre humör än jag. Till och med riksdagens säkerhetsvakter ser belåtna ut. I mitt tillstånd förefaller det mig milt provocerande. När jag frågar en av dem — en man i trettioårsåldern som vad det verkar har begränsat sitt rörelseschema till blott de solbelysta flikarna av Riksgatan — hur han upplevt stämningen under förmiddagen säger han att det varit "hur lugnt som helst". Ungdomarna som sitter uppflugna med sina banderoller på trapparna till västra och östra riksdagshusets ingångar har inte ställt till med några bekymmer. Deras samlade våldskapital bedömer han som lågt. För hans del får de gärna sitta kvar med sina skyltar ett tag till. 

Jag frågar om någon politiker försökt brotta sig förbi ungdomarna. Han säger att detta i så fall har undgått hans uppmärksamhet. Han har inte sett skymten av en representant från politikerklassen sedan aktionen drog igång. Kanske jobbar de hemifrån? Kanske unnar de sig en sovmorgon? Hur kommer det i sådana fall påverka vår demokrati? Ingen av oss vet.

För att få lov att tala med klimataktivisterna måste man utverka en välsignelse från gruppens presstalesperson (eller vad hans titel nu är), en ung och aningen stöddig kille som finner det mystiskt att jag utger mig för att komma från Dagens ETC. En liten stund tidigare hade en annan reporter från den ifrågavarande tidningen anhållit om audiens hos aktivisterna, och nu kommer jag och ber om detsamma? Han är förbryllad. Sluddrande förklarar jag att jag jobbar för kulturen och att det är lite oklart exakt vad jag ska prata med aktivisterna om men att min redaktör är väldigt angelägen om att ett samtal ska äga rum och vad kan jag göra? Presskillen godtar av någon anledning denna min något haltande motivering. 

Den vädjande blickens subtila charm

Till aktivisterna på den östra flanken ropar han: ”Vill någon av er prata med den här killen?” Inledningsvis är det knäpptyst, Greta Thunberg bara stirrar rakt fram, jag tittar upp mot en mur av idealistiskt sinnade stenstoder. I gengäld riktar jag mot dem den mest vädjande blick som jag på mitt gräsliga humör kan uppbåda. 

Min vädjande blick är visserligen ett effektivt vapen och jag är säker på min framgång. Mycket riktigt räcker snart en tjej som sedan presenterar sig som Eira Hedlund (och som skulle tas för Greta Thunbergs body double) upp handen och säger att hon kan tänka sig att prata med mig. 

Ni valde en bra dag för aktionen. Toppenväder. 

– Det var varmt när vi hade solen på oss. 

Det är synd att ni har skuggan på er nu. 

– Nu får de andra sidan ha solen. Vi turas om lite. Vi har ju bara en planet så vi får dela på de resurser som finns. 

Jag anmärker att det är klokt resonerat av henne. Jag frågar vad de gör för att hålla entusiasmen vid liv under trappsittandet. Hon berättar att de leker ”sten, sax, påse”. 

– Vi kör med andra sidan. 

Hur roligt är det egentligen? 

– Det är jätteroligt. 

Vilka vinner? 

— Det behöver vi inte prata om. 

Av allt att döma förlorar Greta Thunbergs sida den stora ”sten, sax, påse”-kraftmätningen. Kan detta leda till en splittring av den lilla klimataktivistgruppen? 

– Vi prioriterar inte vinst så mycket utan vi prioriterar välmående och en framtid som vi alla kan leva i.  

De övriga klimataktivisterna skrattar glatt åt Eiras svar. Det är ett gulligt gäng. Min dåliga humör börjar sakteliga avtona.  

Presskillen möter svidande kritik

Nedanför trappan har däremot stämningen börjat försuras. Där står Jasmine, en kvinna i de femtio, som vid upprepade gånger har bett presskillen om lov att få ta en selfie med Greta Thunberg. Hennes begäran har möts med avslag. 

– Jag känner att det inte är rätt. Jag behöver ingen mellanhand i min kontakt med Greta Thunberg, hon står här på ett offentligt ställe och den enda personen som kan säga nej till en selfie är hon. 

Så du hade ett dåligt möte med presskillen?

– Ja, jag behöver ingen mellanhand. Jag är en vuxen människa. 

Borde hon sparka presskillen?

– Hon behöver en presskille eller presstjej som är skickligare i kontakten med allmänheten. 

En kille från England som hade vägarna förbi riksdagen efter ett uppiggande besök på gymmet och som även han mötts med kalla handen när han bett Greta Thunberg om en selfie har anslutit sig till mig och Jasmine (som för övrigt säger vara hemmahörande i Bulgarien). Engelsmannen är iförd shorts. Han menar att Greta Thunberg borde ”lighten up a bit”, hon har utvecklat ett drag av snobbism i sin relation till sin fanbase. Han tillägger att han ska försöka få den närvarande polisen att arrestera honom. 

– Då slipper jag kanske åka tillbaka till England. 

Jag svarar att jag önskar honom all lycka med sitt företag. 

Välkommen till Bulgarien!

En liten stund senare återvänder jag till klimataktivisterna på trappan till den östra ingången. Ljudinspelningen från det delen av samtalet – som i huvudsak utgjordes av reflektioner kring Björn Werners kulturtext om att svenskar har tröttnat på flygskam – är dessvärre helt oanvändbart. Allt som aktivisterna säger till mig drunknar i ljudet från selfiejägaren Jasmine som till Greta Thunberg gång på gång gastar att hon är välkommen att besöka henne i Bulgarien. "Välkommen till Bulgarien, Greta!!" 

När Jasmine, fortfarande utan en selfie i sin kamerarulle, till slut motats bort av den omdebatterade presskillen nås jag av beskedet att intervjutillfället är över. Jag troppar ner till skaran som av fotografer som nu kollektivt förefaller ha vaknat upp ur sin dvala. De har fått vittring. Någonting är i antågande. Kameralinser justeras, luften fylls av elektricitet.   

Mycket riktigt, aktivisterna ställer sig upp, de lyfter upp banderollerna från trappan. Sedan går de i ett led mot Mynttorget där de skanderar lite medan fotograferna gör sitt. Sedan är det slut. Gruppen upplöses, aktivisterna kramar om varandra och summerar dagens insats. 

Festis med sugrör och flytande föda

Jag frågar en aktivisttjej som dricker en Festis i en tetraförpackning om hon kan tänka sig att ranka aktionen på en skala från ett till tio (Pitchforkskalan). Hon tänker efter en kort stund, varpå hon svarar att hon inte kan uttala sig om detta. Jag frågar henne vilken av journalisterna som har ställt de bästa frågorna under aktionen. Det är väl förmodligen jag i sådana fall, eller hur? Inte heller det kan hon svara på. 

Hon vinkar och går därifrån. Jag nöjer mig med detta. Beger mig sålunda iväg i solljuset med min värkande tand och köper flytande föda till lunch.