Clara Lee Lundberg: Det här hade gjort ”Svenska powerkvinnor” intressant på riktigt

Jag skulle kunna börja den här texten med att raljera över den töntiga programtiteln, de klyschiga musikvalen, den förutsägbara dramaturgin och den hemska estetiken i Viaplays nya realityserie ”Svenska Powerkvinnor”. Men det har andra redan gjort, och dessutom har kritiken också varit förutsägbar. Någon skribent tyckte att den visar en sned bild av vad det är att vara en ”lyckad” kvinna, någon annan menar att de stressar ihjäl sig i sina framgångsrika karriärer, och tidningen Proletären bytte ut pressbilden med Laila Bagge, Kristina ”Keyyo” Petrushina, Mouna ”Doktor Mouna” Esmaeilzadeh, Camilla Läckberg och Antonija Mandir mot en bild av kvinnor med olika arbetarklassyrken och menade att de var de riktiga ”powerkvinnorna”.

Men power betyder ju som bekant makt och om det är någonting som undersköterskor, lokalvårdare och barnskötare inte har så är det makt. Det har däremot flera av kvinnorna i serien, och det är i sig ingen nyhet år 2021. Kapitalistkvinnor kanske hade varit ett bättre namn på programmet, eftersom i alla fall två av fem medverkande jobbar stenhårt med att tjäna pengar och göra vinster på vård och hälsa (Läckbergs privata vårdcentral Edda Care och Esmaeilzadehs vårdföretag Scilife Clinic). Men inte heller kvinnliga kapitalister är något nytt. Så finns det då över huvudtaget något som är nyskapande och tankeväckande med ”Svenska Power-kvinnor”?