Jag skulle kunna börja den här texten med att raljera över den töntiga programtiteln, de klyschiga musikvalen, den förutsägbara dramaturgin och den hemska estetiken i Viaplays nya realityserie ”Svenska Powerkvinnor”. Men det har andra redan gjort, och dessutom har kritiken också varit förutsägbar. Någon skribent tyckte att den visar en sned bild av vad det är att vara en ”lyckad” kvinna, någon annan menar att de stressar ihjäl sig i sina framgångsrika karriärer, och tidningen Proletären bytte ut pressbilden med Laila Bagge, Kristina ”Keyyo” Petrushina, Mouna ”Doktor Mouna” Esmaeilzadeh, Camilla Läckberg och Antonija Mandir mot en bild av kvinnor med olika arbetarklassyrken och menade att de var de riktiga ”powerkvinnorna”.
Men power betyder ju som bekant makt och om det är någonting som undersköterskor, lokalvårdare och barnskötare inte har så är det makt. Det har däremot flera av kvinnorna i serien, och det är i sig ingen nyhet år 2021. Kapitalistkvinnor kanske hade varit ett bättre namn på programmet, eftersom i alla fall två av fem medverkande jobbar stenhårt med att tjäna pengar och göra vinster på vård och hälsa (Läckbergs privata vårdcentral Edda Care och Esmaeilzadehs vårdföretag Scilife Clinic). Men inte heller kvinnliga kapitalister är något nytt. Så finns det då över huvudtaget något som är nyskapande och tankeväckande med ”Svenska Power-kvinnor”?
Nej, egentligen inte. Men det finns faktiskt en stark potential i programmet som produktionsteamet har valt bort till fördel för klyschor och klatschiga säg. En potential som, om den hade tagits till vara, skulle ha bidragit till mer komplexa och mångbottnade porträtt av de fem medverkande kvinnorna.
Ett exempel är när influeraren Antonija Mandir i första avsnittet berättar om sin relation till Oliver Hunt: ”Alltså vi är ju inte tillsammans, även om vi hänger mycket tillsammans. Jag vill inte stressa fram nåt. Han däremot, hade kunnat gifta sig imorrn, han är sååå kär i mig”. I avsnitt två fortsätter det: ”Vi är inte pojkvän och flickvän, men vi beter oss som ett par. Jag är rädd att nåt ska gå fel, därför tar jag babysteps.”
Okej, så Antonija är lite av en kanske-kvinna? Som låter Oliver sväva i ovisshet och som aldrig riktigt kan bestämma sig för att välja honom fullt ut? Det hade jag velat höra mer om! Tusen gånger mer intressant än att se hur hon lär Doktor Mouna hur Instagram fungerar. Doktor Mouna, som briljerar i rollen som den ”lyckade karriärskvinnan med invandrarbakgrund”, vill man också fråga andra saker. Som till exempel varför hon är besatt av evigt liv (hennes massiva koldioxidutsläpp i form av tusentals flygresor per år till trots) och utbildning, men verkar noll politiskt engagerad?
Är det ett fadersuppror? Är det ett sätt att distansera sig från den (enligt egen utsago) analfabetiska släkten i Iran? Från vänsterpäronen? Hallå, varför frågar ni inte henne om detta? Ytterligare ett exempel är Camilla Läckbergs avancerade lajvande som populärkultur-man. Som vilken äldre, stenrik, manlig deckarförfattare med en mycket yngre partner som helst hasar hon omkring otränad i mjukiskläder hemma, och har olika möten och kreativa häng med andra män (vad är ens en mentalist?) Karriären, skrivandet, husköp och killkompisar verkar komma i första hand, men som tittare vill jag veta hur blev det så?
Hur lyckats Camilla undslippa den kvinnliga könsrollens skolning i omsorgsarbete, att prioritera andra före sig själv, att inte skryta och helst inte tjäna mer är sin (manliga) partner, och istället haffa en tretton år yngre MMA-hunk som dessutom direkt vill börja ta hand om hennes barn från tidigare äktenskap så att hon kan ägna sig åt att skriva deckare och tjäna pengar? Att få höra henne svara på det hade varit bra reality-tv på riktigt.
För övrigt: Hoppas jag på en varm, solig höst. Är inte redo för vintern ännu.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
