Krönika. Hanna Alvage.

2016-07-25 19:00

Homosexuell kan du få lov att vara, om du är glad och tacksam

I dag är det måhända inget större brott att vara homosexuell i offentligheten. Men den av oss som vill tala om hur vi verkligen har det, riskerar att begå den grövsta synd och förbrytelse. Varför?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vem bestämmer? Det är temat för Stockholm Pride när det inleds i dag. För exakt ett år sedan skrev jag en text, med inspiration av dåvarande års tema ”Gör slut”. Jag ville göra slut med myten om hedersvåld som något som bara drabbar ungdomar med ursprung i andra kulturer. Jag ville berätta om mina, och många andras, erfarenheter av att som ”helt vanliga svenska ungdomar” i ” helt vanliga svenska familjer” mötas av utfrysning, våld och kontroll när vi kommit ut som homo-, bi- eller trans.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Reaktionerna lät inte vänta på sig. Bortsett från allt stöd jag redan visste att jag hade i nära och främlingar som liksom jag, privat eller i sin profession, gjort samma tunga erfarenheter, möttes jag också av stora mängder hat och aggression. När människor låter sig provoceras på det sättet, när de upprörs så till den grad – då vet en att en skrivit något bra. Och ja, jag betraktar fortfarande den där texten som det viktigaste jag skrivit. Reaktionerna vittnade om det, men kanske allra mest den tystnad som följde därefter. Årets tema känns som en lycklig slump för att få lyfta den där tråden igen, upp ur djupet av den svenska mylla där den begravdes för ett år sedan.

Vem bestämmer vilka hbtq-relaterade ämnen vi får lov att prata om i det moderna Sverige 2016? I dag är det måhända inget större brott att vara homosexuell i offentligheten. Men den av oss som vill tala om hur vi verkligen har det, riskerar att begå den grövsta synd och förbrytelse. Varför?

Den svenska historien av motstånd mot samkönad kärlek och människor som avviker från gängse könsnormer är lång. Men år av politisk kamp och enskilda transpersoners, flators och bögars mod att leva sitt liv som de själva önskar har burit frukt. Kriminalisering, sjukdomsbeteckningar och tvångssterilisering har bytts mot diskrimineringslagar, könsneutralt äktenskap och möjligheter till adoption och insemination.

Betyder detta att Sverige befriats från hat och fobi? Nej, bara att det bytt skepnad. Inte många vill längre förknippas med det öppna hat som kännetecknade det allmänna motståndet för mindre än ett par decennier sedan, helt enkelt för att det inte längre ger några sociala vinster. Den moderna homofobin står inte längre för sina fördomar, i stället försöker den få sitt motstånd att framstå som så oförargligt och vardagsnära som möjligt. Homofobin har inte upphört att existera bara för att det i de flesta rum inte längre är politiskt korrekt att uttrycka den. Den har bara genomgått en slags moderniseringsprocess, en offentlig anpassning efter sin samtid. I de slutna rummen, i ett pojk- eller flickrum i en kärnfamilj i en trygg mellansvensk stad nära dig, stängs barnen fortfarande in och göms undan längst bak i garderoben. Det var det jag ville berätta om. 

Jag lever i en tid då jag kan bestämma mig för att skriva om det och få det publicerat, men jag kan inte bestämma att det ska resultera i en debatt som i sin tur resulterar i förändring. För det hade det krävts ett helt annat samhällsklimat, fritt från företeelser som rasism och homofobi. Ett samhällsklimat som inte existerar. 

Vad jag främst ville när jag skrev den där texten, det var att synliggöra barn och unga som utsätts för hat och våld i sina egna hem, och hur stark viljan är att upprätthålla en falsk bild av ett svenskt samhälle fritt från homofoba värderingar, på bekostnad av dessa barn och ungdomar. Jag lyckades med mer än så. För reaktionerna på min text om äktsvensk hederskultur säger två så viktiga saker om Sverige och den svenska självbilden av i dag. Den säger: Tala inte om hedersvåld på det här sättet – men tala annars väldigt gärna om hedersvåld. Den säger: Här har vi inget problem med homofobi – däremot har vi ett ”invandringsproblem”. Den säger: Hos ”oss” existerar inget ont (därmed tystar och förtiger vi offren för det ”äktsvenska samhällets värderingar”) – det är hos ”dem” det onda finns, därmed måste ”de” förintas. 

Vad är det att ”bestämma”? För mig är det att kunna vara den jag är, utan att utsättas för hot och våld, utan att tystas. I Sverige av i dag blir det allt svårare att vara född i något annat land, att ha en annan kultur, en annan färg på hud eller hår. Homosexuell kan du få lov att vara, om du är glad och tacksam. 

Självklart ska vi aldrig sluta prata om det våld och kontroll som existerar utanför den ”äktsvenska” kontexten, men för det har jag en mängd kollegor som är långt mer kompetenta att berätta utifrån sina erfarenheter. Jag kan bara tala utifrån mina. Och jag kommer att fortsätta berätta om den på skam och heder byggda våldsstruktur som lever och frodas inom de svenska hemmen. 

Tydligen måste jag varje gång börja med att påminna om att hur illa ställt det än må vara i förorten, så är det knappast några ”svartmuskigt nysvenska” armar som förmått tränga sig så långt bort och in i de ”etniskt svenska” hemmen att de lyckats blockera varje garderobsdörr där etniskt svenska barn annars bara väntar på att få kasta sig ut i en öppen famn. (Det är det svenska samhället alldeles för segregerat för.)

+

Bäst: Pride. 

-

Sämst: Alla som inte är här den här veckan. Som vi aldrig ens fick veta att vi saknar.

Hanna Alvage
Hanna Alvage 

jurist, poet och undersköterska boende i Uppsala.