Men ”Gökboet” ser jag inte främst som en del i en kulturell bildning. Den handlar snarare om deras sociala orientering. Jag är övertygad om att ”Gökboet” gör en till en bättre människa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag tror att jag fick rätt också. Min nioåring listade den som ”en av de tio bästa spelfilmer han sett”. Min fjortonåring såg rentav upp från mobilen när Chief Bromden gör vad bara R.P. McMurphy ens har vågat försöka: lyfter vasken på sina raka armar och banar sin egen väg till friheten.
Miloš Forman kom som dissident till USA efter att Pragvåren brutalt blivit höst och sovjetiska stridsvagnar kört över Alexander Dubčeks försök att humanisera stalinismen. Hemma i Tjeckoslovakien hade Forman firat triumfer med filmer som andades realism och äkthet, liksom De Sicas filmer i Italien, Truffauts filmer i Frankrike och Bo Widerbergs filmer här. Amatörer i rollerna, autentiska miljöer, stämningar hellre än intriger.
Receptet krävde språklig och kulturell förankring. Formans första amerikanska film ”Taking off” gjordes efter hans tjeckiska principer och floppade. Han bestämde sig för att dädanefter göra film efter beprövad förlaga: romaner, biografier, pjäser, musikaler. Ken Keseys roman ”Gökboet” (1962), skriven efter att Kesey jobbat som nattvakt på dårhus, agerat försökskanin för LSD och i researchsyfte genomgått ECT-behandlingar, var en undergroundsuccé. En pjäsversion hade gjort lycka med Kirk Douglas som McMurphy, men ändå var filmbolagen tveksamma.
Någon av Hollywoodkostymerna hade nämligen kollat upp saken. Tidigare filmer i dårhusmiljöer hade blivit fiaskon.
Till slut lyckades Kirk Douglas son Michael, tillsammans med Creedence Clearwater Revivals manager Saul Zaentz, skaka fram pengar och rekrytera Forman. Inte alla trodde på att en tjeck skulle kunna göra rättvisa åt ”Gökboet”. Den uppfattades, med sitt frihetsmotiv och sin uramerikanska centralgestalt, som en typiskt amerikansk historia. Forman ansåg sig ha levt sitt liv på just en sådan institution som ”Gökboet” skildrar – en institution som hette Tjeckoslovakien – och tyckte tvärtom att han var ovanligt lämpad för uppdraget. Han hade stått och glott på taggtråd och järnridå och drömt om att ha styrka nog att slunga en vask genom dem och ge sig av.
Mycket riktigt blev ”Gökboet” en angelägen film, en berättelse man inte kan värja sig mot, som går rakt in i hjärtat utan att passera ”Gå”. Det går för all del att lägga på ett genusfilter och kritisera att filmens sammanlagt fem kvinnor antingen är maktfullkomliga sjuksystrar eller glada horor, men det är en enögd läsning. ”Gökboet” är en modern myt, en saga för vuxna, en berättelse om hur den kuvade reser sig och spränger sina inre och yttre murar. För det går. Om man försöker. Om man samlar kraft. Om man sätter värdighet framför trygghet.
Dagar då jag känner för att uttrycka mig drastiskt hävdar jag att ”Gökboet” är det enda verk som kommer att överleva nittonhundratalet. När mänskligheten som vi känner den har försvunnit, när kontinenter brutits loss från sina fästen, när alla undergångsvisioner har besannats, när Robert Zimmerman har flytt till landet med miljonerna, när regn regnar uppåt, när Ulf Lundell har gjort sin allra allra allra allra sista turné, när Sture Allén säger ”visst, jag borde kanske ha agerat när jag fick höra talas om sexuella trakasserier” – då kommer ”Gökboet” att finnas kvar och berätta för nya generationer att visst, den där vasken var för tung för en vanlig snubbe att lyfta, men ”I tried at least, didn’t I?”
För övrigt anser jag att dystra tider kräver goda historier. ”Gökboet” kom 1975, i Vietnamkrigets slutfas, post-Watergate, när de goda krafterna splittrats och de farliga krafterna brutaliserats. Den borde med andra ord tas upp på biograferna igen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
