Krönika. Laurie Penny.

2014-08-24 09:29
  • En bild på 8-åriga Shahed Quishta syns på väggen till det totalförstörda huset i Gaza. Hon dödades i en av Isreals attacker. Bild: Khalil Hamra/AP/TT
    En bild på 8-åriga Shahed Quishta syns på väggen till det totalförstörda huset i Gaza. Hon dödades i en av Isreals attacker.
  • Ziad Rizk sitter med sina vänner i ruinerna av det som några dagar tidigare var hans hem och hans klädaffär i norra Gaza. Bild: Khalil Hamra / TT
    Ziad Rizk sitter med sina vänner i ruinerna av det som några dagar tidigare var hans hem och hans klädaffär i norra Gaza.

Gaza – inte i vårt namn

Det är inte antisemitiskt att föreslå att Israel inte ska få frikort att döda vem de vill för att kunna känna sig ”trygga”. I slutänden handlar det faktiskt om blod. Inte blod som metafor, utan verkligt blod som väter ansiktet på de skrikande barnen i Gaza.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

På en bår i Shejaiya i Gazaremsan låg i slutet av juli två anonyma barn, en pojke och en flicka. Deras kroppar kunde inte identifieras eftersom deras föräldrar, enligt Sharif Abdel Kouddous, journalist på tidskriften Nation, redan var döda. Israels fortsatta angrepp på Gaza har berövat tusentals palestinier livet och har skapat hundratusentals flyktingar. Enligt många sionistiska opinionsbildare borde jag stödja det eftersom jag är halvjudisk. De säger åt mig att de där barnen var tvungna att dö för att mina framtida barn ska kunna vara trygga. De säger att det i slutänden handlar om blod.

Spelar det någon roll vad judar och människor med judisk bakgrund säger om Gaza? Det gör det då barn mördas i vårt namn och i de familjemedlemmars namn över vilka vi nyligen läst kaddish.

Judar är bättre lämpade än någon annan att uttala en kraftfull uppmaning till eldupphör som inte faller tillbaka på det slags slöa antisemitism som tycks bevisa för den israeliska militären att den har rätt.

Människor av judisk härkomst har all anledning att vara supervaksamma på antisemitiskt språkbruk och det är dumt att låtsas som att det inte finns något sådant i den globala rörelsen för palestinsk frihet. Det är dumt att låtsas som att ingen någonsin buntar ihop judar och sionister eller stämplar det judiska folket som blodtörstigt och barbariskt. Och det gör ont som fan att få höra grånade gamla ord av hat som sipprar genom en rörelse som handlar om rättvisa, om frihet, om att skydda några av världens mest förföljda människor. Men det gör precis lika ont att höra israeler på högersidan säga åt judar världen över att våldet sker för vår skull, för våra förföräldrar, för våra barn.

Det är inte antisemitiskt att föreslå att Israel inte ska få frikort att döda vem de vill för att kunna känna sig ”trygga”. Det är inte antisemitiskt att rikta uppmärksamheten på att om det Israel behöver för att känna sig ”tryggt” är att inhägna det palestinska folket i ett öppet fängelse under militär ockupation, då är det kanske befogat att analysera statens definition av trygghet lite närmare. Och det är inte antisemitiskt att säga att det här så kallade kriget är ett krig där det bara är en sida som faktiskt har en armé.

Det är inte hatpropaganda att påminna om den galopperande skillnaden vad gäller antalet döda. Mer än 600 palestinier dödades under en vecka i juli, de flesta av dem var civila. Mindre än 30 israeler dog, och de flesta av dem var soldater. Att tala om proportionalitet är inte detsamma som att uppmana till – som åtminstone en silverrygg till krönikör har hävdat – att ”döda fler judar”.

Det är möjligt att känna sorg över de liv som gått förlorade på båda sidor utan att överse med ytterligare blodsspillan. De unga israeliska soldaterna som dödats vid fronten i en konflikt de själva inte skapat, deras anhöriga sörjer också. Det förändrar inte det faktum att förlusterna inte står i proportion till varandra. Det här är en konflikt där ingen vill närma sig att uttala ordet ”folkmord” eftersom det i det här sammanhanget är ett begrepp som är så laddat att det som återstår av den väl underbyggda debatten vacklar och faller på knä.

Jämförelser med Förintelsen är krassa – utom när det är israeliska politiker som gör dem, som finansministern Naftali Bennett gjorde på CNN då han anklagade Hamas för att ”genomföra massjälvfolkmord”. Därefter blir jämförelserna stötande. Benjamin Netanyahus ministrar säger åt världen att familjer i Gaza som stannar kvar i sina hem bara har sig själva att skylla då de blir massakrerade. Ayelet Shaked, från Jewish Home Party på yttersta högerkanten, gick ännu längre då hon postade på sin Facebooksida att mödrar till palestinska män borde ”följa sina söner [till helvetet] … Det vore det mest riktiga. De bör försvinna, liksom de fysiska hem där de fött upp ormarna. Annars kommer det att födas upp fler små ormar där”.

Hatpropaganda av det här slaget är inte bara störande – den är störd. Vi behöver en medkännande läsning av judisk och israelisk historia för att kunna förstå varifrån den störningen kommer.

I 20 århundraden av tro och överlevnad har det judiska folket blivit förföljt, tvingat i exil, torterat, traumatiserat, förlöjligat, trakasserat och slutligen mördat i miljontals, och det spelar roll – det spelar fortfarande roll för barn och barnbarn och barnbarnsbarn till dem som överlevde, däribland jag själv.

Men ibland går de våldsutsatta vidare och utsätter andra för våld. Länder som bildats som svar på folkmord utvidgar sina gränser med mördande intolerans. Människor vilkas samhällen bombas och bulldozras avfyrar raketer i gengäld. Våldscykler är begripliga. Det betyder inte att de är acceptabla. Det betyder inte att de aldrig kan upphöra.

En helg i slutet av juli tågade hundratusentals män, kvinnor och barn runt om i världen för att uttrycka sin avsky inför Israels luft- och markangrepp på Gazaremsan, och bland dem fanns mängder av judar och israeler. Det här är en av de få situationer där det gör skillnad att resa sig och säga: Inte i vårt namn. Inte nu, aldrig någonsin mer. Att vara jude eller ha judiska rötter gör inte att man är ansvarig för det som händer i Gaza, men däremot innebär det att ens meningsskiljaktighet väger så mycket tyngre. Inte tyngre än det är för de sörjande anhöriga till de familjer som slaktades i Shejaiya, utan den sortens tyngd som gör hjärtat tungt och som för med sig en liten men påtaglig risk att skapa oreda i ens familj.

Så här ligger det till. Jag tror att de av mina förfäder och förmödrar som under århundradenas lopp blev förföljda, plågade och landsförvisade för att de var judar skulle bli förfärade om de kunde se det som görs i deras namn i dag. Det kanske är krasst att lägga orden i munnen på sina döda släktingar, men högerhökar har lagt sina åsikter i munnen på mina döda släktingar i flera veckor så jag tror att jag också har rätt att ha ett ord med i laget. 

För i slutänden handlar det faktiskt om blod. Inte blod som metonym eller metafor, utan verkligt blod som väter ansiktet på de skrikande barnen i Gaza. Det handlar om blod och om hur mycket mer som måste utgjutas innan Israel äntligen känner sig ”tryggt” och hur länge världssamfundet kommer att stå bredvid utan att ingripa.

Den moraliska grunden för Israels förföljelse av det palestinska folket håller snabbt på att vittra sönder. Det är inte antisemitiskt att säga ”inte i mitt namn”.

 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.

Översättning: Hanna Hannes Hård.

Texten är tidigare publicerad i New Statesman.

Laurie Penny
Laurie Penny 

Frilansare samt krönikör och redaktör på den brittiska tidningen New Statesman. En gång i månaden skriver hon krönikor i ETC.