Men det som skedde i samband med EU-toppmötet för 20 år sedan handlade om mycket mer än så. En vänstervåg peakade. Vi går i veckans tidning till botten med varför – och vad som hände sen.

Trots att gatstenen kom att stå i fokus, och trots att jag både var på plats de där omtumlande dagarna i juni 2001 och följde det rättsliga efterspelet som kom att kallas en rättsskandal förstod jag, ärligt talat, aldrig på djupet det svarta blockets bevekelsegrunder då. De svar som gavs i ett upptrissat medieklimat kom ofta att bli för ytliga för att ge en begriplig helhetsbild.

I veckans tidning möter jag de som var med i Göteborg. De som kastade sten och som får tala till punkt om varför, de som agerade öppet omaskerat, de som dömdes till långa fängelsestraff och de som planerade debatterna som skulle förändra världen.

De har inte en gemensam syn. De drar olika slutsatser.

Men en sak har de gemensamt, de har grubblat över vad som hände då och vad vi kan lära oss. Dessutom är de eniga om att ”en annan värld” fortfarande är möjlig. Skillnaden är att för 20 år sedan, när vänstervågen peakade, kändes den nåbar på ett annat sätt. Idag har förutsättningarna förändrats, i och med att nyliberal dominans har ersatts av en högerpopulistisk sådan.

Ändå känner de hopp. Och ser hur mobiliseringen för 20 år sedan på många sätt banade väg för den klimaträttviserörelse som är aktiv idag, som ju faktiskt inte bara består av barn. Många från den global rättviserörelsen då, finns idag i klimataktivismen.

”Att leva på någon annans bekostnad kändes motbjudande” sammanfattar fredsforskaren Hans Abrahamsson vad rörelsen stod för då. Och vem kan egentligen tycka att det inte är motbjudande med det vi ser idag; hisnande stora ekonomiska klyftor, vaccin-apartheid, global upphettning och fest på börsen?

Nu tar vi frågorna om en rättvis världsordning in i framtiden. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.