Reportage.

2021-06-09 15:50
  • Polisen ringar in demonstranter på Järntorget. Bild: Henrik Montgomery/TT
    Polisen ringar in demonstranter på Järntorget.
  • Jonathan Pye. Bild: Maja Nylander
    Jonathan Pye.
  • Pär Plüschke har sparat de hälsningar han tog emot i häktet. ”Utan dem skulle jag mått sämre.”
    Pär Plüschke har sparat de hälsningar han tog emot i häktet. ”Utan dem skulle jag mått sämre.”
  • Victoria Rixer. Bild: Carlos Zaya
    Victoria Rixer.
  • Polis går in med hundar mot svartklädda i Göteborg. Bild: Jockel Finck/TT
    Polis går in med hundar mot svartklädda i Göteborg.
  • Jonathan Pye. Bild: Maja Nylander
    Jonathan Pye.
  • Avenyn. Bild: Anders Wiklund/TT
    Avenyn.
  • Pär Plüschke har sparat de hälsningar han tog emot i häktet. ”Utan dem skulle jag mått sämre.”
    Pär Plüschke har sparat de hälsningar han tog emot i häktet. ”Utan dem skulle jag mått sämre.”
  • Containermur runt Hvitfeldtska gymnasiet. Bild: Janerik Henriksson/TT
    Containermur runt Hvitfeldtska gymnasiet.
  • America Vera-Zavala 2001.
    America Vera-Zavala 2001.
  • America Vera-Zavala Bild: Maja Nylander
    America Vera-Zavala
  • George W Bush tackade personligen av insatschef Håkan Jaldung innan han lämnade Göteborg. Bild: Eric Draper/TT
    George W Bush tackade personligen av insatschef Håkan Jaldung innan han lämnade Göteborg.
  • 50 000 demonstrerade fredligt i Göteborg Bild: TT/Anders Wiklund
    50 000 demonstrerade fredligt i Göteborg
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

”Kravallerna i Göteborg kändes som en upprättelse”

En global vänstervåg peakade. 50 000 människor samlades i Göteborg 2001 för en annan värld. Varför blev det våldsamt – och vad hände sen?

Exceptionellt hårda straff utdömdes mot aktivister som ansågs ha hotat demokratin. Men demokratin var inte hotad, tvärtom.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Sambamusik, blåsorkestrar, gatuteater, debatter med radikala perspektiv – och kraften från tusentals människor som står enade för en rättvis världsordning. Men också stenkastning, våld, polis som skjuter mot demonstranter.

Det har gått 20 år sedan Göteborgshändelserna. 

Folkrörelsesverige visade sina muskler när flera demonstrationer under loppet av några dagar samlade 50 000 människor under den övergripande parollen ”En annan värld är möjlig”.

Demonstrationerna handlade om solidaritet, rättvisa, vårt globala tillstånd, handelsavtalens, Världsbankens och EU:s roll i världen. Aktiviteter samordnades i ett år före mötet, det var breda samarbeten under paraplynätverket Göteborgsaktionen, inklusive det så kallade svarta blocket, som lovade att inte använda våld under toppmötet – men som redan i planeringsstadiet deklarerade: Om vi blir angripna med våld kommer vi att svara med våld.

Över 100 organisationer deltog på något sätt runt den samlande punkten Fritt Forum, och föreningen genomförde över 200 debatter, seminarier och kulturevenemang. Utgångspunkten var att det skulle vara högt i tak, såväl regeringens företrädare som representanter för folkrörelser som ville att Sverige skulle ut ur EU fick plats.

Jag var där, i Göteborg i juni 2001 (som journalist för tidningen Arbetaren). Kraften i rörelsen var enorm. Mobiliseringen – unik.

”Kändes som en upprättelse”

Unik var också repressionen. 2 500 poliser, den största polissatsningen någonsin i Sverige, skulle stå för ordningen. 

Polisen kom att agera provokativt. De ställde upp en containermur runt Hvitfeldtska gymnasiet där tillresta aktivister bodde. Nationella insatsstyrkan attackerade sovande ungdomar på Schillerska gymnasiet. Polisen sköt en ung, uppenbart vinglig demonstrant, Hannes Westberg. 

Han blev träffad i magen, 19 år gammal, svävade mellan liv och död – men överlevde. För första gången sedan Ådalen 1931 hade myndigheterna skjutit skarpt på demonstranter.

Kravaller utbröt på Avenyn. Gatsten bröts upp, skyltfönster krossades längs stadens paradgata och parkbänkar sattes i brand.

En av de aktivister som reste till Göteborg från Stockholm för att demonstrera var Victoria Rixer. Hon med var på Hvitveldtska gymnasiet på torsdagsmorgonen när polisen omringade skolan och än idag betraktar hon tillslaget som ”en belägring”. Liksom ett par hundra andra personer greps hon och fick sitta med handfängsel i en polisbuss utanför häktet över natten.

– Vi agerade för en rättvis värld, men behandlades som kriminella. Min känsla när vi släpptes ut dagen därpå och såg löpsedlarna var att vår erfarenhet från det senaste dygnet inte fanns, att ingen brydde sig. Just då kändes kravallerna faktiskt som ett slags upprättelse. Så lätt viker vi inte ner oss liksom, säger Victoria Rixer.
 

Victoria Rixer. Bild: Carlos Zaya
Victoria Rixer.

De flesta från Hvitfeldtska gymnasiet släpptes, utan att vara misstänkta för brott. Men inte alla. Mot vissa väcktes åtal.

En världsordning tom på mening

En av dem var Pär Plüschke, som ett drygt år efter händelserna i Göteborg skulle komma att få barn med Victoria Rixer. Då var han personlig assistent, idag arbetar han som socialpedagog. Jag besöker honom i lägenheten där han bor med tonårssonen varannan vecka, i en stockholmsförort. Han bjuder på hemlagad linssoppa.

När polisen slog containerringen runt skolan reagerade människor väldigt olika, berättar han, vissa blev rädda och grät, andra blev arga och ville barrikadera sig. 

– Vi hade ju bara gemensamt att vi bodde på samma skola och var aktiva för en annan värld.

Själv var han i Göteborg tillsammans med organisationen Globalisering underifrån, internationellt kallad Ya Basta!, de som utrustade sig med vita overaller för att använda sig av konfrontativt icke-våld. På Hvitfeldsksa gymnasiet var de ett 30-tal, några svenskar och några från Finland.

Pär Plüschke berättar att han reste till Göteborg för att vara en del i att lyfta frågorna om en rättvis världsordning. 

– Miljö, arbetsrätt, klimat, ursprungsfolks rättigheter…, allt det som lyftes i Seattle. Det var en så otroligt inspirerande period. Vi kände att vi skapade sammanhang där vi tar varandra på allvar och ser att vi får gehör. Vi blockerar WTO-rundor, de stannar av. Det blir debatt. Människor från hela världen möts för att frågor berör dem. Vi lyfter det i Göteborg, sedan fortsätter vi i Genua…

Agerade öppet

Den diskussion som fördes i media om våldet som förekommit vid tidigare toppmöten tyckte han tog fokus från de politiska frågorna. 

– Ett större våld sker ju i tystnaden hela tiden. Människor utnyttjas i sweatshops, det finns en baksida av frihandeln. För mig som växte upp i Tyskland, i skuggan av efterkrigstiden, blev det tydligt att det fanns en berättelse om historiens slut, när muren föll. Motsättningarna är slut, den här nyliberala modellen gäller – och för mig och många andra kändes den så tom på mening.

”Det var en fälla”

Pär Plüschke kom aldrig att använda sin vita overall och sitt konfrontativa icke-våld i Göteborg. Han tog i stället på sig rollen som mötesunderlättare på skolgården, och valde medvetet att vara omaskerad, öppen.

Han hade tidigare samma år varit som demonstrant vid toppmötet i Prag och där erfarit en bra mötesstruktur.

– När polisen drev oss från Vaclavplatsen hade vi rådslag, en metod av call and response, det var en mäktig upplevelse, förklarar han.

Han tog, tillsammans med några vänner, initiativ till ett stormöte på skolgården där de var inringade av hundratalet containrar, samtidigt som förhandlingar inleddes med polisen. Pär Plüschkes roll i stormötet var framför allt att fördela ordet. Och han upprepade vad människor sa, i en megafon.

Det observerades från den polishelikopter som cirkulerade över skolan och polisen gjorde därför bedömningen att Pär Plüschke var en ledare och anstiftare av våldsamt upplopp.

George W Bush tackade personligen av insatschef Håkan Jaldung innan han lämnade Göteborg. Bild: Eric Draper/TT
George W Bush tackade personligen av insatschef Håkan Jaldung innan han lämnade Göteborg.

Mötet pågick hela dagen. Fredsforskaren Hans Abrahamsson och andra vuxna agerade medlare mellan polis och demonstranter. Till slut fattades ett beslut, framåt kvällen, om att aktivisterna på skolan skulle få komma ut.

Men när de kom fram till platsen där de skulle slussas ut stod polisen redo med hästar, ingen utgång öppnades.

– Vi förstod att det var en fälla. Det var när Ya Basta! reds ner som några kastade sten för att driva undan hästarna.

Polisen stormade in på skolan med hundpatruller och beordrade människor att lägga sig ner. Pär Plüschke gjorde det. Ändå blev andra som också gjorde exakt som polisen sa hundbitna.

– Min kompis blev biten i ansiktet.

Senare fick de veta att den insatschef som förhandlat fram lösningen att demonstranterna skulle få lämna skolan om de lämnade sin packning kvar i bussarna, hade fråntagits sitt mandat i sista stund. I stället löd ordern att alla skulle gripas.

– Jag kände frustration, här har vi försökt få till en lösning hela dagen och så bryter polisen alla löften. Vi ställs upp vid en stenmur. Då säger en polis: ”Här har vi uppviglaren, han pratade i megafon”.

Många bilder rämnade

Därefter satt Pär Plüschke häktad i 43 dygn.

Han berättar att det var en fruktansvärt svår tid, med oro och mardrömmar. Han var vegan och fick sällan någon veganmat. Tappade många kilon.

– Jag kände att många bilder rämnade, bilden av ett konsensussamhälle där vi kan ha dialog och komma överens. Jag agerade öppet, jag tänkte att det var ett skydd, alla ser vad jag gör. De såg att jag pratade i megafon, men de hörde inte vad jag sa om lugn och dialog med polisen och så visar det sig att de tolkar det tvärtemot. Det skapade en oerhörd förbittring i mig.

Han fick veta att åklagaren yrkade på tio års fängelse, vilket gjorde honom riktigt rädd.

– Isoleringen är nedbrytande. Du sitter där med dina tankar. Min syster var gravid. Skulle jag komma ut och få träffa hennes barn?
 

Pär Plüschke. Bild: Carlos Zaya
Pär Plüschke.

Han tar fram en låda ur bokhyllan och visar några av de hälsningar han fick i häktet från andra i den globala rättviserörelsen, ibland nerklottrade på servetter, vykort, brev: ”Håll ut!”, ”Vi tänker på dig!”

– Det fanns mycket humor också, se här, någon har skickat ett vykort med en bomb.

Utan alla dessa hälsningar tror Pär Plüschke att han skulle mått avsevärt sämre.

När det senare blev rättegång visade det sig att bevisningen mot honom inte höll. Pär Plüschke blev frikänd av tingsrätten. Men åklagaren överklagade domen. 

Rättsstaten – ”en cirkus”

– Jag upplevde inte att rättsstaten höll, jag upplevde den som en cirkus. En hel del blev synligt. Alla vi som åtalades ställdes till svars för samma berättelse, tre dagar av planlagda kravaller. De skapade en ny praxis för straffskalan med långa straff. Jag hade vittnen som pratade till min fördel, de hade hört vad jag faktiskt sa. 

Men även åklagaren kallade vittnen – som sa vad de trodde att Pär Plüschke hade sagt.

– Ingen av åklagarens vittnen hade varit så nära att de faktiskt hörde orden. Ändå var nämndemännen oeniga, en ville döma mig till fyra och ett halvt års fängelse.

Pär Plüschke höll efter tiden i häktet en låg profil. Men när tingsrättsdomen överklagades valde han att delta i debatter och han tror att det var avgörande för att åklagaren drog tillbaka sin överklagan. Han påminner om en debatt i TV4 där han berättade vad som hände på skolgården och han minns att även jag var med i tv-studion, inbjuden som en av de journalister som bevakat både toppmötet och rättsprocesserna. Jag hade även intervjuat Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter (i dag Civil Rights Defenders) som ifrågasatte att rättsväsendet inte var förutsebart, när straffskalan för våldsamt upplopp så plötsligt förändrades.

Debatten stod mellan oss och en rättsprofessor som hävdade att de hårda straffen var rimliga.

– Vi vann debatten, helt klart. Samma kväll som tv-debatten sänts drog åklagaren tillbaka överklagan. 

Tingsrättens dom stod därmed fast. Pär Pluschke blev inte dömd för något brott.

Men det tog honom flera år att repa sig från oron han känt i häktet och svartsyntheten som följde på den.

– Det var svårt att komma tillbaka efter det. Vi ägnade oss åt gräsrotsdemokrati, men myndigheterna försökte avfärda oss, kallade oss ett hot mot demokratin.

Ville störa mötet

Andra aktivister som deltog i Göteborgshändelserna dömdes däremot till långa fängelsestraff. En av dem var arkeologen Jonathan Pye, då arkeologistudent.
 

Jonathan Pye. Bild: Maja Nylander
Jonathan Pye.

Jag reser till Göteborg där han fortfarande bor och träffar honom på gården utanför lägenheten på Hisingen. Solen skiner, barnen leker på lekplatsen (han är föräldraledig) och han slår sig ner vid träbordet i parken för att berätta sin version. 

Eftersom han tidigare var dömd till villkorlig dom och böter för våldsamt upplopp (han deltog i en husockupation för ”en EU-fri zon” när han var 19 år och bodde i Västerås, 1994) visste han att polisen skulle ha tydlig uppsikt över honom under toppmötesdagarna. 

I ett år var han med i planeringsarbetet, reste bland annat runt i Europa och informerade aktivister i andra länder om vad som skulle hända i Göteborg, men under toppmötesdagarna var hans roll att sköta ett informationsbord på Hvitfeldtska gymnasiet, där många aktivister bodde. Han var under denna tid aktiv i Antifascistisk aktion, AFA, en viktig del av det så kallade svarta blocket.

– Det fanns en del i våra led som ifrågasatte planen, att inte planera för något våld utan i stället fredliga sittblockader. De invände att det kommer att leda till många arresteringar, men när vi förklarade att så ser planeringen ut, så lyssnade de. Ingen svarade att de struntar i planeringen.

Svarta blocket har kommit att få mycket uppmärksamhet runt Göteborgshändelserna, för de tar ju inte avstånd från våld. Så vad ville de egentligen? Vad var Jonathan Pyes förhoppningar inför toppmötet? Han lägger ner yngsta barnet, som somnat, i vagnen och förklarar:

– Jag hoppades att vi skulle kunna åstadkomma stora disruptiva protester som skulle kunna störa eller helst stoppa toppmötet och visa på den autonoma vänsterns potential, samtidigt som den väldigt spretiga och heterogena vänstern skulle kunna hålla ihop, för AFA:s del genom att öppet deklarera våra avsikter inför mötet i koalitionen vi ingick i.

Han berättar att hans politiska engagemang, då som nu (idag är han aktiv i klimatrörelsen Extinction Rebellion) grundas i att han ser kapitalismen som roten till väldigt mycket av det som är fel med världen. 

– AFA var det bäst organiserade utomparlamentariska aktivistnätverket vid den tiden. För mig var det viktigt att vara med att bygga en vänster som hade förmåga att jobba utan att vara beroende av bekräftelse från konventionell media, och som kunde arbeta med direkt aktion. Dessutom hade 90-talets högerextrema våg visat att AFA behövdes. Genom vårt engagemang inom nätverket mot rasism hade vi arbetat fram en respekt hos andra vänstergrupper, som det var viktigt för oss att behålla efter toppmötet. Vi lovade att inte angripa poliser, förutom i självförsvar, och vi höll oss till det. Nätverket Göteborgsaktionen vägrade, trots mycket hård press från media, att ta avstånd från oss, och menade att vi höll vad vi lovat.

Tanken var en blockad

Men våld blev det. Jonathan Pye var med när det bröt ut.

När polisen slog containerringen runt Hvitfeldtska gymnasiet var han en av få som lyckades ta sig ut, utan att bli gripen. Han klättrade över muren. Men hans roll, som spindel i nätet för information mellan gruppers olika planerade aktiviteter, var förlorad. Dessutom hade polisen beslagtagit utrustning, bland annat flaggor som skulle samla olika grupper av demonstranter under olika färger för att enligt en så kallad fingerstrategi genomföra en blockad utanför toppmötet i form av en fotbollsmatch.

– Fingerstrategin handlar om att när man ska samlas på en plats, som kanske är avspärrad, försöker man ta sig till den platsen i kringelikrokar, uppdelade i grupper.

Strategin hade använts framgångsrikt vid tidigare toppmöten, bland annat i Prag. Grupperna kunde ha olika teman, som samba, samla de vita overallerna eller det svarta blocket. I Göteborg var ett gult, ett lila, och ett grönt block planerat. Men blockaderna kunde inte genomföras eftersom all kommunikations- och organisationsmaterial beslagtogs.

– Fingerstrategin med blockader var vår viktigaste plan inför mötet i Göteborg, men också piratradio, gatufest som skulle störa ministrarnas middag vid restaurang Trädgårn och lite annat.

Tanken var att alla skulle få information om hur de löpande kunde förändra sina rutter, för att undvika konfrontation med polisen via en informationscentral, även kallad sambandscentralen, för att genomföra fotbollsblockaden, säger Jonathan Pye.

– Sambandscentralen som vi hade då, skulle varit ett Twitterkonto idag. Vi behövde bemanna den med många personer som skickade ut sms. En av mina uppgifter var att samla in telefonnummer till alla som ville ha information, vid mitt informationsbord på Hvitfeldtska. Journalister och aktivister, det var öppet för alla.

”Stenkastning var aldrig planen”

Men sambandscentralen stormades av polisen. Informationskedjan var bruten. Människor visste inte var de skulle samlas. 

Dagen efter containermuren mot Hvitfeldtska samlades alla som planerat vid Götaplatsen för att lyssna på tal. Det fanns dock inte längre några flaggor som skulle visa vägen mot de planerade blockaderna, istället följde det svarta blocket oplanerat med antikapitalistmarschen längs Berzeligatan, berättar Jonathan Pye. Men snart märkte han hur poliser med hundpatrulller som i förväg gömt sig i parkeringshuset där och på Johannebergsgatan, försökte skära av demonstrationen och ringa in de svartklädda.

– Polisen hann inte göra det snabbt nog och folk bröt sig ut och tog sig tillbaka upp mot Götaplatsen där vi började bryta upp gatsten för att hjälpa kamraterna som var fast i polisens inringning. Det finns ingen korrelation mellan att om vi inte använder våld så gör polisen inte heller det. Det hade vi om inte annat sett på mötet och polisingripandena vid EU-mötet i Malmö några månader tidigare.

Jonathan Pye understryker att det inte var testosteronstinna killar som sökte våld för att få en adrenalinkick. Det var aktivister som agerade i vad han kallar solidaritet med de som just blivit misshandlade och hundbitna när polisen försökte ringa in svarta blocket. Beslutet att försvara sig om sådant händer var fattat gemensamt, långt i förväg.

– Det jag vill få fram, som var med och planerade allt i Göteborg ett år i förväg, är att vi inte hade planerat för våld. Jag har mötts av en känsla av att människor inte riktigt tror på oss. ”Det blir ju stenkastning vid toppmöten, ni hade ju material för att bryta upp sten, varför kan ni inte bara erkänna att ni ville det?” Men stenkastning ingick aldrig i vår planering. Däremot var vi beredda att försvara oss om vi ansåg oss tvungna till det.

En särskild restriktion

Från Avenyn rörde sig aktivisterna mot Götaplatsen. Jonathan Pye bytte där några ord med Hannes Westberg, som senare blev skjuten. Dagen därpå greps han.

– Jag blev gripen av mycket hetlevrade civilklädda poliser som såg ut som om de normalt jobbade som narkotikaspanare. De viftade med pistoler mot mig och mot en man som protesterade mot att de hoppade över hans bil för att få tag i mig. Jag fick också en hel del stryk.

Han sattes i häkte där han skulle bli kvar i 111 dagar, med fulla restriktioner. Han fick inte ta emot besök, brev, telefonsamtal eller ha tillgång till tidningar, tv eller radio. Han fick inte heller läsa böcker, vilket den som sitter med fulla restriktioner vanligtvis får. Däremot fick han skriva och ta emot vykort och snittblommor.

– Efter ett tag hittade plitarna på en särskild restriktion bara för oss, blommor var inte tillåtna. Kanske ogillade de att vi fick så många blommor?

Vykorten strömmade in med hälsningar. Även Jonathan Pye känner att det var en av orsakerna till att han klarade tiden i häkte ”ganska bra”, det fanns en rörelse utanför som visade sitt stöd.

– När jag var 19 år och satt häktad i tio dagar mådde jag fruktansvärt dåligt, jag klättrade på väggarna. Tristessen, att inte kunna göra något alls, är svår när du är så ung. Nu var jag vuxen, 26 år, och hade ett annat lugn.

I rättegången som följde hävdade åklagaren att Jonathan Pye var anstiftare av upploppet på Avenyn och att han senare samma kväll anförde stenkastare som Hannes Westberg med gester och tillrop under upploppen i Vasaparken, det som slutade med att Hannes Westberg blev skjuten i magen och svårt skadad.

– Jag kastade sten på Avenyn, det gjorde jag. Det var ett totalt kaos, även uniformerad polis kastade sten. Men min roll var inte den som åklagaren hävdade. Eftersom jag var tidigare dömd räknade jag med att vara skuggad och hade planerat att hålla mig till att jobba med information under mötet. Varken jag eller Hannes tycker att det var vårt samtal på Vasaplatsen som ledde till att han blev skjuten, det får stå för åklagaren som inte var där.

Extremt långa straff

När rättegångarna inleddes mot de åtalade under Göteborgshändelserna kom en ny chock. Alla inblandade åklagare yrkade på mycket hårda straff, ofta tiodubbelt längre än vad som varit praxis vid tidigare våldsamma upplopp. Motiveringen var att upploppen hotade demokratin.

60 personer dömdes för upploppsrelaterade brott. Över 40 av dem var förstagångsförbrytare. Några dömdes utan att anse sig skyldiga till det som de anklagades för. 

Det längsta straffet utdelades till en 19-åring som inte var anklagad för att ha kastat någon sten eller agerat våldsamt på annat sätt, han hade sprungit med människor i vad som kategoriserades som ett upplopp och viftat med armarna. Han dömdes till tre års fängelse, vilket mildrades till två och ett halvt år på grund av hans unga ålder.

Jag var på plats under det upploppet. Jag började också springa när stenkastning utbröt i samband med demonstrationen jag bevakade. Men jag blev inte gripen eller satt i fängelse.

Däremot träffade jag en av de dömda i fängelset, då, för snart 20 år sedan. Den unga killen hade enligt egen utsaga inte ens deltagit i någon demonstration, han var en göteborgare ute på stan som råkade bli plockad av polisen och dömdes för våldsamt upplopp. För att han befann sig på fel plats vid fel tid – och hade en likadan tröja som en aktivist som blivit sedd när han kastade sten (vilket SVT-journalisten Hannes Råstam senare kunde dokumentera var sant). Han hungerstrejkade sig igenom hela straffet. När vi möttes var han svag, bar fängelsets grå vantar mot frossa och berättade att han var beredd att fortsätta hungerstrejken om det så skulle kosta honom livet – för han krävde upprättelse för det rättsövergrepp han ansåg sig ha utsatts för.

Åklagaren yrkade på åtta års fängelse för Jonathan Pye, men tingsrätten dömde honom till fyra år, ett av de strängaste som någonsin utdömts i Sverige för deltagande i våldsamt upplopp. 

– Jag visste ju att läget var upptrissat men jag blev ändå lite skärrad, när jag tänkte på att fyra år är en väldigt lång tid i en ung människas liv. Jag försökte tänka på att domen skulle mildras i hovrätten, då juristerna fick mer att säga till om och så försökte jag tänka på Mandela på Robben island och att jag inte skulle sjåpa mig.

Jonathan Pyes rättsfall gick ända upp i Högsta domstolen och där mildrades straffet till ett år och åtta månaders fängelse, framför allt för att ny bevisning framkom.

– Jag var skuggad och filmad största delen av tiden. Filmerna kom fram efterhand och visade att allt skedde exakt så som jag uppgav i tingsrätten medan polisen ljög. Dock fanns det delar av händelseförloppet som inte var filmat och då räknades de ljugande polisernas uppgifter plötsligt som högst trovärdiga när deras ord stod emot mitt. Men straffet mildrades. Det är ju fortfarande ett politiskt motiverat högt straff, men vi som bröt mot lagen i vår aktivism gjorde det ju för att systemet är orättvist.

Demokratin var inte hotad

Straffen blev hårda eftersom aktivisterna genom sitt våldsamma agerande ansågs ha utgjort ett hot mot EU-toppmötet och därmed mot mötesfriheten och demokratin.

Hans Abrahamsson. Bild: Johan Wingborg/TT
Hans Abrahamsson.

Fredsforskaren Hans Abrahamsson – som var aktiv i förberedelsearbetet inför mötet – var på plats de här dagarna, följde det rättsliga efterspelet och var inkallad som vittne vid flera rättegångar, förvånades över att ingen försvarsadvokat uppmärksammade vad insatschefen Håkan Jaldung kom att berätta för Göteborgskommittén, som under ledning av tidigare statsminister Ingvar Carlsson utredde händelserna: Att EU-toppmötet var helt säkrat. Det kunde bara störas från luften.

– Demokratin var inte hotad, konstaterar fredsforskaren.

Ett år efter Göteborgshändelserna gick åklagaren Thomas Ahlstrand ut i Göteborgsposten och bekräftade vad aktivisterna misstänkt: Åklagarna hade kommit överens om en gemensam hållning från början – det var politiska rättegångar. Under rubriken ”Allvarligt angrepp på demokratin” skrev Ahlstrand: ”Man har sagt att åtalen var politiska. I viss mening är det riktigt. Vi ville påvisa upploppens syfte: att angripa vårt demokratiska styrelseskick, vår förenings-, vår församlings-, vår yttrande- och vår demonstrationsfrihet. Därför blev det nödvändigt att utreda de misstänktas bevekelsegrunder.”

Hans Abrahamsson förvånades dessutom över att det inte framkom någonting under rättegångsprocessen som kunde förklara bakgrunden till polisens agerande. Den enda förklaringen var att polismyndigheten ville sätta ner foten, statuera exempel och få stopp på de våldsamheter som präglat de senaste årens toppmöten.

– Denna ambition innebar att unga människor dömdes till långa fängelsestraff utan synbar logik, säger han. 

Polisvittnen agerade märkligt och i några fall blev det klarlagt att bevismaterial förvanskats. 

– Det har fördjupat många ungdomars misstro mot rättssamhället. Aktivister dömdes till långa straff på vaga grunder medan samtliga åtal mot polisen lades ner, säger Hans Abrahamsson. 

Flera advokater, med lång erfarenhet, reste invändningar mot domstolarnas sätt att hantera frågorna. Advokat Per Rudbäck skrev till Högsta domstolen och påpekade det problematiska i att domstolarna regelmässigt utgår från att polisens uppgifter inte bara är trovärdiga utan också tillförlitliga vilket han menade är en väsentlig skillnad. Advokaten Stig Centerwall påvisade lögner och manipulation av bevismaterial som åklagarsidan använt.

– Det som också förbryllade mig var att inte överåklagaren ifrågasatte hotbilderna. Alla kunde ju förstå att tillslaget mot Hvitfeldtska knappast kunde motiveras av att det förelåg risk för att aktivisterna planerade att skjuta fyrverkeripjäser på Landvetter vid president Bush ankomst. Planet landade klockan 11.00 och det var först vid denna tid som huvudbyggnaden på Hvitfeldtska spärrades av, säger Hans Abrahamsson.

Önskar inte upprättelse

Jag talar under arbetet med detta reportage med flera andra av de som dömdes efter Göteborgshändelserna, som inte vill ställa upp på intervju. En röd tråd är en besvikelse över att ingen myndighet granskat rättsprocesserna på motsvarande sätt som polisens agerande granskades av Göteborgskommittén. De önskar upprättelse för att ha blivit utsatta för vad de kallar rättsövergrepp.

Jonathan Pye delar bilden av att ha utsatts för rättsövergrepp. Men han önskar inte upprättelse.

– Jag skulle förstås ha föredragit om de inte låste in mestadels ostraffade ungdomar, utifrån en straffskala där politiskt engagemang gav högre straff än om du inte visade några åsikter, men jag ser mig inte som något offer. Jag tycker väl att de hårda domarna någonstans är ett gott betyg också. Nästan alla av våra aktioner stoppades och det är ju ett misslyckande, men domarna visade på att det kaos som blev istället åtminstone spräckte illusionen om den lyckliga befolkningen som tar emot den globala nyliberalismen med öppna armar, så pass att juristerna kände sig tvungna att ändra rättspraxis.

Aktivisternas ansvar

Hans Abrahamsson menar att de aktivister som deltog i upploppen på Avenyn och i Vasastaden bär ett stort ansvar för den våldsamma händelseutvecklingen. Han anser att det även gäller de aktivister som inte deltog i de våldsamma konfrontationerna men som under förberedelsemöten och på nätet lekte med elden och drev en politisk jargong som befäste föreställningsvärldar, skapade felaktiga hotbilder och jagade upp stämningen hos poliskåren. Därtill kom ett överdrivet och onödigt hemlighetsmakeri kring planerade aktioner.

Men det behövs två för att dansa tango, menar Hans Abrahamsson. Han var därför intresserad av att förstå, inte hur polismyndigheten agerat, det kom Göteborgskommittén att kartlägga på ett sätt som han kände sig tillfreds med, utan framförallt varför polisen agerat som den gjort. När kommittén väl presenterat sin rapport och lämnat över sitt underlag till Riksarkivet ansökte han därför om tillstånd att gå igenom bakgrundsmaterialet. För vare sig Göteborgskommitténs arbete eller rättegångsprocessen hade hjälpt honom att förstå varför polisledningen valde att avbryta dialogen innan EU-toppmötet ens hade hunnit börja.

Lång och omtumlande resa

Såväl poliser som aktivister och företrädare för Göteborgs Stad hade ju en uttalad ambition att EU-toppmötet i Göteborg skulle bryta det mönster av våldsamma konfrontationer mellan poliser och demonstranter som hade präglat de senare årens möten. Göteborgs universitet bidrog dessutom med arenor för politiska samtal och dialog mellan politiker och företrädare för olika sociala rörelser och aktivistnätverk om Sveriges roll i Europa och Europas roll i världen. Genom universitetets engagemang kom Hans Abrahamsson att utgöra en brygga mellan aktivister och den svenska regeringen. 

Bild: Pontus Lundahl/TT

Men så inleddes toppmötet, delegater från alla EU:s medlemsänder var på plats och den amerikanske presidenten George W. Bush kom dessutom på besök. Banderollerna var målade, aktivisterna inhysta i stadens skolor och de första debatterna och demonstrationerna inleddes. Och så plötsligt, slog polisen sin containerring runt Hvitfeldtska gymnasiet.

Redan då, i anslutning till polisens agerande vid Hvitfeldtska infann sig en spekulativ misstanke hos Hans Abrahamsson, att polisens agerande berodde på den amerikanska säkerhetstjänstens inblandning. 

– Det sammanföll med tidpunkten för president Bushs besök och jag har svårt att finna några andra motiv för tillslaget än att se till att presidenten inte utsattes för fysisk fara eller politisk förödmjukelse, säger han.

De följande åren ägnade han åt att undersöka sin misstanke. Det blev en lång och omtumlande resa med omfattande arkivstudier och över 100 djupintervjuer. Och han lyckades till sist lokalisera den person inom Secret Service som på plats i Göteborg svarat för presidentens närskydd. Det visade sig att han hette Curt Olsson och Hans Abrahamsson sökte upp honom i Bolivia dit han omplacerats efter fullgjord tjänst i Sverige.

Curt Olsson bekräftar under intervjun med Hans Abrahamsson att Secret Service hade folk på plats i Göteborg som kunnat säkerställa att polischefen vidtagit alla nödvändiga mått och steg för att tillse presidentens säkerhet under sitt besök. Exakt vilka mått och steg kunde han däremot inte berätta.

Hans Abrahamsson redogör i detalj för detta och de hotbilder USA upplevde inför presidentens besök, i forskningsrapporten ”En delad värld” som gavs ut av Leopard förlag. I dagarna kommer boken ut i nytryck (Bokförlaget Korpen). Och när vi pratas vid idag står han fast vid sin analys.

– Den amerikanska säkerhetstjänsten spelade definitivt en viktig roll för hur polisen agerade. Jag upplever att de var duktiga på att manipulera insatschefen Håkan Jaldung. Han hade en lojalitet med USA som gjorde att han inte ifrågasatte informationsuppgifter. När han senare åtalades framställdes han som manisk och inte riktigt klok. Men karln är intelligent. Inte lättlurad.

Efter resan till Bolivia konfronterade Hans Abrahamsson såväl Håkan Jaldung som personer inom Must och Säpo med uppgifterna från Secret Service men samtliga menade att det var helt uteslutet att svensk militär underrättelsetjänst skulle låta sig påverkas av amerikansk. 

– Jag menar att såväl Wikileaks som därefter Snowden på senare tid bekräftat intensiteten i detta samarbete, säger Hans Abrahamsson.

Håkan Jaldung tillbakavisar dock Hans Abrahamssons påstående och hävdar att amerikansk säkerhetstjänst inte alls påverkade den svenska polisens agerande. När han intervjuas i tidningen Faktums senaste nummer säger han:

– Abrahamsson är en jättebra kille, men han hade för dåligt faktaunderlag.

Om polisens agerande under Göteborgshändelserna säger Håkan Jaldung till Faktum:

– Jag visste vad jag gjorde, jag dolde ingenting och de beslut jag tog var rätt.

Vänstervågen växer sig stark

Det här sker i en tid då den globala rättviserörelsen uppfattades som hotfull av etablissemanget. Ya basta!, de vita overallerna, blev allt fler och människor slöt upp bakom Attac och andra organisationer. Toppmöten samlade hundratusentals människor världen över.

Ya basta! växte fram som rörelse under ett av de internationella möten i Chiapas i Mexico som subcommandante Marcos kallat till. Dess kärna bestod av italienska autonoma som brutit sig ur det mer militanta svarta blocket för att utveckla mer effektiva politiska metoder byggda på icke-våldsprincipen för att dra till sig allmänhetens stöd. 


LÄS OCKSÅ: Kraven på klimaträttvisa banade väg för Greta-generationen


Namnet Ya Basta! (Nu räcker det!) hämtades från zapatisterna, liksom frågan om maskering. Tanken med att maskera sig var att vara osynlig och därmed kunna vara vem som helst. Den svarta masken hade dock bytts ut mot vita overaller.

– Men ingen kan påstå att sköldar och gummidräkter är ett vapen, säger Hans Abrahamsson. 

De vita overallerna hade varit i Prag och Nice. Inför mötet i Barcelona diskuterade de att åka till Göteborg.

– USA:s säkerhetstjänst snappade upp det, att 400 aktivister kommer från Italien. Sätt dig i Jaldungs kläder, han upplever att de hotar Bush. Han såg till att alla hamnade på Hvitfeldtska, vilket var genialt utifrån hans utgångspunkt. Däremot hade han inte kompetensen att förutse effekten av hur unga kränkta människor reagerar.

Förbannar naivitet

Kanske borde rörelsen gjort en grundligare analys av vad som hände en månad innan Göteborg, vid EU:s finansministermöte i Malmö, resonerar Hans Abrahamsson.

Polisen försökte då med våld avskilja demonstranter i det svarta blocket från de övriga. Aktivister ur den autonoma miljön med anarkistiska förtecken bedömdes inte som seriösa utan ansågs enbart vara ute efter att ställa till bråk. Polisen valde att förekomma. Men också flera hundra andra demonstranter spärrades in och så var bråket i full gång. Media kablade ut hur poliser pucklade på demonstranter till synes utan anledning och anmälningarna rasade in. Thomas Bodström tog avstånd från polisvåldet och beslut fattades om att numrera polisens hjälmar.

– Medan polisens tillslag förblev obegripligt för många, menade andra att Malmö-insatsen handlade om en förövning inför Göteborg. Polisen ville visa att den med alla medel skulle skilja ut våldsamma demonstranter från fredliga, säger Hans Abrahamsson.

I backspegeln förbannar han sin naivitet, att han trodde på polisens intentioner om dialog.

– Trots att jag som fredsforskare ägnat många år åt att studera orsaker bakom väpnade konflikter och vad som kan göras åt dem slog mig aldrig tanken att vi skulle få de våldsamma konfrontationer som vi fick i Göteborg.

Följde ett toppmötes-manus

Andra aktivister var inte lika förvånade. America Vera-Zavala, en av initiativtagarna till Attac i Sverige, ser tillbaka på tiden av kraftfulla toppmötesprotester i ljuset av sin teatererfarenhet.

Vi möts på centralstationen i Stockholm, där America Vera-Zavala ska ta ett tåg för att jobba som dramaturg i Uddevalla. Hon konstaterar att toppmötena vid denna tid hade vad hon liknar vid ”ett manus”. 

– Det skulle vara en stor demonstration, ett alternativt toppmöte, bra fester och svarta blocket och polisen skulle drabba samman. Man kunde välja att gå dit eller inte. Alla visste att det skulle ske, i Göteborg var det utlyst till fredag förmiddag. Men när det dyker upp 100 containrar där ungdomar sitter och sjunger och dricker örtte… Det är klart att den folkliga ilskan rinner till, folk blir ursinniga. Det hände därefter en massa saker som ingen hade kunnat förutse. Men det finns inget som vi i planeringen hade kunnat göra bättre.

Jag möter fler aktivister från den här tiden. Mathias Wåg, i dag frilansjournalist och redaktör för den anarkistiska tidningen Brand, då oerhört aktiv i planeringsarbetet inför Göteborg och engagerad i AFA, tror att polisen framför allt trissades upp av olika rykten, det spekulerades bland annat om att en ”tysk terrorist” fanns på Hvitfeldtska:

– Det var hemskt de dagarna. Containerringen, hundar, hästar, nationella insatsstyrkans agerande vid Schillerska gymnasiet, polisen öppnade eld mot demonstranter… Uppdrag granskning kunde ju senare visa att polisen inte var så pressade som de gjorde gällande. Men när toppmötet väl kom igång fick polisen fantasier om tyska terrorister, informationen spårade ur enligt viskleken. Vi som var där blev tagna på sängen av våldsnivån.

 

America Vera-Zavala 2001.
America Vera-Zavala 2001.

Hans Abrahamsson hävdar att en anledning till att polisen lät sig manipuleras av den amerikanska säkerhetstjänsten och lösa rykten, var att Säpo förvägrades plats i polisstaben under EU-toppmötet. Av intervjuerna som gjordes av Göteborgskommittén framgick att Säpo hade haft folk på plats inne på Hvitfeldtska. 

Säkerhetspolisens ledning uppger att de kände sig frustrerade över att de inte hade blivit tillfrågade om tillslaget i förväg så att dessa källor kunde ha använts. Säkerhetspolisens folk fann nämligen ingenting som motiverade tillslaget. Tvärtom uttryckte de oro för att det skulle provocera fram våldsamma motreaktioner.

Läs också de två andra delarna om händelserna i Göteborg 2001. Du hittar del 2 här och del 3 här.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.