Hur illa alla orden, alla händerna, gjorde en. Hur tyst det var runt dem.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sedan slår jag på P1 och hör Horace Engdahl kommentera det faktum att vittnesmål från unga kvinnor om sexuella övergrepp från en av hans närmaste vänner tystats ned år efter år. Han säger att ”vi grabbar pratar inte om sånt” och ” vivör-liv är ju ingenting olagligt, att uppvakta kvinnor är inte heller olagligt och det är inte alltid impopulärt faktiskt.”
Nästan alldeles samtidigt ser jag hur #knytblusförsara, den hashtag på Instagram som samlat alla som knutit en rosett under hakan till stöd för den kvinna som stod upp mot en manlig tystnadskultur, börjar fyllas på av helt andra sorts inlägg. Små annonser, bild på en fin knytblus och så en säljtext: ”I det och det skicket, säljes för detta och detta.” Och så slokar rosetten, reducerad till ett piffigt attribut till en lagom piffig feminism.
En våg av raseri sköljde över Sverige denna höst och vinter. Och halva befolkningens rättmätiga vrede över att inte äga sina egna kroppar kulminerade vid åsynen av en kvinna i knytblus som tvingas bort från sin maktposition. Bilden av den avgående Sara Danius där på Stortorget väckte en ilska som innehöll ett stort mått av skräck för att hela #metoo skulle pysa ut till ett ingenting och sakernas tillstånd återgå till sin gamla vanliga vidriga ordning.
Är det ett fånigt litet borgarfenomen när tusentals kvinnor klär i sig i knytblus, som ett sätt att visa sitt stöd för den ständigt lika eleganta men numera inte längre ständiga sekreteraren för Svenska Akademien, Sara Danius?
Är det ett skamlöst hyllande av nyliberalismens sorts feminism, den som säger att glastak sprängs bit för bit, ett litet hål i taget för varje litet företagsamt och hårt kämpande huvud som med pannan före stångats sig blodig för att ta sig uppåt, framåt?
”Nej, för fasen!”, har jag med viss emfas hojtat under de senaste veckorna när en energifylld vrede kunde vända den bottenlösa frustrationen över samma gamla ständiga gubbslemsmekanismer till en kollektiv och optimistisk protest. Iförd knytblus.
En gammal borgarsymbol, inte minst från power-kvinnornas 1980-tal, Margaret Thatchers signaturplagg, individualismens markör, den kunde byta skepnad. Folk knöt lite vad som helst runt halsen, en vredens rosett.
Men låter sig den vreden nu förminskas till att bara vara rosetten, omformas till en ofarlig liten markör, en lättburen accessoar utan förpliktelser?
Så klart att modeindustrin glatt hakade på den plötsliga knytblustrenden, såklart att stora kedjor placerade riktade annonser om just knytblusar i mina flöden, kommersen hittar sina vägar.
Men alla vi andra, visst visste vi hela tiden att det inte handlade om en knytblus? Utan att det handlade om vittnesmål från kvinnor som blivit våldtagna och utsatta för sexuella övergrepp mitt framför näsan på några av dem som nu gör sig av med den som vill granska dem?
Visst visste vi att det också handlade om de tusentals andra som i den självgoda kultur-världen trakasserats sexuellt och värre ändå?
Att det handlade om hur den egentliga makten alltid kodas som manlig och att varje kvinnlig makthavare balanserar på en knivsegg?
Visst knöt vi den där rosetten med händer darrande av vrede över den tystnadskultur som följt med oss i stort sätt i varje sammanhang vi hamnat i, varje skola, varje arbetsplats?
Jag vill ändå tro det, att vi:et är fortsatt stort och fortsatt argt, att det inte låter sig köpas. Att det vi:et förstår att feministisk förändring inte kommer att ske knytblusbärare för knytblusbärare utan att strukturerna förändras i grunden.
Glastaken ovanför våra anspråk och glasbubblorna runt det våra kroppar utsätts för måste krossas i grupp, annars kommer den där scenen på Stortorget bara fortsätta att upprepas, igen och igen.
