Anna Fock: En plats utan minnesmärken

Min hjässa var ganska öm efter den senaste stundens färd i fyrhjulsdriven bil längs små jordiga vägar fulla av hål. De vägarna var inte anlagda; de hade trampats upp av de människor som under några decenniers tid korsade ängarna för att gå till klostret och köpa sprit. Under färden satt vännen Lena och jag skrikande av skratt i baksätet och flög upp i taket varje gång föraren Gosja gasade över en grop. Vår guide, Alla, satt i framsätet och verkade inte slå huvudet i taket. Där bak satt säkerhetsbältena fast under Gosjas fiskeutrustning, men jag tänkte inte alltför mycket på saken. Efter några dagar i Uralbergen hade jag lärt mig acceptera och räkna med att säkerhetsbälten sällan fanns och fungerade; de var ändå bara för moskoviter. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS