Krönika. Stefan Sundström.

2014-10-06 13:44

Du måste ha kärlek för att vara en bra vårdarbetare

Det krävs ingen kärlek alls att köpa och sälja vårdbolag. Eller vapen. Men att arbeta med vård är att utföra en kärlekshandling på riktigt, i praktiken.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag tänkte att Södersjukhuset i Stockholm är som en flygplats. Med arrivals and departures. Man landar i det här livet som en liten bebis, eller man går igenom den sista kontrollen och flyger iväg, mot okänd destination.

Jag gick uppför backen från Ringvägen som jag gjort så många gånger. Den första skylten man ser är den som pekar in mot förlossning. Nedanför den skylten: mottagning för våldtagna kvinnor. Och så akuten.

Morsan hade hamnat där på natten, hon hade fått hjärtattack. Nu var det morgon och jag gick i uppförsbacken, dom hade sagt åt mej att jag kunde gå rätt in genom akuten.

Bara några dar tidigare hade jag hjälpt dottern och hennes snubbe att packa ihop och dra hem från Södersjukhuset, efter några ganska dramatiska dygn på BB.

Så kan livet vara.

En helikopter kom inflygande, från skärgården kanske, och landade på helikopterplattan bakom sjukhuset, det händer hela tiden.

Valet var över, man hade väl gjort vad man kunnat, men resultatet var en chock. Visserligen hade alliansen och nya Moderaterna fått sej en smäll och lämnat Rosenbad, men SD hade kommit upp som Sveriges tredje största parti. Det hade man väl kunnat räkna ut, men det var svårt att svälja.

Jo, man hade ju kunnat räkna ut det, speciellt efter att Täby-pojken Fredrik bett svenska folket att öppna sina hjärtan, för nu blir det flyktingar all over. Fredrik som nu flyttat tillbaka till Täby, en kommun som ligger bland dom absolut lägsta vad gäller flyktingmottagande. Tack och hej leverpastej, sa Fredrik och tvådde sina händer inför Moderaternas kommande vindkantring åt höger.

Och fick gulliga eftermälen om att han var en sån humanist.

Kvar satt vi med en andre vice talman i folkdräkt som hade chillat med gamla SS-män. Jag tyckte verkligheten hade blivit en rysare, en thriller. Jag som inte ens gillar thrillers. Och jag hatar flygplatser.

Jag klev in på akuten, blev anvisad vilka streck på golvet jag skulle följa för att komma till hjärtintensiven.

Jag har ofta undrat vad som ska hända med mej när min mamma dör, det är ju liksom själva fundamentet för mej. Kanske blir jag helt galen, kanske känner jag mej som utkastad i universum, helt utan markkontakt.

Nu var hon inte död, hon satt på sängen och såg förvirrad ut, uppkopplad till tre monitorer som visade kurvor och siffror, super hightech.

– Du kan ta med dej dom här tv-apparaterna, sa hon, jag har i alla fall nytta av tre stycken. Varför ska man ha tre tv-apparater för?

Hon var hög på morfin, hon gav bort allt i rummet, det hängde tre hopfällbara besöksstolar på väggen.

– Ta dom också, sa morsan.

Allt var liksom lite overkligt, det var som om jag också hade tagit morfin, jag tyckte tillvaron var som en film.

Hon hade eget rum, personalen kom in och var snäll och kändes inte alls stressad. Dom sa att hon skulle stanna här tills allt var bra igen.

– Varför bryr ni er om en gammal käring som mej, sa morsan.

Dom sa det är klart vi gör.

Jag blev rörd och tänkte att vård handlar så mycket om kärlek, om en allomfattande kärlek som gäller alla. Att arbeta med vård är att utföra en kärlekshandling på riktigt, i praktiken. Att det här samhället skulle braka ihop om det inte fanns kärlek med i bilden, när folk gick till sina jobb.

Åtminstone till vårdjobben.

Samtidigt är det dom jobben som är sämst betalda.

Det kräver ingen kärlek alls att köpa och sälja vårdbolag. Eller vapen. Men ska du vara en bra vårdarbetare måste du ha kärlek.

Jag blev en stadig gäst den närmsta veckan, efter några dar hamnade morsan på vårdavdelning och jag gick in och ut genom stora entrén. Med sina pensionärer med rullator, sina kundsökande taxichaufförer och tiggare. Sina nyblivna föräldrar som skrämda och hukande försiktigt tog sej mot utgången och taxibilarna. Sina stressade undersköterskor som köpte Alvedon till sej själva på sjukhusets apotek. För det var stress som härskade på detta sjukhus, hjärtintensiven hade tydligen varit ett undantag, där fanns det resurser kvar.

Jag hade skrivit en grej innan valet i Dagens ETC, som hade handlat om hur jag åkte tåg samtidigt som min dotter födde barn, det var tre veckor sen nu, och Timbro-nissar hade gjort sej lustiga över att jag skrivit om krympande resurser i sjukvård och förskola: ”Alla vet ju att det är tvärtom”, skrev dom. Aldrig har så mycket pengar satsats på välfärd som nu, skrev dom.

Up my ass.

Och nu ville dom skicka hem min mamma. En sjukvårdsplats är dyr att upprätthålla, och man kan ju inte gärna argumentera emot när det finns ett visst antal sängplatser och det finns folk som är värre däran än morsan. Så det blev ett vårdmöte, jag skulle på bokmässan och var rädd för att morsan skulle bli dålig igen när jag inte var i närheten, så jag ville att hon skulle få ett sånt där larmarmband runt handleden, så hon kunde trycka på det om hon råkade ut för nåt. Och helst samtidigt som hon kom hem.

Farstas stadsdelsnämnd hade skickat sin biståndshandläggare till mötet och hon sa att jo, det kunde man väl ordna, men då måste min morsa omgående välja ett företag som skulle vara dom som kom om morsan tryckte på larmet.

– Okej, och vilka bolag kan man välja på då? sa jag, redan lite trött i rösten.

180 stycken vårdbolag skulle min morsa välja mellan för att snabbt få ett larm.

O valfrihet, o hej och hå.

Vi valde ett slumpmässigt, det viktiga var ju att det blev av. Sen tog morsan och jag en taxi hem till henne genom höstskymningen, det hade ju gått hyfsat bra, den här hjärtattacken, och morsan hade fått ännu ett barnbarnsbarn, jag visade henne bilder på den lille krabaten medan vi åkte.

Framtiden kändes overklig och skrämmande.

Från Södersjukhuset lyfte en helikopter.

BÄST JUST NU

Att ett institut i USA har börjat ta fram perenna sädesslag, alltså sädesslag som överlever skörden och där roten år efter år skickar upp nya strån med ätbara frön. Detta är revolutionerande och gör bönder oberoende av plöjning, något som jordbruksmarken inte mår bra av.

SÄMST JUST NU

Att socialdemokratin har blivit så mycket höger att det inte märks någån skillnad, fast Reinfeldt flyttat från Rosenbad. Kom igen nu och riv upp Rut och andra 1800-talskonstruktioner!

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.