Krönika. Aleksa Lundberg.

2021-02-16 05:00
Puffetikett
Dagens ETC

Det krävs om S ska ta tillbaka initiativet

”Är det först när en ruskig trio långt ut åt höger griper makten som det ska bli uppenbart för de flesta att varken M, KD eller SD har ”den vanliga människans” behov längst upp på agendan?”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Socialdemokraterna har ”de breda lösningarnas politik” i sitt DNA. Genom historien har företrädare som stått för en mer hårdför eller militant linje, till slut, tvingats stryka på foten. Det har gett upphov till återkommande interna stridigheter. Den mest betydelsefulla, som inträffade 1917, kom att bana väg för det vänsterpolitiska landskap vi känner igen än idag. Vänstersocialistiska grupper inom S hade då fått nog av reformtänkande och bildade ett eget parti, det som idag är ­Vänsterpartiet.

Efter valförlusten 1928 tystades vänsterrösterna inom S alltmer. Högern hade vunnit sympatier genom att kritisera sossarna för att ha skurit ned på försvaret, samtidigt som man förebrådde arbetarpartiet för deras valsamverkan med Moskvatrogna kommunister. Det breda sociala reformparti som växte fram ur askorna, och stod redo att samarbeta med andra, lade därefter grunden för Per Albin Hanssons folkhem.

Efter Andra världskrigets slut blåste starka vänstervindar och arbetarrörelsen präglades av en tilltro till samhällsbygge och reformpolitik. Näringslivet hade blivit relativt passivt i opinionen efter Saltsjöbadsavtalet 1938. Man beskriver det idag som att näringsidkarna var rädda för att riskera den uppnådda arbetsfreden och ville vårda kontakterna med fackliga organisationer, tillika förhindra att stöta sig med den starka socialdemokratin (ack, ljuva tid).

Näringslivet gjorde dock motstånd mot S planer att förstatliga vissa branscher, genom det så kallade planhushållningsmotståndet tog man strid för ett fritt näringsliv, och arbetarpartiet tvingades backa.

Däremot fullföljdes en rad andra viktiga reformförslag under en tioårsperiod: Barnbidraget, utbyggda socialförsäkringar, allmän pension, solidarisk lönebildning, utbyggnad av sjukvård, skola och omsorg vilket förbättrade livet för breda samhällsgrupper. Vid valet 1960 var partiet uppe i valsiffror på 47,8 procent.

Men alla imperium faller förr eller senare, det är ett slags naturlag. Det kompromissande, pragmatiska partiet som pusslade ihop olika samhällsintressen, som erbjöd löneökningar åt löntagarna och goda vinster åt industrin vilket blev en framgångssaga i en växande industriell ekonomi, har idag tvingats söka sig mot mitten på en alltmer polariserad och politiskt spretig skala. Tiden är kantad av identitetsbaserade uppgörelser, för att inte tala om akut klimatkris.

Ironiskt nog innebär förflyttningen högerut att det gamla vänstersocialistiska utbrytarpartiet, idag Vänsterpartiet, också tvingats flytta sin ”blåslampa” åt höger, vilket innebär att de nu snarare måste försvara social­demokratins välfärds­reformer än kunna agera som ett mer upproriskt vänster­alternativ.

Deprimerande? Ja. Omöjligt att ta sig ur? Nej. Frågan är bara hur.

En central sak som behöver komma till stånd är att grundläggande politiska konfliktytor, som med åren blivit alltmer utsuddade, stärks i sina konturer. När omförhandlingarna gällande anställningstryggheten var i full gång i höstas, till exempel, tog V tydlig strid för löntagarna, vilket ökade deras stöd i opinionen med två procentenheter. Där striden pågår, dit dras folk och tar ställning.

Det är långt ifrån tillräckligt att stå och mumla något om att ”tillfälligt, eventuellt, stoppa nyetableringen av privata äldreboenden”, som Daniel Suhonen säger om Stefan Löfven i en intervju med Dagens ETC. Särskilt inte när klyftorna ökar kraftigt. Varför inte ta strid mot urholkningen av arbetsrätten, vinster i välfärden (som en majoritet av befolkningen vill avskaffa) eller den strukturellt orsakade hemlösheten?

Om ”de breda lösningarnas politik” idag innebär att sitta fast i ett skruvstäd, förhindrad av borgerligheten att handla efter sina ideal, ”då är frågan om det inte vore bättre att lämna ifrån sig makten till slut”, för att återigen citera Suhonen.

Är det först när en ruskig trio långt ut åt höger griper makten som det ska bli uppenbart för de flesta att varken M, KD eller SD har ”den vanliga människans” behov längst upp på agendan?

En sak är säker. Om vi, som tillhör vänsteropinionen, inte hittar fler vägar för att kommunicera med den breda allmänheten om de grundläggande överenskommelser som välfärds­samhället vilar på, vilka nu hotas att urholkas och därmed bereda väg för det klassamhälle vi trodde var historia, då befinner vi oss snart i ruinerna efter forna jämlikhetssegrar.

Plus & minus

Plus: Gamla klassiker på SVT:s Öppet arkiv. Till exempel ”Tre kärlekar”, Lars Molins serie om skilda levnadsöden i slutet av andra världskriget. Min ­tonårs-crush på Samuel Fröler väcks till liv all over again! 

Minus: Klimatångesten som skjuter i höjden när jag lyssnar på P3 Dystopia om dödlig hetta, vilket kommer bli ett faktum om vi inte stoppar utsläppen typ nu. Stora delar av världen kommer bli obeboeliga inom det här århundradet, vi snackar en miljard människor som riskerar dö av ren hetta.