”Herregud vad snygga männen är här! Om jag och min engelska pojkvän gör slut någon gång så kommer jag hit direkt och haffar en ny kille.”

Ända sedan hon var liten har hon drömt om att bli ihop med en nordisk viking, ”Han ska vara blond, lång, bredaxlad, tyst, beskyddande, och bra på att ligga”. För mig, som har vuxit upp omgiven av dessa melaninfattiga, fåordiga män med stockar till ben och mycket lite rytm, är det obegripligt att förstå hennes fascination. Det handlar givetvis bara om det jag kallar ”äkta heterosexualitet”, det vill säga en dragning till det annorlunda, det som är olikt, det som skiljer sig från det vi själva är. (Och det är egentligen bortom kön, skulle jag vilja påstå). 

Däremot dras vi inte till det annorlunda endast för att det är annorlunda, utan också för att vi förknippar det annorlunda med en viss slags skönhet, en viss uppsättning sociokulturella egenskaper, vissa specifika karaktärsdrag. Det låter väldigt woke, men det är faktiskt sant. Våra intima begär och utseende-preferenser är liksom inte neutrala öar som kan frikopplas från samhällsstrukturer, politik, skönhetsnormer och populärkulturella influenser.

Ingen har väl till exempel undgått att det finns vita tjejer som bara blir ihop med svarta killar (och vice versa) och alla känner väl till vilka stereotypa, rasistiska föreställningar som finns om svarta män; de förväntas vara gudar i sängen, muskulösa, välutrustade, bra på att dansa, och kanske lite ”farliga”.

Gör det de här vita tjejerna till rasister? Troligen inte, för om de verkligen var det skulle de väl aldrig vilja vara ihop med någon som inte är vit? 

Har dessa svarta killar möjligtvis ett sexuellt begär färgat av ett kolonialt, eurocentriskt ideal där den med ljusast hud anses mest åtråvärd – och en vetskap om att ens partners vithet så att säga kan ”spilla över” på en själv så att man uppfattas som mindre rasifierad och därmed blir mer skonad från rasism? 

Ja, kanske. Det finns absolut en hel del att problematisera när det gäller attraktion och utseendepreferenser som bygger på skillnad och olikhet. Men frågan är om motsatsen – det vill säga de som bara blir ihop med personer som liknar de själva (utseendemässigt, klassmässigt, personlighetsmässigt) – är mindre problematiska?

Är det inte till och med lite narcissistiskt att tända på någon som är lik dig själv? Och är det verkligen bättre att vita bara blir ihop med vita och rasifierade med andra rasifierade? Jag hamnar alltid i samma återvändsgränd när jag börjar tänka på det här, det blir liksom ”fel" hur man är gör.

Det enda jag tror mig veta med säkerhet är att man faktiskt inte kan styra sina begär utifrån politiska eller ideologiska övertygelser, även om man försöker. Dessutom är det mer meningsfullt att försöka bekämpa fördomar, exotifiering och rasism på ett strukturellt plan än att ägna tid åt att kritisera människors individuella partnerval – även om de är problematiska.