Krönika: Den individualistiska amerikanska drömmen

Såg i Twitterflödet en tidig morgon att Joel Kinnaman var näst på tur i serien män som gillar kvinnor och måste ta sig rätten att recensera dem. En vit heterokille, castad som hunkig skådis och numera solandes i sin egen glans över rollen som Robocop, berättar i en smått oinspirerande intervju i Cosmopolitan att det han beundrar hos kvinnor är deras styrka och i USA är de tydligen tuffare än i Sverige. Joel förklarar att här snackas det en hel del om jämställdhet, men kvinnorna i USA – de skapar minsann sin egen plats. Wow. Det kändes onödigt att börja dagen med Joel Kinnamans åsikter om kvinnor, men det som kommentaren är ett uttryck för är ännu mer deprimerande.

Den hintar om en saftig glorifiering av den amerikanska drömmen och därmed en ordentlig förminskning av de amerikanska kvinnornas situation, bland annat i Joels egen bransch, som så konsekvent hatar kvinnor. Den amerikanska drömmen är det mest framgångsrika konceptet genom tiderna för att rättfärdiga en förtryckande samhällsstruktur. Klaga inte på det samhälle som systematiskt gynnar en grupp och missgynnar och diskriminerar de andra, organisera dig inte med andra förtryckta och missgynnade för du kan – helt ensam – ta dig till toppen om du är bäst av alla och har en inställning och gärna utseende som Erin Brockovich, med en vit manlig chef som coachar dig och en vit manlig kärlek som räddar dig.