Det var ett barn som sjöng på tåget härom dagen. Högt sjöng barnet, just precis under de tre timmar av mitt liv då jag skulle luta mig tillbaka och läsa i min bok och återhämta mig efter en hård dags kreativa processer på annan ort.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det var en tant som åt en smörgås på bussen härom morgonen. Den stank av tonfisk och rödlök, just precis som jag borstat mina tänder, duschat och kände mig fräsch men trött och all min energi borde gå åt till att fokusera på mitt mycket viktiga möte som jag strax skulle ha – jag ville spy, så det stank.
Dessutom var det en kille som lade kassapinnen FÖRE sina varor på bandet i kassan på Ica istället för EFTER, det var en tonårstjej som pratade högt om kärlek i mobilen på tunnelbanan, det var en lantis som stod på fel sida i rulltrappan, en dam med för mycket parfym, en dagisgrupp som skrattade och skrattade, en vuxen man i shorts mitt på blanka torsdagen. DET GÅR KNAPPT ATT STÅ UT längre där ute i offentligheten, där finns ju en massa människor som inte KAN BETE SIG. En massa människor som inte är jag.
Så där kan det låta. Så låter det, oftare och oftare. En hypergnällig ton har spridit sig som en löpeld bland välutbildade, väletablerade medelålders medelklassmänniskor.
Det började som en lite halvt kokett ventil för den inre snipiga tant som de allra flesta av oss ändå bär på, hon med hatt och handskar som tycker att ingen nu för tiden är tillräckligt väluppfostrad för att passera hennes stränga öga. Små pysanden över vardagens irritationsmoment att känna igen sig i och kollektivt skämmas lite över. Tills det blev gradvis blev allt mer comme il faut att inte alls skämmas, utan i stället yvas över sin galopperande vardagsintolerans.
Sedan började den krypa ut ur de sociala mediernas trygga gillestugor och ut i offentligheten. De började synas i dagstidningarnas spalter, som när Josefin Holmström skrev upprört i Svenska Dagbladet om unga kvinnor som pratar högt på offentlig plats, och det är bara ett exempel.
De kommersiella krafterna hade då redan länge profiterat på samtidsmänniskans brist på förmåga att stå ut med någon annan än just de som är precis som de. De säljer resor till barnfria resorts så ingen barnfri ska behöva höra ett barn som sjunger högt. Eller till enbart barnfamiljsresorts så att inga barnfamiljer ska behöva se några gamla människor, eller konfronteras med någon som kräver lite hänsyn.
Visst vore det en härlig värld om alla log lite mer och flyttade på sina väskor så andra kunde få sitta. Fast jag tänker att den sortens inkännande medvetenhet om medmänniskornas närvaro i rummet egentligen är själva antitesen till den nymornade vardagsintolerans som får priviligierade människor att vardagsexplodera.
Den där snabbheten att döma ut sin nästa som idiot, störningsmoment, den liknar språkpolisernas accelererande förtjusning i att påpeka hur fel andra gör när de försöker uttrycka sig i tal eller skrift. Lyckan hos de självutnämnda ordningspoliserna när de kommit på någon annan med att göra fel, stoltheten de verkar känna över hur lite de tål från andras oönskade beteenden.
Man kan tolka det som en sorts snuttefilt i en otrygg tid, en vilja att hitta likhet och enhet när allt är så skiftande och osäkert.
Jag kan bara tänka att vi är farligt ute. När ett sjungande barn, någon som har svårt med skillnaden mellan ”de” och ”dem” eller en hungrig liten tant väcker sådan vrede och självgod indignation, hur ska vi då kunna stå ut med varandra? När vi bär på så många större, mer fundamentala olikheter?
Vi lever i en tid som kräver av var och en av oss att bli lite större än vad vi är, att tänka efter en nanosekund innan vi ryggmärgsreagerar. En dum, hård och känslostyrd tid som bara kan bli klok och snäll om vi alla ser det som vårt ansvar att i varje givet läge sträcka ut vår empati till att omfamna också den andre, den som gör på annat sätt. Låt oss börja på bussen.
