Orden kommer från min kompis. Hans mamma dog i covid på andra sidan jorden för snart två år sedan, och han kunde varken åka dit för att vaka vid hennes dödsbädd eller gå på hennes begravning. Reserestriktioner, smittspridning och andra hinder gjorde det helt enkelt omöjligt. Han slutade le, allt blev mörkt. En sådan smärta. Men så när vi träffades en av sensommarens vackraste kvällar utanför stället där vi båda tränar började vi skratta.
Egentligen var det åt en rätt hemsk grej; han berättade om en kvinna som hade betett sig rasistiskt mot honom, men när han skulle förklara vem det var så beskrev han henne på ett så roligt och träffande sätt (jag visste nämligen vem hon var) att det brast för mig. Jag, som också har haft ett år i sorgens och smärtans tecken, kunde inte sluta skratta och det var så jävla befriande.
När vi äntligen skrattat klart sa min kompis att hans terapeut under den svåraste perioden hade pratat med honom om leendets läkande kraft. Hon hävdade att det finns forskning som visar att om du, trots sorg, formar din mun till ett leende så kommer det påklistrade leendet till slut bli ett riktigt leende – vilket i sin tur leder till bättre humör, mindre stress och mer positiva tankar.
”Visst, jag kände mig lite konstig som gick omkring med mitt fejkade leende, men det hjälpte faktiskt. Till slut log jag med hjärtat också”, sa han.
Jag har tänkt mycket på vårt samtal sedan valresultatet kom och det blev klart att rasistiska högerkrafter nu får makten i vårt land. Finns det verkligen plats för humor och skratt i ett nyfascistiskt Sverige, undrar jag?
Ja, det gör det. För annars går vi under, på riktigt. Alla som kan det minsta om historia och politik vet att humor i olika former kan vara livsavgörande för att klara sig igenom hemskheter som krig, förintelse, flykt och trauman.
Jag har till exempel en numera avliden ingift släkting som menade att det var hans jiddische humor och råa skämt med lägervakterna i Auschwitz som gjorde att han lyckades överleva.
När jag för två veckor sedan hade valvaka med likasinnade och vi satt klistrade framför SVT:s bevakning av rösträkningen så kunde vi trots den oroväckande utvecklingen dra skämt och skratta tillsammans åt partisternas fåniga dansstilar och partiledarnas floskler.
Man kan såklart inte skratta bort alla vidrigheter, och även humor har sina begränsningar som livsuppehållande överlevnadsteknik.
Men man ska inte heller underskatta humorns läkande kraft i ett samhällsklimat som blir allt hårdare och mörkare.
Att ta den svenska nyfascismen på allvar och organisera sig för att bekämpa den står inte i motsats till att skapa humor, fejka ett leende och se till att få skratta så ofta som möjligt medan man kämpar. För som Emma Goldman nästan sa (hon sa visserligen ”dansa”, men det är typ samma sak):
”If I can’t laugh at it, it’s not my revolution.”
För övrigt hoppas jag att medborgarinitiativet om en bastu på Årstavikens södra sida snart blir verklighet. Bastu och kalla bad är precis som skratt också bra för psyket.
