Åsa Gustafsson: Bankhat, transkonvent och självheten

Alltså, i veckan kommer jag att byta bank. Det ser verkligen ut som att jag kommer att göra det. Inte för att jag egentligen är tvungen på grund av lånen och allt det där, utan för att jag nu vill. Det som jag tills i förra veckan kände sorg inför har nu omvandlats, likt en hyresrätt till bostadsrätt, till en lättnad och en något banal protest. Jag byter från det mest onda Nordea (där jag haft konto sedan PK-bankstiden – här gråter jag en skvätt) till det inte lika men ändå lite onda Handelsbanken. Nordea hade över 1 000 onda träffar i Panamaskandalen och Handelsbanken ”bara” drygt 500. 

Det är när jag sitter med papprena i handen och koderna i huvet och kontonummer och autogireringar och korrigeringar framför mig som jag känner att det här är den största förändringen sedan jag fick mina barn. Men när jag inte sitter med papprena, koderna och resten framför mig och i huvudet, så är det så världsligt att det blir skrattretande att jag över huvud taget ser ett problem i den typen av förändring. Är jag så rädd för förändring? Jag som ändå ser mig som en modern, medveten och framåt människa. Är jag det?