Frilanskontor är ett lite för glamouröst ord för det här stället, men jag väljer det ordet för det finns just inget ord som beskriver verksamheten bättre. Men i alla fall, lokalen ska tömmas och huset ska rivas. Och precis exakt från den dagen kontraktet förvandlades till ett rivningskontrakt så hårdnade tonen från det dittills så varma och omtänksamma hyresvärden. Nya tider. Nya tag. Hårdare tag. Lokalen ska lämnas tömd och städad. Punkt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
−Tömd även på det som inte är vårt, som redan fanns i lokalen när vi tog över kontraktet? Allt det där som t ex den där illegala porrklubben som drevs av ett gäng revisorer (tidigt nittiotal), och som visst hade en strippa som hette Eva som visst bodde i städskrubben, ska det också bort? (Det är mest lysrör och glödlampor i olika kulörer det rör sig om, men ändå)
− Japp allt, som inte hör till byggnaden ja, ska bort. Det som står i kontraktet och i delgivningen om uppsägningen gäller. Punkt.
Så nu står jag där igen. Städar upp andras skit och tänker att jag får bara inte skriva om det här igen men jag måste tydligen. Jag ser ett mönster. Och jag tror att det har med min tillit och tilltro till andra människor att göra.Någon annan skulle kanske kalla det aningslöshet, vad vet jag?
Jag blev utskälld av en utsänd besiktningsmänniska för ett tag sen. Utsänd av mitt försäkringsbolag. Mitt och mitt, jag har fortfarande en fantasi om att Folksam är mitt. Folkets. Mitt. Vårt. Jag bröt mer eller mindre ihop när besiktningsmänniskan sa att det måste vara lås på alla fönster, låst bakdörr som inte kan öppnas utan nyckel inifrån. Hela min identitet sattes ur spel. Ska jag, sa jag, lära mina barn att inte lita på andra människor?
Ska jag inte kunna ha fönster och dörrar öppna och när jag nu inte har det, ska jag inte kunna ta mig ut utan nyckel om det skulle börja brinna? Sen tänker jag konspiratoriskt att det kanske går dåligt för lås- och larmindustrin och att de har ringt försäkringbolaget och dealat och haft sig och här står hon nu, besiktningsmänniskan och mäter fukt och pratar lås och larm, så jag ska börja shoppa lite av ren rädsla. Men tji fick hon och försäkringsbolaget. Jag vägrar sluta lita på andra människor, hur mycket jag än borde.
Jag lämnar det gamla bakom mig. Något av det svåraste jag vet är just det. Att inte älta, att inte fördjupa och analysera, att inte se bakåt och jämföra med nu och blicka framåt vis av erfarenheten och analysen. Inte för att jag är speciellt bra på det - “att blicka framåt vis av erfarenheten” - eftersom jag, som så många andra, går på samma nitar om och om igen. Trots att jag är vis av erfarenheten. Ty ju längre tiden går (ju visare jag blir) dyker nitarna upp i nya förklädnader. Både med och utan nitar.
Och nu när jag står här och ska lämna det gamla bakom mig, vrider och vänder på gamla blad, så stannar jag upp bland anteckningar och olika bevis på saker jag gjort som jag gärna gör igen och saker jag gjort som jag lovat att aldrig göra igen, som jag lik förbannat gjort igen fast i ny förklädnad. Jag går inte in i detaljer här, “för det är väl ingen jävla terapi det här”, men jag tror inte jag är ensam om beteendet.
Att tro att en blir vis av en erfarenhet är något helt annat än att verkligen bli det. Men nu, nu tror jag att jag verkligen vänder blad På riktigt. Går vidare. Lämnar det gamla bakom mig. Nya tider. Nya tag. Nya hårda tag. Vis av erfarenhet. Utan någon som helst jämförelse tänker jag på Kungen. Men jag tänker också på politikerveckan i Almedalen och jag tänker på Bokmässan. Det är kanske dags nu. Dags för nya tag; Politikerveckan i Järva, den alternativa bokmässan på Litteraturhuset. Vända blad is the new black.
Pil upp: Naturmorgon i P1: “...skogen, livets teater, pågår där ute, hela tiden…”
Pil ned: att jag inte mäktar med att ta in det som händer mina medmänniskor på MIgrationsverkets förvar och de som har det långt mycket värre än jag i t ex Syrien nu, nyss, igår, idag och imorgon. Det pågår där nere, hela tiden...
