Krönika: Året för feminismens genombrott

Någon som minns när Miljöpartiet tog sina första stapplande steg i politiken? Hur förlöjligat partiet blev – denna flod av knätofs, flower-power och världsfrånvända grönavågare? Hur samtliga existerande partier förklarade Miljöpartiet som onödigt och något som bara skulle ”röra till det”? Och att det, i den mån miljöfrågorna var viktiga vilket de kanske var, så rymdes de faktiskt inom de etablerade partierna. Budskapet var extremtydligt. Rösta inte på Miljöpartiet.

Miljörörelsen visade sig vara tillräckligt stark. Det nya partiet kom in. Och även om det inte har varit en spikrak framgångssaga har svensk politik förändrats i grunden. Ingen säger i dag att Miljöpartiet är onödigt eller att miljön är en oviktig fråga.

Det är svårt att inte dra parallellen med feminismen. Det går nästan att lägga ett kalkerpapper över argumentationen mot Miljöpartiet då och mot Fi nu. 

Partiet behövs inte, skulle bara röra till det och förresten ryms de feministiska frågorna inom de etablerade partierna.

Jag var på ett av Gudrun Schymans homeparties i somras. Det var fullt trots att det var den typ 278:e tillställningen sedan den här innovationen startade, av rent ekonomiska skäl. Det har inte funnits pengar att hyra vanliga möteslokaler men genom erbjudandet ”samla 30 människor så kommer jag hem till er” har Schyman alltså lyckats hålla flera hundra möten som i princip bestått av en grundkurs i feminism.

Schyman deklarerade 2014 som det historiska år då feminismen får sitt verkliga genombrott i svensk politik.

Eller inte. 

Efter det sensationella EU-valet har olyckskorparna kraxat, Fi legat oroväckande långt under spärren och Sverigedemokraterna förfärande långt över.

Så kom DN/Ipsos opinionsmätning för någon vecka sedan och slog ner som en bomb. Alltså den som visade att Fi skulle få fyra procent.

Och sedan kom andra mätningar. När detta skrivs är läget fortfarande oklart.

Men en sak är klar.

Valet på söndag blir en rysare.

Tänk om Fi inte kommer in? I så fall blir Sverigedemokraterna vågmästare. Det vore en katastrof. Partiet har mer än invandrarfientlighet på sin dagordning. Som att sänka gränsen för fri abort och återinföra den verkliga kvinnofällan sambeskattning.

Men om partiet lyckas? 

I Dagens Arena berättar Per Wirtén om sin vän som efter att i alla år röstat på Socialdemokraterna – ett parti som han också var medlem i − nu tänker rösta på Fi av rent strategiska skäl. Alltså inte ideologiska. Hans bedömning är att Fi i riksdagen är det bästa sättet att isolera Sverigedemokraterna.

Det är ett viktigt argument och smart strategi.

Det är också viktigt att förstå varför svensk politik behöver mer feminism. 

Den som tror att vi redan är framme rekommenderas en titt på statistiken. Det här är inte fråga om tro och tyckande utan om vetande. Kalla fakta. Bevis. 

Sverige är inte jämställt. Det gäller vilket område vi än tittar på. Löner, politiskt inflytande, föräldraledighet, sexualiserat våld, pension. Trots decenniers kamp – inte minst från kvinnliga politikers sida – är det väldigt långt kvar till det självklara målet: att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.  Det som Sveriges riksdag beslutat om men inte lyckats genomföra. 

Och riksdagen är inte allt. Kommuner och landsting är också viktiga. Hur det än går på söndag så står Fi inför ett politiskt genombrott. En behöver inte omfamna alla partiets förslag för att se det som en god nyhet.