Maud Lagerborg: Ålder en fråga om tycke och smak

Har du legitimation? säger damen i kassan på Systembolaget. “Eh, javisst...” svarar jag, och langar fram mitt körkort. Kassörskan tittar på det, på mig, sedan kommer ett litet “Oj...”.
Jag fyller snart 41.

Det händer titt som tätt att jag blir tagen för yngre än vad jag är. Det märks i flera av mina nätverk (och tro mig, jag har många nätverk), senast häromkvällen när jag var på ett kvinnoevent på Spira, att folk säger typ “men du är väl inte så gammal?!” Tja, medelålders är jag väl i alla fall.

Det här med åldrar är ganska intressant, tycker jag. Jag är i och för sig urusel på att bedöma hur gamla folk är, men det är ändå spännande. För vad säger siffran som är var och ens ålder? Egentligen? Säger den någonting mer än att jag (och alla andra) råkar vara född just det eller det datumet? Svaret är väl nja. Det känns som att vi alla på något sätt har gått mot samma åldrar; många som är yngre vill vara äldre, och de som är äldre biologiskt vill vara yngre. Eller? Sannolikt finns det inget absolut svar på den frågan, i alla fall har inte jag något. Men det tål att tänkas på.

Jag har funderat en hel del på det här med ålder som identitet, och jag tror inte att det är så väldigt identitetsskapande längre. Förr var det mer så; när jag var liten hade alla tanter kappa och hatt, och alla vuxna kvinnor (i typ min nuvarande ålder, troligen) hade sin vuxna stil. Och visst, jag generaliserar grovt nu, men glöm inte att jag på den tiden såg världen genom barnögon.

Jag tror att de flesta istället associerar sig med attityd, stil och intresseområden mer än sin biologiska ålder. För, handen på hjärtat, hur många identifierar sig med alla som är födda samma år som en själv. Jag gör i alla fall inte det, och har vänner och bekanta som är både betydligt yngre och betydligt äldre än jag.

På ett sätt tror jag också att det är ett tecken på att vara sig själv. Jag menar, har en person utvecklat en stil och en identitet, varför ge avkall på det bara för att personen i fråga råkar bli något äldre? Däremot går det ju att anpassa stilen. Åtminstone litegrann.

Kanske är det medelålderskriserna som kommer. Kanske är det så de yttrar sig? I min bekantskapskrets, alltså den delen av den som är jämnårig (biologiskt) med mig själv, märker jag att många har börjat träna och ätare nyttigare. Inte minst syns det på uppdateringarna på sociala media. Ytterligare några börjar återigen vända blickarna mot klubbvärlden, fast sanningen att säga finns väl inte riktigt samma ork som för 15-20 år sedan...

Själv har jag egentligen aldrig känt av någon kris. Eller? Jag har ju börjat gymma, jag tänker på vad jag äter, jag har utvecklat ett stort intresse för fina klänningar, ogillar det faktum att det har börjat dyka upp (enstaka) grå strån i mitt hår, och jag piercade näsan häromåret. Dessutom funderar jag allvarligt på en tatuering. Och det är nästan lite jobbigt att oftare och oftare associera till händelser som ägde rum för tjugo år sedan, och inse att jag faktiskt var vuxen redan då. Hjälp, är det en fyrtioårskris jag har?!

Om det är så att det är just en fyrtioårskris kan jag faktiskt leva med det. Om det är så att dagens fyrtioåringar krisar genom att försöka leva sundare är det ingen ko på isen. Det är väl faktiskt ganska bra. Egentligen.

Kassörskan på Systembolaget gjorde min dag. Jag kände mig allmänt glåmig, grå och trött just då, och blev väldigt glad av hennes fråga. Och det kan väl ändå inte vara fel?!