Kommentar: Så bryter de ner sjukvården – steg för steg

Det är svårt att inte vara socialist i sjukvården. Hela idén – åt alla efter behov med en solidarisk finansiering – är något som till och med de tjurigaste moderatöverläkarna kan brista ut i försvarstal för ute på klinikerna. Det är helt enkelt det överlägset bästa sättet för oss att jobba. 

Att få vårda utan att behöva ta hänsyn till vare sig patientens eller regionens ekonomi – eller försäkringsbolags villkor – är fantastiskt. 

Det är därför omöjligt politiskt att säga att modellen ska avvecklas. Borgerliga politiker må avsky den socialistiska idén – vård efter behov hur fattig man än är – men de kan aldrig säga det rakt ut.

Jag kommer berätta om tre strategier som man använder för att ändå försöka förstöra denna modell. 

1. Svält


Man underfinansierar det offentliga, pekar på dess brister – och hävdar sedan fräckt att det är det offentliga systemet som är problemet.

Sedan säljer man ut sjukhus och vårdcentraler till sina vänner, hävdar att privatisering är lösningen.

Sveriges kommuner och regioners chefsekonom Annika Wallenskog sa nyligen:

”Det här är den värsta situation jag varit med om på 30 år.” 

Hon har även sagt:

”Det som skiljer sig från 1990-talet var att det då inte fanns pengar någonstans.” 

Så är det inte idag, pengar finns men de prioriteras till annat.

I år gör svenska storbankerna rekordvinster på ungefär 120 miljarder kronor. Det är era höjda bolåneräntor. Regionernas samlade underskott ligger runt 10-20 miljarder. Alltså tio procent av bankernas vinster.

De besparingskrav som nu krävs av sjukvården är helt omöjliga, varför man i panik åberopar synnerliga skäl och skjuter skulderna på nästa år. I Skåne säger politikerna rakt ut: Vi behöver höja skatten med två kronor eller lägga ner två sjukhus. I min region har 700 medarbetare varslats, i en verksamhet med personalbrist.

2. Privat vård ur egen ficka – och facken hejar på

Med dålig offentlig vård kommer fler att vända sig till privata lösningar. Det är hela idén. Det är därför fler och fler köper privata sjukvårdsförsäkringar, idag 15 procent av alla vuxna svenskar, säkert några av er här i publiken. Flera stora fack, TCO och Saco, har spelat en avgörande roll i den här utvecklingen, när de började erbjuda privata sjukvårdsförsäkringar till sina medlemmar. 

Plötsligt tycker facken och en betydande andel av välbemedlad befolkning att det är helt normalt att köpa sig förbi köer i vården. Att vård efter behov inte gäller – för dem. Den solidariska idén upphävs, utan att det sägs rakt ut. Av facken! 

I Spanien, efter finanskrisen, svälte man det offentliga och fick snabbt en kraftig utveckling av privata sjukvårdsförsäkringar och en tvådelad välfärd. Resursstarka patienter och vårdpersonal lämnade det offentliga, och idag finns det privata akutmottagningar och sjukhus för de som kan betala. Privata kliniker dränerar det offentliga på personal, och man ger vård efter högst betalande istället för behov. I vintras protesterade hundratusentals på gatorna i Madrid mot att politikerna medvetet förstör det offentliga systemet. Se på Spanien, se på detta varnande exempel.

3. Villkorad välfärd

Tidöpartierna vill att man ska ”kvalificera” sig till svensk välfärd. Nyligen tillsattes en utredning för att se hur nyanlända och icke-medborgare ska begränsas från svensk socialförsäkring, och ”förtjäna” den på sikt. Steget är därefter inte långt till att villkora andra delar av välfärden, som sjukvård. Angiverilagen, att vi i vården ska anmäla papperslösa, och det politiska pratet om begränsning av tolk är andra exempel. 

Att olika människor ska få olika vård diskuterades också hätskt i covidpandemin. Tyckare slängde ur sig att människor som valde att inte ta emot vaccin skulle nekas vård. Tanken kan lätt vidgas: till arbetslösa, till människor med missbruk, till de med en riskfylld livsstil. Vem är värd att få vård?

De här tendenserna, att välfärden ska villkoras, måste bekämpas med emfas var än den dyker upp. 

Vad är syftet med all denna rikedom, om inte hälsa, om inte liv? 

Följ pengarnas väg

Jag ser med stor glädje på hur alla – alla fack, regioner, SKR, professionsförbund, sjukhus – slutit upp i det massiva motståndet mot angiverlagen. Denna kraftfulla mobilisering är helt avgörande. Fortsätt så!

Min uppgift här i dag är att skälla på någon. Jag vill inte skälla, jag vill syna. Och jag vill att ni, tyvärr någon gång i framtiden förmodligen patienter, också ska syna. 

Syna de bakomliggande argumenten varför vissa är värda bättre vård än andra. Protestera och acceptera inte deras svar. Som jag sa inledningsvis är det politiskt omöjligt att säga det rakt ut. Så tvinga dem att säga det rakt ut. 

Syna var pengarna går i stället för till sjukvård. Släpp fokus på högerns lockbeten om meningslösa sidodebatter – håll fokus på den övergripande frågan.

Varför ska vi ha pengar om vi inte kan ha sjukvård? 

Vad är syftet med all denna rikedom, om inte hälsa, om inte liv?