Granskningen av Matilda Djerf har spritts snabbt över Sverige. De fruktansvärda vittnesmålen som Aftonbladet samlat in om hennes dåliga ledarskap har fyllt tidningssidorna och på TikTok skämtas det friskt om den toalett som hon enligt utsago tvingat anställda att städa.
Och det är helt förståeligt. Matilda Djerfs ledarskap verkar vara under all kritik. Det man får höra får vem som som helst att spärra upp ögonen. Städa en toalett som bestraffning? Skrik, mobbning, hån, en personal som är livrädd? Jag storknar av läsningen och hade aldrig velat sätta min fot på hennes arbetsplats. Och givetvis tål den såväl kritik som krav på bot och bättring. Aftonbladets granskning är således både viktig och intressant. Hur arbetare behandlas av sina mäktiga chefer är alltid något som bör granskas. Sitter man på chefsposition och dessutom är ett ansikte utåt, så har man ett ansvar, det ska gudarna veta.
Men jag undrar var männen är i detta sammanhang? Jag kan då inte minnas att jag har läst lika många liknande texter om manliga chefer. Nej, det är alltid de kvinnliga ledarna som läggs på dissektionsbordet. Matilda Djerfs pojkvän Rasmus Johansson, vd och styrelseledamot, har såklart inte fått smaka på sleven.
Samma sak var det häromveckan när Johannes Klenell i Arbetet 9/12, kritiserade att Amanda Schulman får skriva på Aftonbladets kultursida, samtidigt som hon säljer saker (hennes ledarskap på hennes gamla pr-byrå Perfect Day har för övrigt också granskats offentligt av medier). I alla fall så gick Klenell i taket. Att hon, som säljer saker, får vara kulturskribent på Aftonbladet! Usch!
Problemet är bara, oavsett om Klenell har rätt eller fel i sak – att han inte gick i taket de fyrtioelva gånger som Amanda Schulmans influencerman gjort samma sak. Att Alex Schulman säljer dammsugare, tyngdtäcken och knivslipare på Instagram och samtidigt skriver för DN, det funkar för Klenell. Vad skönt för dem, för killarna.
Men så är det ju alltid, kvinnor under lupp medan manliga chefer kan skratta sig hela vägen till banken.
Eller så är verkligheten annorlunda. Männen kanske helt enkelt är perfekta ledare? Jag kanske har missat något? De är ju trots allt en överhängande majoritet. Det kan vara så att de har en inneboende egenskap som förklarar deras maktövertag? De unga startup-killarna som är lika gamla som Djerf, tjugo-trettioåringar som lanserat en app för hushållsnära tjänster, ett vitt snus, en energidryck? De kanske alla är så himla duktiga, lyhörda, stabila chefer som möter sina medarbetare med respekt och vänder sig till HR och facket när det blir problem, att det inte är något att titta på?
Jag önskar att någon granskade män i samma positioner lika ofta och enligt fram samma bedömningsmall, som man granskar kvinnor. Det tål att upprepas att Aftonbladets granskning är viktig, gör fler sådana – men glöm inte männen när ni gör dem. Just nu verkar man ha dragits med i ivern och missat att Matilda Djerfs kille är vd och att även han bär ett ansvar. Samma iver som när man kritiserar att Amanda Schulman får skriva på Aftonbladets kultursida, men då glömmer bort att hennes man länge jobbat enligt samma princip.
Men det är så vårt samhälle funkar. Grattis alla killar! Ni kommer lättare undan.
