Analys / George Monbiot.

2019-05-15 12:30
Puffetikett
Dagens ETC

Sluta äta fisk – bara så kan vi rädda våra hav

Fiskeindustrin skyddas av både brutal makt och pastorala fantasier.

Det är den viktigaste nyheten som mänskligheten någonsin tagit emot: hur livet på planeten kollapsar. Den omfattande utvärderingen av tillståndet i naturen berättar för oss att planeten just nu snurrar i en dödsspiral. Ändå är det knappast överraskande att nyheten syntes på få förstasidorna hos få brittiska dagstidningar. Av alla variationer av partiskhet i medierna, är den djupast liggande en partiskhet gentemot relevans. Ju viktigare en fråga är, desto mindre blir det diskuterad.

Det finns en orsak. Om vi skulle bli fullt medvetna om vår belägenhet, skulle vi kräva systemförändring – och systemförändring är i högsta grad ett hot mot dem som äger medierna. Så de distraherar oss med grannlåt som en kunglig bebis. Jag brukar få höra att vi får medierna som vi förtjänar. Men det stämmer inte. Vi får medierna som mediernas miljardärägare kräver.

Vilket betyder att en journalists främsta uppgift borde vara att rapportera om dessa försummade frågor.

Jag skulle vilja påpeka att 70 procent av planeten hamnade på sidlinjen i den fattiga bevakningen av den nya FN-rapporten. Haven. Där faller livet samman till och med snabbare än på land. Det viktigaste skälet, enligt rapporten om biologisk mångfald, är inte plast. Det är inte föroreningar. Det är inte klimatkatastrof. Det är inte ens försurningen. Det är fiske. Och eftersom kommersiellt fiske är det viktigaste skälet, talar vi minst om just detta.

BBC:s serie ”Blue planet live” undviker nogsamt att kollidera med mäktiga intressen. Något som illustrerar den här förtegenheten. Inte ett ord om fossilindustrin eller platsbranschen – och bara en flyktig hänvisning till fiskeindustrin, som skyddas av både brutal makt och pastorala fantasier.


Prenumerera på ETC:s Klimatnyhetsbrev

 

När du hör ordet fiskare, vad får du då för bild i huvudet? Någon som ser ut som Captain Birdseye (reklammaskot för ett företag som säljer frysta produkter): vitt skägg, kisande ögon, sitter i en liten röd båt som guppar över ett glittrande hav? I så fall behöver du uppdatera dig. En undersökning av Greenpeace som kom i fjol avslöjande att 29 procent av den brittiska fiskeindustrins kvoter tillfaller fem familjer, varav alla finns på med Sunday Times lista över landets rikaste. Utöver det har ett nederländskt men multinationellt konglomerat ytterligare 24 procent av kvoterna. De minsta båtarna – kortare än två meter – utgör 79 procent av den totala flottan men har rätt till bara två procent av kvoterna.

Det här gäller inte uteslutande för Storbritannien. Enorma fartyg från rika länder suger upp fisken runt fattiga länder och berövar därmed hundratals miljoner människor en viktig källa till protein, samtidigt som de utplånar haj, tonfisk, sköldpaddor, albatross, delfiner och mycket annat av livet i haven. Fiskodling har ännu större negativ påverkan, eftersom fisk och räkor ofta matas med hela marina ekosystem: urskillningslösa trålare tar upp allt och maler ned det till foder.

Haven – oceanerna som ligger utanför nationsgränserna – är laglöst område. Här släpper fartygen ut fångstlinor som är uppemot 120 mil långa och rensar haven från rovfiskar och andra djur som stöter på dem. Men även det kustnära fisket sköts uselt, med en kombination av lösa regelverk och ett miserabelt misslyckande att använda dem.

Under några år började populationerna av torsk och makrill runt Storbritannien att återhämta sig. Vi fick veta att vi på nytt kunde äta dem med gott samvete. Men nu minskar bestånden igen. Ung torsk tippas överbord i en industriell omfattning, vilket antagligen betyder att den lagliga kvoten överskrids med en tredjedel. Makrill förlorade, på grund av industrins girighet, sin ekostämpel för ett par veckor sedan.

Regeringen påstår att 36 procent av brittiska vatten skyddas. Men det är bara linjer på kartan. Kommersiellt fiske stängs bara ute från mindre än 0,1 procent av dessa fejkade reservat. En aktuell studie i Science journal visade att trålning är mer intensiv i Europas skyddade områden än i oskyddade. Det är en ren fars vars enda syfte är att förleda allmänheten att tro att något faktiskt görs.

Du kanske har hoppats, utifrån EU:s misslyckande, att Brexit skulle innebära en möjlighet att göra saker annorlunda, bättre. Ja, så är det. Men denna möjlighet omfamnas inte. Tvärtom, när EU nästa år inför att ingen fiskart ska fiskas bortom vad beståndet klarar, kommer Storbritannien inte att lagstifta om något liknande. Det finns inga planer att våra ”skyddade områden” ska bli, ja, skyddade områden. Plundringen av haven kommer snarare att intensifieras.

Det är speciellt frustrerande eftersom det skulle vara så billigt och enkelt att reglera industrin. Om det kommersiella fisket utestängdes från stora delar av haven, skulle den totala fångsten sannolikt öka, paradoxalt nog. Biologerna talar om en spridningseffekt. När fisk och skaldjur tillåts föröka sig och växa sig stora i reservaten, kommer de sedan att hitta vidare till närliggande områden. När haven skyddats runt om i världen, har fångsten ökat dramatiskt. Och enligt en artikel i tidskriften PLOS Biology skulle fångsten öka även om fiske förbjöds överallt utanför ländernas territorialvatten, eftersom populationerna skulle migrera till kustnära områden.

Inte heller är reglerna svåra att efterfölja. Det skulle bara kosta motsvarande 50 miljoner kronor att förse varje båt som är längre än tio meter med övervakningsutrustning, enligt WWF. Kameror och sensorer skulle registrera vad de fångar och var de fångar. Men idag är det frivillig att montera denna utrustning. Med andra är det ett måste att följa lagen för att förhindra överfiske och fiske på otillåten plats, men det är frivilligt att använda den utrustning som faktist visar om du följer lagen eller inte. Föga förvånande har bara knappt en procent av båtarna gått med på att ha utrustningen.

Givet de stora vinster som kommer ur att ta ständiga genvägar, är det egentligen förvånande att industrin driver bestånd – och de system som upprätthålls av dessa – mot kollaps?

Idag finns det nästan inte fisk eller skaldjur vi kan äta med gott samvete. Skandaler antyder att inte ens stämpeln Marine stewardship council (MSC) är en garanti. Till exempel certifierade man tonfisk som tagits upp av bolag som samtidigt fångat och skurit fenorna av haj. Och i brittiska vatten har man godkänt pilgrimsmusslor som fiskas med metoder som sliter sönder havsbotten.

Innan fiske är tillräckligt reglerat och begränsat borde vi inte ge vårt medgivande. Ja, det är bra om du återanvänder plastpåsar, men om du verkligen vill göra skillnad ska du sluta äta fisk.

George Monbiot är kolumnist i The Guardian, där den här artikeln tidigare är publicerad. Översättning: Andreas Gustavsson

800dagar

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter