”Vi förgiftar oss själva med alla plaster”

Vad händer med en plastpåse när den hamnar i naturen?

– Det ena är det visuella. Det blir fult. Och det i sin tur kan generera att det blir ännu skräpigare. Det andra är att djur kommer till skada. De fastnar i det. Fåglar kan börja picka på de här påsarna och svälja plasten vilket kan skapa blockering i magen. Sen är själva materialet ofta en typ av plast som är gjort för att falla sönder ganska snabbt i naturen. Då får vi mikroplaster och helt andra problem.

Vilka då?

– Mikroplaster tenderar att suga åt sig miljögifter som den stöter på. Man vet att på varje mikroplastpartikel kan det finnas flera hundra eller tusen gånger högre koncentrationer av miljögifter än i den fria vattenmassan runtomkring. Via fiskar och musslor som får i sig mikroplaster kommer miljögifterna sedan in i näringskedjan. Det man har sett i studier är att det med mycket stor sannolikhet är så att gifterna lämnar plastpartikeln och lagras in i fettvävnaden i djuren. Och därefter transporteras de så småningom upp i näringskedjan.

Lite som en bumerangeffekt?

– Precis. Vi hjälper till att förgifta oss själva kan man säga.

Vad ser du för lösningar på det här?

– Konsumenterna har så klart sitt ansvar att inte skräpa ner. Men tillverkarna har också ett ansvar att se till så att deras restprodukter inte är skadliga för miljön, exempelvis genom att fasa ut farliga kemikalier. Genom att göra produkter som naturen lättare kan ta hand om minskar man risken att produkterna ställer till med oreda om de väl skulle hamna fel. Men där har man ännu inte kommit så långt när det gäller just plast. Därför har politiker ett ansvar att se till så att lagstiftningen är så hård att aktörerna på marknaden verkligen arbetar med detta.