Sverige är föregångare i klimatfrågor. EU är en drivande part. Den stora utmaningen är Kina. Så låter Åsa Romson och många med henne inför Paris. Jag får en stark känsla av att leva i en parallell värld. Eftersom det tyvärr inte är vår riktiga värld som har monopol på medierapporteringen är det nödvändigt att sila de kommande veckornas klimatpolitiska samtal genom ett mycket kritiskt filter.
Håll tre saker i huvudet när det rabblas utsläppsnivåer: 1) Menar de utsläpp per land eller per person? 2) Tar de hänsyn till historiska utsläpp? 3) Avses inhemska utsläpp eller konsumtionsutsläpp?
Kinas utsläpp är mycket riktigt stora och växande. Men de är också ett land med en väldigt stor befolkning. Per person släpper de ut ungefär lika mycket som Sverige. Det är ganska mycket även om exempelvis USA ligger mer än dubbelt så högt. Men det är också utsläpp som har skett under en relativt kort tid. Västvärlden har under lång tid byggt upp sitt välstånd och världsherravälde på fossila bränslen och vi har givetvis ett ansvar även för våra historiska utsläpp. Klimatförändringarna är ju nämligen ett resultat först och främst av tidigare utsläpp och inte bara de som sker nu.
Som en droppe på det orättvisa moset utgår den officiella rapporteringen ifrån inhemska produktionsbaserade utsläpp. Det gör att svenska politiker kan låtsas som att våra utsläpp minskar (pyttelite). Mer adekvat är såklart att ta hänsyn till allt vi konsumerar. Vi svenskar borde helt enkelt ta ansvar för de utsläpp som sker i till exempel Kina för varor som slutkonsumeras här. Räknat på detta vis är Sveriges utsläpp ungefär dubbelt så höga och dessutom ökande. Samma mönster finns i andra västländer. Kina och många andra fattigare länder har den motsatta situationen, ungefär en tredjedel av Kinas utsläpp kommer från exportvaror. Förenklat förlägger vi alltså smutsig produktion i fattigare länder, konsumerar glatt billiga varor och vägrar ta ansvar för utsläppen de genererar.
Kontentan av detta är inte att Kina bara kan brassa på i all evinnerlighet, men det måste stå klart vilka som har det stora ansvaret och det är västvärlden. Tar vi detta ansvar inför förhandlingarna i Paris? Nej, tyvärr. Inte ett smack.
En färsk rapport som granskat de frivilliga åtaganden om utsläppsminskningar som lämnats inför Paris visar både att vi är långt ifrån våra uppställda mål OCH att utvecklingsländerna generellt sett tar ett STÖRRE ansvar för sin beskärda del. Genant. För att förstå vidden av EU:s uselhet kan vi utgå ifrån uppskattningar av Kevin Anderson, berömd klimatforskare. Han menar att om vi ska ha en rimlig chans att klara tvågradersmålet måste EU:s utsläpp minska med minst 80 procent till 2030. EU:s inlämnade åtaganden inför Paris innebär dock en minskning med endast 40 procent. Vad gör Sverige? Protesterar vi? Nej nej, vi duckar bakom EU och säger att allt ser bra ut.
Men i det politiska samtalets parallella universum är Sverige föregångare och Kina är skurken. Samma Kina som faktiskt satsar mest i världen på förnybar energi. Men det gillar vi ju förstås inte heller. Istället för att applådera Kinas satsningar kämpar väst för strafftullar på solceller (EU) och anmäler dem till WTO (USA) med tillsägelse att sluta sponsra vindkraft. Komma här och dumpa priser, ett himla otyg.
Kort sammanfattning för dig som inte orkar läsa hela denna snustorra (förlåt!) text: Sverige är inga föregångare, EU är inte bra. Vi är inte ens minst dåliga, vi är sämst. Låt inte våra politiker slingra sig undan detta!
