Tvingas stänga kön för vård till sexualbrottsoffer – regionen drar ner finansiering

– Vi går inte i konkurs, utan vi skalar ner.

Det blågröna politiska styret i Region Stockholm anser att det finns andra vårdgivare som kan hjälpa Wonsas patienter, men enligt Wonsa saknas kompetens både om patientgruppen och om behandlingsmetoder inom primärvården.

– Det här är inte ett område som prioriteras. Det är därför inga aktörer erbjuder anpassad vård för den här patient­gruppen, säger Gita Rajan.

Fick avslag på motion

Beslutet att halvera ersättningen har kritiserats av Vänsterpartiet. V menar att det behövs specialiserad vård och att det inte fungerar att blanda de patienterna med andra som drabbats av till exempel trafikolyckor eller andra trauman.

Vänsterpartiet i Region Stockholm fick 2019 avslag på en motion om att inrätta ett speciellt centrum inriktat på sexuellt våld. Med anledning av att Wonsa stänger sin kö ­planerar partiet att ta upp frågan igen i en interpellation i regionfullmäktige.

Den vanligaste patientgruppen hos Wonsa är kvinnor som utsatts för incest i barndomen. 75 procent av patienterna behöver behandling mellan sex månader och fem år.

Hos Wonsa arbetar läkare, psykologer och psykoterapeuter. Organisationen bedriver även forskning tillsammans med Karolinska Institutet för att utveckla behandlingen och ta fram nya evidensbaserade metoder.

Stödet har uteblivit

Under förra året tog Wonsa på uppdrag av Socialdepartementet fram material till sjukvården om hur vården ska bemöta och behandla patientgruppen, men det förväntade stödet för att sprida materialet har uteblivit.

Wonsa delar in patienterna i tre grupper. Den tredje gruppen är personer som sålts som barn i pedofila nätverk, oftast av sina föräldrar och har diagnosen dissociativ personlighetsstörning. De behöver upp till tio års behandling.

Långvarigt vårdberoende

Utan specialistvård är personerna i den tredje gruppen arbetsoförmögna och vårdberoende under hela sina liv på grund av att stressen de utsatts för har skadat deras kroppar. Förutom det personliga lidandet innebär det en stor samhällskostnad.

– Det finns ingen ekonomisk anledning att inte ge dem special­istvård, säger Gita Rajan.

Ett nationellt center som kan sprida kunskap till regionerna och driva ett behandlingshem för de svårast sjuka patienterna skulle kosta 35 miljoner kronor om året, har Wonsa räknat ut