Det har snart gått tre år sedan Kim försvann. Mer än tusen långa dagar och lika många, ännu längre, nätter. Vårt liv förändrades för alltid den där dagen i augusti 2017 när vår dotter klev ombord på en hemmabyggd ubåt i Köpenhamn. Hennes uppgift – att slutföra ett reportage innan hon och kärleken Ole skulle flytta till Beijing för att starta ett nytt liv tillsammans.
Ingen kan föreställa sig den smärta och sorg det innebär att förlora en älskad dotter, syster, fästmö och vän. Att tvingas hantera allt vad det innebär att kastas mellan hopp och förtvivlan under de tolv dagar det tog innan vi fick det fasansfulla beskedet att Kim var funnen. Det gick 111 dagar innan sökandet kunde avslutas. Detta förändrar dig som människa, fundamentalt.
Kim var en naturkraft. Hon var nyfiken, begåvad, envis, beslutsam och mycket målinriktad. Redan som barn visade hon prov på detta. När hon tyckte att kvällssagorna var för få och för korta så lärde hon sig läsa på egen hand. I tonåren gick hon sig egen väg och bestämde sig tidigt för att inte väja för något – hade Kim bestämt sig så blev det så. Det var inte alltid det gick vägen, men hennes filosofi var att man måste åtminstone försöka. Ofta lyckades hon, kunskaper parat med charm och gediget intresse för andra människor öppnade många dörrar för henne.
Under sina år som journalist reste hon världen över. Vi hade som föräldrar en konstant oro för att något skulle inträffa. En trafikolycka, elledningar som rasade ner, naturkatastrofer, kriminalitet - vi visste att vad som helst kunde hända. Kim försökte lugna oss med att hon visste vad hon gjorde och hon tog sig världen över utan några större incidenter. Tills en solig augustikväll i Köpenhamn, 45 minuters resväg från föräldrahemmet i södra Sverige.
Kim var lycklig denna sista sommar. Hon var på väg att lyckas som kvinnlig frilansjournalist i den synnerligen mansdominerade värld som utrikesrapportering utgör.
”Nu ringer redaktörerna tillbaka, de vet vem jag är”, berättade hon glatt. Personligt lyste också solen på Kim denna sommar. Hon och Ole hade varit ett par en tid men mestadels levt på olika kontinenter. Nu skulle de äntligen få sätta bo tillsammans i det Kina som Kim älskade. Hon såg framemot detta;
”Det är i Kina allting kommer att hända framöver, det finns ingen bättre plats för mig att vara på än just där.”
För att kunna arbeta fullt ut arbetade Kim hårt med att lära sig tala mandarin.
Det är typiskt för Kims sätt att arbeta. Hon var en journalist av den gamla modellen, den som lämnar redaktionen för att åka ut och träffa människor i deras egen miljö. Hon var ordentligt påläst, tog sig gott om tid och var en god lyssnare.
”Om en människa anförtror mig sin historia, då måste jag förvalta det ansvaret väl, sa Kim ofta. Hennes mening var att alla människor har något att berätta, och Kim var villig att lyssna.
Denna förmåga tog Kim till krigsskådeplatser på norra Sri Lanka, atomsprängda öar i Stilla havet, jordbävningsoffer på Haiti, internettörstande kubaner, tortyrkammare i Uganda och skrytbyggen i Nordkorea. Kim var ständigt på väg mellan två kontinenter, ivrig att få göra världen till en lite bättre plats genom sin penna.
Det kommer aldrig att bli fler artiklar med byline Kim Wall. Hennes penna har lagts till vila för gott. För oss som finns kvar är det en tröst att vi genom Kim Walls minnesfond kan skicka ut andra unga kvinnliga journalister i världen att skriva reportage i Kims anda. Hittills har vi sänt ut sex kvinnor, och det arbetet kommer vi att fortsätta så länge vi lever. Efter oss tar Kims bror Tom vid tillsammans med Ole.
Redan en av de först fasansfulla nätterna, när vi inte visste vad som hänt, men anade det värsta, föddes tanken såväl om fonden som om en bok om Kim. Hon ska inte bli glömd, och vem kan bättre än vi berätta om vem Kim var?
Att skriva ”Kim Wall – När orden tar slut” blev en resa med många hållplatser med såväl skratt som tårar. Det blev också en del i processen att hantera det ofattbara. Att gå tillbaka och minnas de trettio fina åren vi haft med Kim, var läkande. Att få skriva om det fina och kärleksfulla bemötande vi fått från kända och okända har också hjälpt till. Vi har lärt oss den hårda vägen att det behövs så lite för att en riktigt förfärlig dag ska bytas till en med guldkant. En kram, en klapp på axeln, några vänliga ord - vår sorg blir inte mindre för att den delas med andra, men den blir lite lättare att bära. Vi vet att vi inte är ensamma – över hela världen finns Kims vänner, och vi förenas i sorgen över att ha mist henne. Nu hedrar vi hennes minne genom att komma ihåg henne som den fantastiska kvinna. dotter, syster, käresta och vän hon var – inte som det brottsoffer hon blev.
