Stoppade dumpning av kärnavfall i Kynnefjäll

Myndigheten Svensk kärnbränslehantering, SKB, hade gjort en första analys av berget. Men de hade inte analyserat traktens befolkning.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det kändes som ett personligt intrång på oss. Det här var vårt fjäll. De skulle inte våldföra sig på det, säger Eva Antonsson, som var en dem som stod i vägen för SKB i 19 år, nio månader och 17 dagar.

Toalettpapper i kampen

Kynnefjällsborna började vakta fjället måndagen den 21 april 1980. Den fredagen anlände det företag som SKB anlitat för att provborra. Efter en inledande katt-och-råtta-lek lyckades borrföretagets bilar ta sig upp bakvägen, berättar Eva Antonsson.

– Men en av de våra sprang efter dem och kastade ut lite toapapper med jämna mellanrum, så att vi kunde följa efter. Sedan hade borrgubbarna slagit en ring runt sig med orangea ”obehöriga äga ej tillträde”-band, och utanför satt vi. 

Helikoptern kunde inte landa

Helikoptern som skulle ställa borrutrustningen på plats kom aldrig, eftersom det inte var säkert när berget var fullt med människor, berättar Eva Antonsson.

Sedan satt lokalborna vakt på fjället i nästan 20 år. 

– Så länge vi inte fick någon försäkran om att Kynnefjäll inte var räddat så sa vi att vi sitter där. Och vår fiende då, SKB, de sa: Så länge vi inte fått provborrat i Kynnefjäll så kan vi inte heller avskriva det. Så det blev ett moment 22, säger Eva Antonsson.

De som inte kunde eller ville vakta hjälpte till med kaffe, pengar eller att uppföra den stuga som strax kom till för att hålla värmen på vintrarna. 

Ockupationen lyckades

I januari 2000 fick de en försäkran från miljöministern om att Kynnefjäll var avskrivet. Än idag går Eva Antonsson ofta upp till vaktstugan för ”inta tystnaden och hämta kraft” eller för att visa runt.

– Det är fortfarande mycket besökare. Ifjol hade vi ett tv-team från Spanien här, så det är fortfarande levande, och det är det som är så fantastiskt. Vi som var mitt uppe i den här stormens öga kan liksom inte se det här, säger Eva Antonsson. 

– Men vi börjar förstå vidden av vad vi har gjort.