Inrikes.

2019-11-08 12:05
Bild: AP/Arkiv
Puffetikett
Dagens ETC

Sions Vises protokoll – lögnen som vägrar dö

Den antisemitiska skriften har ­motiverat ­förföljelse och ­folkmord. Trots att Sions Vises protokoll avslöjades som en bluff för snart 100 år sedan lever ­myten om den ”judiska världs­konspirationen” kvar.

Kent ­Werne ­berättar om ­historiens farligaste ­förfalskning.

Rafael Lindqvist kan knappt bärga sig. Han sitter på Hangö i finska skärgården och har just översatt en text som bekräftar hans fördomar.

Oktober 1919. Världskriget har växlat över i revolution och inbördeskrig. I Ryssland ser Trotskijs röda armé ut att gå mot seger. Europa håller andan. Vissa är hoppfulla, andra vettskrämda.

Lindqvist tillhör de senare. Han är reaktionär, antikommunist, antisemit. I många år har han rattat den finlandssvenska satirtidningen Fyren, där folkrörelser, vänsterfolk och inte minst judar hånats. Under finska inbördeskriget 1918 stred han mot de röda, och sårades. Och även om radikalerna besegrats i Finland, så lurar den röda faran överallt – och därbakom en ännu mäktigare fiende: den judiska världskonspirationen.

Rafael Lindqvist.
Rafael Lindqvist.

Det är i alla fall vad han tror. Och han är inte ensam. ”Judeboljsevismen” är ett modeord i högerkretsar. Revolutionen ses som en del av judarnas plan för herravälde. De styr bankerna och pressen, kastade ut världen i krig, och nu är sista striden här, tänker man.

”Ja, denna hemlighet är stor! Men jag tror att den nu har blivit uppdagad och att läsaren finner dess förklaring i Sions Vises hemliga protokoll”, skriver Lindqvist.

I Rafael Lindqvists reaktionära paranoia lurar ”Den röda faran” överallt och därbakom en ännu mäktigare fiende: den judiska världskonspirationen.
I Rafael Lindqvists reaktionära paranoia lurar ”Den röda faran” överallt och därbakom en ännu mäktigare fiende: den judiska världskonspirationen.

För det är vad han nu skickar till tryck. Historiens farligaste förfalskning. Men hösten 1919 är det ingen som synat bluffen, allra minst Lindqvist. ”Föreliggande broschyr utgör utdrag ur fjärde upplagan av ett av S. Nilus utgivet arbete”, skriver Rafael Lindqvist i förordet. Författaren heter mycket riktigt Sergej Nilus och är rysk-ortodox mystiker. Och hans bok bär titeln ”Velikoe v malom” eller ”Det stora i det ringa”, en apokalyptisk larmsignal om Antikrists välde, som enligt Nilus är judarnas verk. Och han levererar till synes starka bevis.

I inledningen berättar Nilus själv hur han 16 år tidigare fått ”en till sitt omfång jäm­förelsevis oansenlig handskrift” av en numera avliden rysk häradsmarskalk, som i sin tur fått den av en dam som ”kommit över den på ett mycket hemlighetsfullt sätt”.

Den rysk-ortodoxa mystikern Sergei Nilus infogade ”Sions Vises protokoll” i son bok ”Det stora i det ringa” – detta blev förlagan till alla översättningar.
Den rysk-ortodoxa mystikern Sergei Nilus infogade ”Sions Vises protokoll” i son bok ”Det stora i det ringa” – detta blev förlagan till alla översättningar.

Titeln på handskriften var ”Protokoll förda vid Sions Vises sammankomster” och det verkade röra sig om en transkription av ett ­anförande vid ett hemligt möte mellan ­världens mäktigaste judar – ”de äldstes råd”.

Enligt Nilus var talaren ingen mindre än sionismens grundare Theodor Herzl, och sammanhanget den första sionistkongressen i Basel 1897. I tidigare upplagor hade Nilus visserligen kommit med andra uppgifter. Först hade protokollen anskaffats från ”Zions centrala kansli”, sedan hade de stulits ”från en av frimurarnas mest inflytelserika och initierade ledare efter ett hemligt möte mellan de ’invigda’ i Frankrike”.

Oavsett vad så har nu ”den hemliga frimurarjudiska sammansvärjningen mot den kristna världen” för första gången erkänts av konspiratörerna själva, hävdar Nilus.

I texten – som består av 25 ”protokoll” eller kapitel – lägger någon fram en plan för hur judarna ska ta över världen och underkuva ”gojerna”, alla andra folk. Mycket är redan uppnått, hävdas det. Med frimureriet som täckmantel har man nästlat sig in i maktens rum. Bakom politikerna, ”marionetter i vårt spel”, finns judiska rådgivare. Genom kontrollen av pressen manipulerar man folkmassorna. Genom ateism, sprit och prostitution har man undergrävt moral och traditioner. Genom liberalismen har man skapat käbbel och kaos. Dessutom, ”i våra händer har vi nutidens mäktigaste kraft – guldet”. Med hjälp av makten över bankerna och räntan kan man framkalla ekonomiska kriser, skuldsätta länder och kasta ut arbetarhorder på gatorna. Och genom socialism och anarkism har man förlett massorna och ”förvandlat rikena till arenor för oroligheter och uppror” som snart övergår i ”sociala slaktningar, i vilka staterna förbrinna och deras betydelse förvandlas till aska”.

Ändamålet helgar alltid medlen, ”därför bör vi inte rygga tillbaka för mutor, bedrägeri och förräderi, då de kan tjäna till att föra oss till målet”, heter det. Och målet är att steg för steg ”lägga alla regeringar under vår överregering”. Det sker förmodligen frivilligt, för efter kaoset, konflikterna och misären kommer ”gojerna” förkasta sina egna politiker och ropa efter internationella lösningar. Men allt är en illusion. Den judiska världsregeringens armar ”kommer som gripklor att sträckas åt alla håll, med en så kolossal organisation, att den inte kan undgå att kuva alla folk”. Samtidigt kommer man bestraffa allt motstånd. Om en hel nation gör motstånd ska den bemötas med krig, ja med ”allmänt världskrig”. Och när all makt är säkrad kan världshärskaren koras: ”Den israelitiske konungen.”

I dag, säger talaren till sist, är den hemliga planen på väg att gå i lås. ”Den Symboliska Ormens cirkel” håller på att slutas. Ja, nu ”då varje välde vacklar, kommer vår makt att bli mer oövervinnelig än varje annan, eftersom den kommer att vara osynlig, tills den blir så fast, att ingen slughet är i stånd att undergräva den.”

Lindqvist kan sin ryska. Han har studerat i Ryssland och översatt Tolstoj och Gorkij. Och nu har han ställt sina färdigheter i den kristna civilisationens tjänst.

Den svenska titeln blir ”Förlåten faller – det tillkommande världssjälvhärskardömet enligt Sions vises hemliga protokoll”, och texten illustreras med 26 foton på olika revolutionärer och reformister med judiskt påbrå, bland dem Trotskij, Sinovjev, Luxemburg och Bernstein. Lindqvist diktar också ett kväde, som inleder alltihop:

… Och Marx liksom Trotskij och alla, som lett och

leda i lönn våra öden,

fast de rycka trådarna var på sitt sätt, de rycka

oss alla mot döden …

min röst är ett rop från en vakt på en vall,

som varslar den blodröda världspurpurns svall

kring Antikrist – konung av Juda.”

Han undertecknar med pseudonymen ”Sepia”. Bläckfisk på latin. Annars är det ofta så den påstådda judiska världskonspirationen karikeras: som en enorm bläckfisk.

”Förlåten faller” blir den första utgåvan av protokollen utanför Ryssland. Snart ges texten ut lite överallt. Men först alltså i Finland, och Sverige.

Den blir ingen omedelbar kioskvältare här, men trycks ändå i flera upplagor och tänder glöden i en generation antisemiter. Bland dem Einar Åberg, som långt senare ska framkalla en ny lag om hets mot folkgrupp (som kallades Lex Åberg). Han väcks av ”Sions Vises”, får klart för sig hur den ”judiska rasen” konspirerar för världsherravälde, börjar pumpa ut egna hatskrifter, och publicerar även protokollen själv på 1930-talet.

I Tyskland har judefientligheten odlats i decennier, i samma rabatt som pangermanism, Blut und Boden och rasbiologi. Judarna har anklagats för att ha startat kriget och sedan förrått Tyskland. Revolutioner och rådsrepubliker har stämplats som judiska kuppförsök. Så när den pensionerade arméofficeren Ludwig Müller, alias Gottfried zur Beek, ger ut ”Die Geheimnisse der Weisen von Zion” i januari 1920 är manegen krattad.

Boken blir en succé och säljer snabbt i över 100 000 exemplar. Den cirkulerar inom den gamla regimens grädda. Den abdikerade kejsar Wilhelm citerar den högt under middagsbjudningar, den tidigare arméchefen von Ludendorff slukar innehållet. Vilket är begripligt. Protokollen lyfter ju skulden från deras axlar och gör kriget, kapitulationen och kaoset till en judefråga.

Ändå är det inom Völkisch-rörelsen som protokollen får sina största fans, inte minst bland de unga män som sammanstrålat i Thulesällskapet och det nybildade national­socialistiska partiet i München: Hitler, Hess, Röhm, Frank, Himmler.

Boken ”förklarar allt, och visar vilka vi måste kämpa mot”, noterar en ung Heinrich Himmler i sin dagbok – han som senare ska manövrera Förintelsen.

Men det är inte bara framtida folkmördare som sväljer betet.

I Storbritannien frågar sig The Times, apropå protokollen, ”om vi har kämpat alla dessa tragiska år för att knäcka och utrota den hemliga organisationen för tysk världsdominans bara för att hitta en annan därbakom – en hemligare och därför mycket farligare?” I Morning Post kan britterna läsa om ”judefrimurar­konspirationen”. Och The Spectator föreslår en offentlig kommission med uppdrag att utreda och avslöja konspirationen.

På andra sidan Atlanten, i Detroit, oroar sig industrimannen Henry Ford för att kommunisterna ska uppvigla hans bilarbetare. Han tror att världskriget drivits fram av tysk-judiska bankirer på Wall Street, och ser nu deras hand bakom ”den röda faran”.

Henry Ford.
Henry Ford.

I maj 1920 drar Fords tidning The Dearborn Independent igång en artikelserie som bygger på Sions Vises protokoll. Det blir till en bok – ”The International Jew: the World’s Foremost Problem” – som trycks i 500 000 exemplar i USA, översätts till 16 språk och sprids över halva världen. Och så blir Ford – vars porträtt senare kommer pryda Hitlers kontor i München – protokollens främsta marknads­förare.

”De stämmer överens med vad som pågår”, svarar Ford själv i en intervju i februari 1921 på en fråga om protokollen är äkta eller inte. ”De är 16 år gamla och de har stämt överens med händelseutvecklingen i världen fram till nutiden.”

Mönstret är tydligt. Verkligheten verifierar texten.

”I en antisemitisk världsbild, där såväl bolsjeviker som finansfurstar var judar, hängde allt samman”, skriver historikern Håkan Blomqvist i sin bok ”Myten om judebolsjevismen”. Och genom Sions Vises protokoll tycks allt få sin förklaring.

Men ungefär samtidigt som Ford slår fast att texten är autentisk plockas den isär av misstänksamma kritiker och undersökande journalister.

Bland de första på bollen är en tysk akademiker, Dr. J. Stanjek, som märker att protokollen påminner om den bortglömda historieromantiska romanen Biarritz, skriven 1868 av den tyske antisemiten Hermann Goedsche. I den skildras ett hemligt möte på en judisk kyrkogård i Prag, där överhuvudena för Israels tolv stammar samlas under ledning av ”den fördömdes son” och drar upp planerna för världserövringen. De har redan lagt beslag på allt guld, tagit över börserna, köpt upp pressen. Nu ska de forma monopol, infiltrera regeringar, utnyttja liberalismen och tända revolutioner.

Kapitlet trycks även som politisk nidskrift i flera länder med titeln ”Rabbinens tal”. Och mötet påstås då ha ägt rum i verkligheten.

Likheterna med protokollen är slående, vilket fler än Stanjek inser. Samtidigt kan Biarritz inte vara den enda förlagan till protokollen.

I mitten av augusti 1921 kör brittiska The Times tre artiklar där protokollen avslöjas som ”en litterär förfalskning”. Det är Philip Graves, tidningens korrespondent i Konstantinopel, som genom en anonym exilryss – ”Mr X” – har funnit huvudkällan.

Själv har Graves aldrig trott att protokollen är äkta. De förklarar liksom för mycket, texten är teatralisk och storvulen, och Nilus berättelse om hur han fått dem känns inte trovärdig. ”Men jag hade aldrig kunnat tro, om jag inte sett det med egna ögon, att den som försett Nilus med originalet var en oförsiktig och skamlös plagiator”, skriver Graves.

Källan har titeln ”Dialog i dödsriket mellan Machiavelli och Montesquieu”. Den är skriven av en fransk advokat vid namn Maurice Joly, utgiven i Bryssel 1865.

Jolys bok handlar inte alls om judar. Det är en politisk satir över Napoleon III:s despotiska styre, i form av en debatt mellan två politiska filosofer på en öde strand i dödsskuggans dal. Montesquieu blir rätt snabbt bortdribblad av den cyniske Machiavelli, alias Napoleon III, som presenterar diktatorns outtömliga verktygslåda: lögner, kontroll över ekonomin och medierna, så split och splittring bland motståndarna.

Boken konfiskerades och författaren fängslades. Men den liberalt sinnade Jolys pamflett kom ändå till användning, som råmaterial till en reaktionär förfalskning. För likheterna är uppenbara: Jolys bok består av 25 dialoger, Sions Vises av 24 protokoll. Historikerna har senare visat att fler än 160 avsnitt i protokollen är baserade på Joly, 40 procent av textmassan. Det handlar om klena försök till omskrivningar. Och vissa stycken är nästan ordagrant kopierade, även sedan de passerat flera översättningar.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det plagiatorn har gjort är helt enkelt att kombinera upplägget och andemeningen i ”Rabbinens tal” med strukturen och uttrycken i Jolys dialog. Machiavellis röst hamnar i munnen på den ledande juden. Sedan har anrättningen kryddats med nyckelord och fördomar från den antisemitiska traditionen.

Men vem eller vilka ligger bakom hopkoket?

Blickarna riktas tidigt mot Ochranan, den upplösta ryska säkerhetspolisen. Närmare bestämt mot Pyotr Rachkovsky, chef för Ochranans utländska gren i Paris mellan 1885 och 1902, och mot den antisemitiske frilansjournalisten Matvei Golovinskij.

Det är knappast långsökt. Förfalskningar och bedrägerier i syfte att svartmåla verkliga och inbillade fiender låg inom ramen för Ochranans ordinarie verksamhet.

På 1930-talet slår en domstol i Bern fast att det sannolikt var Ochranan som fabricerat protokollen. Den tesen driver också historikern Norman Cohn i standardverket ”Warrant for Genocide”, som kommer på 1960-talet. Och när den ryske litteraturhistorikern Mikhail Lepekhin på 1990-talet säger sig funnit belägg för att Golovinskij skrivit protokollen på uppdrag av Rachkowsky i Paris i slutet av 1800-talet tycks fallet löst.

Många utgår också från att det är så. På sin hemsida skriver till exempel Forum för levande historia att Sions Vises protokoll ”diktats ihop av tsarens hemliga polis”.

Men stämmer det? Förmodligen inte.

Enligt den tyske historikern Michael Hagemeister, en av de främsta nutida auktoriteterna på protokollen, bygger storyn om Ochranan på högst tvivelaktiga vittnesmål – från en dömd bedragare och en pengatörstig konspirationsteoretiker – medan Lepekhins utpekande av Golovinskij baseras på andrahandsuppgifter.

”Vi vet fortfarande inte av vem, när eller i vilket syfte protokollen fabricerades”, konstaterar Hagemeister i en artikel. ”Vad vi har är en berättelse – närmare bestämt en konspirationsteori.” Men nu inte med judarna som rollinnehavare, utan med hemliga agenter, fanatiska antisemiter och lömska reaktionärer.

Cesare G. De Michelis, italiensk expert på rysk litteratur, avvisar tanken att protokollen fabricerats av Ochranan i Paris. Enligt honom tyder det mesta istället på att protokollen skrivits i antisemitiska kretsar i Ryssland någon gång 1902–1903.

Det är nämligen dit spåren leder.

I början av det förra seklet är den ryska antisemitismen på frammarsch. Judar förföljs, fördrivs och dödas i tusental i upprepade pogromer, anstiftade av väpnade gäng och understödda av staten. Judarna beskylls för allt: mord, mordförsök, reformförsök och revolutionsförsök. Myten om en judisk konspiration som hotar landet sprids i böcker, pamfletter och tidningar.

Protokollen publiceras för första gången i augusti och september 1903, som en artikelserie i den högerextrema tidningen Znamya. Tidningen drivs av Pavalache Krushevan, som fyra månader tidigare initierat en pogrom i Kishinev.

1905 och 1906 trycks längre och reviderade varianter som pamfletter. Bakom den senare står den pensionerade officeren G.P. Butmi, nära allierad med Krushevan. Och i slutet av 1905 infogar Sergej Nilus en uppdaterad version i sin bok om Antikrists herravälde, med långa stycken plagierade från Jolys dialog mellan Machiavelli och Montesquieu. Allt detta enligt De Michelis forskning. Han ser protokollen som en kollektiv produkt, skissad, kompletterad och utvecklad under flera år.

Exakt vem som skrev de första orden lär vi kanske aldrig få veta. Däremot vet vi att Sions Vises protokoll är en bluff, och att bluffen använts som reaktionärt slagträ.

1917 kommer Nilus bok ut i en ny upplaga, med titeln ”Det är nära, rentav vid våra portar”, och sprids som aldrig förr. Protokollen lyfts även ut och förvandlas till en pamflett som distribueras inom den vita frivilligarmén. ­Texten ger en förklaring på katastrofen som just drabbat landet, och pekar ut en fiende. Och den legitimerar de vita styrkornas attacker mot judiska byar och kvarter, det som eskalerar till ett folkmord.

Men kontrarevolutionärerna är pressade, och sommaren 1919 reser desperata vita officerare runt i Europa för att ragga stöd i kampen mot ”judebolsjevismen”. I bagaget har man provisoriska översättningar av Sions Vises protokoll, som nu landar på skrivborden i diverse regeringskanslier, och i händerna på ivriga antisemiter.

Några får tag på den ryska förlagan. En av dem är Rafael Lindqvist, en annan är Alfred ­Rosenberg, som har med sig protokollen när han flyr från Baltikum till Tyskland efter ­bolsjevikernas statskupp.

För Rosenberg, som snart går med i nazistpartiet, är protokollen är en urkund som gör det möjligt att förstå sig på ”demonen som har orsakat det nuvarande sammanbrottet”. Under 1920-talet sprutar han ur sig pamfletter och artiklar om judekonspirationen, och med åren blir han protokollens erkända uttolkare
i Tyskland.

Det är troligen också han som viftar med texten framför Hitler. Mycket tyder på att den blivande Führern läser dem redan 1920, och att de ger underlag till de hetsiga ölhallstalen, där udden riktas mot ”det internationella judiska börskapitalets marxistiska trupper” och ”världsfinansjudendomens bolsjevikiska stormangrepp”.

”I hur hög grad detta folks existens är baserad på en fortlöpande lögn, framgår bäst och tydligast av de av judarna så oändligt hatade Sions Vises protokoll”, skriver Hitler i Mein Kampf 1924. Då är de redan avslöjade som ett plagiat. Men det bekommer inte Hitler, som tvärtom stärkts i sin övertygelse när vänsterpressen avfärdar protokollen: ”De äro ett falsarium, ropar ständigt Frankfurter Zeitung stönande ut i världen; det bästa beviset för att de är äkta. Vad många judar omedvetet skulle vilja göra, är här medvetet klarlagt.”

Enligt Hitler är upphovet ointressant, för ”den som granskar de senaste hundra årens historiska utveckling ur de synpunkter som framläggas i denna bok, skall genast förstå den judiska pressens inhojtande. Ty om denna bok väl en gång blivit ett folks gemensamma egendom, torde man kunna anse den judiska faran såsom redan förbi.”

Nazistpartiet köper rättigheterna till protokollen i Tyskland. ”Det är varje tysks plikt att studera Sions Vises skrämmande bekännelser, jämföra dem med vårt folks gränslösa misär; och sedan dra de nödvändiga slutsatserna och se till att denna bok hamnar i alla tyskars händer”, heter det i Der Stürmer när en ny upplaga lanseras 1933. Och så blir det. Protokollen studeras och diskuteras, fungerar rentav som skolbok.

Protokollen och myten om den judiska världskonspirationen exploateras i nazipropagandan, från tidigt 1920-tal till Tredje rikets sammanbrott 1945. Först för att svartmåla Weimar­republiken och hjälpa partiet till makten, sedan för att rättfärdiga terrorn, motivera erövringskriget, och framförallt för att ­legitimera Förintelsen.

Innan en av Adolf Eichmanns närmaste medarbetare, SS-kaptenen Dieter Wisliceny, avrättas 1948 försöker han förklara motivet bakom Förintelsen. Det han beskriver är en ideologi, ”förutan vilken det är omöjligt att få en tydlig bild av situationen; skälen till att Hitler och Himmler bestämde sig för att ­genomföra Förintelsen av judarna”. ­Litteraturen på området är välkänd, förklarar Wisliceny, och han nämner särskilt Sions Vises protokoll. Den och liknande böcker övertygade nazisterna om att Tysklands och ”den ariska rasens” historiska mission var att besegra den ondskefulla judiska världskonspirationen.

Eller som Reichsführer Heinrich Himmler skanderar inför en samling SS-generaler och underofficerare i oktober 1943: ”Vi hade en moralisk plikt mot vårt folk, en plikt att utrota detta folk som ville utrota oss.” De har sett tusentals lik staplas på varandra. Men enligt Himmler har de bara uppfyllt sin historiska uppgift genom att eliminera ondskan.

Där hade historien om Sions Vises protokoll kunnat sluta: på ett Förintelsemuseum, som en del av bakgrunden till det största brottet mot mänskligheten.

Men den slutar inte där. För protokollen överlever Förintelsen, inte minst i arabvärlden. Här drar tyska nazister sitt strå till stacken. En av dem är SS-officeren Johann von Leers, som konverterar till islam, antar namnet Omar Amin och tjänstgör som Nassers rådgivare i Egypten, med särskilt ansvar för propaganda. Och på Leers inrådan pumpar Nasserregimen bland annat ut arabiska kopior av Sions Vises protokoll.

Abdel Nasser.
Abdel Nasser.

Sedan 1950-talet har protokollen tryckts i massupplagor, inte bara i Egypten, utan också i andra muslimska länder. De har förvandlats till tv-serier och böcker i bland annat Egypten, Syrien och Iran. Och de har refererats i politiska dokument – som det palestinska Hamas stadgar från 1988, där judarna påstås ligga bakom allt ont: ”Deras plan uttrycks i Sions Vises protokoll, och deras nuvarande handlande utgör bästa beviset för vad vi säger”, heter det, i ett troligen osökt eko av Henry Fords och Hitlers argument.

”Handlandet” som åsyftas är den Israeliska statens ockupation. Vilket också är en orsak till att Sions Vises protokoll fått så stor spridning i regionen. På 1950- och 1960-talet sökte arabledare och islamister förklaringar till Israels avancemang och de egna förlusterna, och då kom myten om den judiska världskonspirationen väl till pass.

”De kämpade inte bara mot en liten fiende­stat, utan mot en ogripbar, hemlig global organisation”, skriver den italienska Mellanösternexperten Barbara De Poli. Israel var inte vad det syntes vara, utan representerade en oerhört mäktig kraft som styrde stormakter, finansiella institutioner och medier. Ja, det är åtminstone vad Sions Vises protokoll berättar för den som läser texten okritiskt eller sprider den som propaganda.

”De ger en skrämmande beskrivning av dagens politiska realiteter” och en inblick i ”den sionistiska rörelsens strategi”, hävdar till exempel den svensk-marockanske antisemiten Ahmed Rami. På Radio Islams sajt kan man också läsa Rafael Lindqvists gamla översättning från 1919, uppbackad av argument för att allt är sant.

Man kan också ladda ner Sions Vises protokoll, i samma översättning, på den nazistiska Nordiska motståndsrörelsens sajt Nordfront, där det beskrivs som ”ett internt protokoll, skrivet av toppen inom judisk makt-rörelsen”, som bevisar att judarna styr världen. För inte helt oväntat har protokollen även omhuldats i vit makt-kretsar.

I Europa, Sydamerika, Ryssland, Japan och USA har protokollen också tryckts i nya upplagor de senaste decennierna, och trots att texten avslöjades som ett billigt plagiat för nästan 100 år sedan tror många uppenbarligen att den är autentisk.

Och protokollen har fått ett bredare genomslag än man kanske kan tro. Många konspirationstroende återupprepar till exempel, medvetet eller omedvetet, ”strukturen och de centrala anklagelserna som återfinns i protokollen utan att direkt nämna texten eller judar vid namn”, menar den amerikanske journalisten Chip Berlet.

Artiklar, Youtubeklipp och memes där det varnas för George Soros, Rothschild, globalister och ”New World Order” bygger ofta på tankefigurer som uttrycks i protokollen, tankefigurer som ett gäng obskyra ryska antisemiter formulerade runt det förra sekelskiftet.

Dåtidens bluff har alltså blivit dagens virala konspirationsnoja, och Sions Vises protokoll därmed en lögn som aldrig verkar dö.

Läs vidare på nästa sida: Fyra exempel på plagierade stycken

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter