Mattias Göthberg

Publicerad 27 oktober, 2019

Tanken om demokrati i företagen kan låta abstrakt och främmande. Inte kan väl vanliga knegare bli ägare? Eller? Det blir inte lättare av att det också finns vitt skilda åsikter om hur det skulle förverkligas och vad det skulle innebära.

För att göra frågan lite mer konkret har ETC har nyligen berättat om ett exempel från verkligheten, – Tjeders industri i Malmköping, som varit i arbetarnas ägo sedan 1989.

Trots att det finns enskilda personalägda företag är det dock än så länge en sällsynt företeelse i det svenska näringslivet. Men på ett par håll i världen har frågan om företagsdemokrati hamnat på den politiska dagordningen. En bidragande orsak till detta är att frågan går att diskutera utifrån många olika perspektiv – och att flera av dem anknyter till dagsaktuella politiska frågor. Förutom den demokratiska aspekten och frågan om den skenande ojämlikheten, kan det handla om bland annat psykisk hälsa, feminism och långsiktighet i ekonomin.

Empirisk forskning på de tusentals personalända företag som finns i USA pekar nämligen på att det är lättare att skapa en företagskultur där de som jobbar trivs och mår bra på arbetsplatser som är medarbetarägda. Eftersom varje person direkt eller indirekt blir delägare utmanas också männens ägardominans och inflytande över näringslivet.

– Forskning har gång på gång visat att medarbetarägda företag är bättre för löner och villkor, men också att de är mer produktiva och att de investerar på lång sikt och skapar stabilitet inom ekonomin. Därför är detta ett enormt program som kommer att förvandla vår ekonomi och våra liv, sa Labours ekonomiskpolitiske talesperson John McDonnell när partiet tidigare i år presenterade ett förslag på området.

En annan ingång är problemet med åldrande företagsägare, framförallt i gles- och landsbygd. Frågan är vad som händer när de ska pensioneras, särskilt med tanke på att det blir allt mer sällsynt att ägarnas söner och döttrar tar över – samtidigt som många känner en osäkerhet inför att sälja till en riskkapitalist med oklara avsikter. Kan det vara en idé att underlätta för de anställda, som kan företagen och bor på orten, att ta över ägarskapet?

Ett exempel på när detta faktiskt har hänt är på just Tjeders industri i Malmköping. I det fallet hamnade bolaget i arbetarnas ägo genom att aktierna testamenterades till en personalstiftelse. Men om ägarna istället vill ha marknadsmässig ersättning blir det klurigare, eftersom de anställda i regel saknar de pengar som behövs för att bara köpa aktierna. Det var också problemet för personalen på Volvo, när de genom facket gick ihop för att försöka köpa ut ägarna, en historia som ETC tidigare berättat om.

Idéer om hur ägarskiften till personalen (eller "employee buyouts") ska lösas på ett smidigt sätt kommer nu från olika håll. En av de som har mest konkreta förslag på området är den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders, som förra veckan presenterade ett nytt reformprogram med namnet ”Företagsansvar och demokrati”. De första orden i dokumentet lyder: ”Vi kommer att se till att arbetare har en andel i företagen som de arbetar på.”

Bernie Sanders program innehåller konkreta förslag såsom att upprätta en ”Personalägarbank” med 500 miljoner dollar. Denna ska hjälpa anställda att köpa ut ägarna i bolagen, genom att tillhandahålla billiga lån och assistans för att genomföra förvärvet. De anställda ska dessutom ha förköpsrätt när aktier läggs ut till försäljning och det ska bildas kunskapscenter för personalägande i varje amerikansk delstat. Utöver detta ska de allra största bolagen, som antingen är börsnoterade eller har en omsättning på minst 100 miljoner dollar, tvingas att avsätta åtminstone två procent av aktierna till de anställda varje år. Aktierna ska tillfalla en fond som Sanders kallar ”Demokratiska personalägarfonden”, vars styrelse ska vara tillsatt av de anställda själva. Detta beräknas beröra 22000 företag som anställer över 50 miljoner människor.

De brittiska socialdemokraterna i Labour, under ledning av Jeremy Corbyn, har varit inne på liknande lösningar. Labour föreslår, till skinnad från Bernie Sanders, inte några särskilda reformer för fullskaliga ägarskiften till personalen. Men Labour vill att alla företag som anställer mer än 250 personer ska var tvungna att bilda fonder där 10 procent av bolagets aktier successivt ska placeras. Fonderna ska sedan administrerad av facken på arbetsplatserna. Personalen ska få utdelning, men högst cirka 5 000 kronor per år. Lejonparten av pengarna ska i stället gå till staten, vilket gör att det i ekonomiskt hänseende delvis kan jämföras med en extra skatt men att det ur ett demokratiskt perspektiv är ett steg mot den företagsdemokrati där de som jobbar på en arbetsplats också har inflytande över bolagets riktning och tillsättningen av styrelsen. Samtidigt påminner konstruktionen om de svenska löntagarfonderna, eftersom avsättningarna är obligatoriska för de största företagen.

Financial Times har beskrivit det som den största reformen av arbetsmarknaden sedan Margaret Thatcher drog tillbaka fackliga rättigheter på 1980-talet.

I Sverige står det mer stilla. Jonas Sjöstedt menar dock att frågan lever inom Vänsterpartiet, även om partiet inte har något lika tydligt program på området.

– Vi ser framför oss att det finns olika ägandeformer, men att de stora långsiktiga besluten i produktionen inte tas av ett fåtal kapitalägare utan att man gör det på ett demokratiskt sätt. Demokratisk styrning av produktionen gör att man får möjlighet att påverka både stora frågor såsom klimatet och sin egen nära verklighet, säger han.

Ser du det som att just de som jobbar i ett specifikt företag som ska ha rösträtt och del i vinsten just där eller ser du framför dig mer breda kollektiva lösningar?

– Jag tror att det bästa är en blandning, lite beroende på vad man gör. Vissa saker bör också skötas i offentlig regi och utan vinstintresse, såsom stora delar av den skattefinansierade verksamheten, infrastruktur, sjukvård och så vidare. För mycket annat så är det direkta löntagarägandet ett väldigt bra alternativ. Förutom den demokratiska aspekten med det så är det också intressant att det skapar ett stort engangemang, att vinsten inte försvinner iväg och att ägarna inte har ett intresse av att flytta produktionen, utan att företaget kan stanna på bygden.

De flesta anställda saknar de medel som krävs för att köpa ut ägarna enligt de marknadsekonomiska spelreglerna. På vilket sätt ska det bli möjligt att fler företag blir personalägda?

– Den statliga banken SBAB, pensionsfonderna och statligt riskkapital kan användas för att hjälpa anställda med detta, exempelvis genom långivning vid förvärv av aktier.

Ska vi, likt Labours förslag, tvinga de största företagen att successivt bli ägda av personalen?

– Nej vi föreslår inget sådant. Vi föreslår att man stärker löntagarägande på andra sätt. Det finns stora möjligheter till det om man får tillgång till kapital och utbildning. Man ska också veta att löntagarna äger en stor del av börsen genom våra pensionsfonder. Jag tycker att vi ska ta bort de begränsande regler som gör att dessa bara får äga en liten andel av företagen och som säger att vi inte får vara aktiva ägare.

Hur ser du på att att utvecklingen för olika personalägda företag kan skilja sig mycket och att exempelvis vissa branscher är mer lukrativa än andra?

– Även med en stor personalägd sektor så krävs det trygghetssystem, skatter och utjämning. Företag kommer att uppstå och läggas ned även om de är personalägda, det är helt naturligt, men om man man har en kunnig arbetskraft som är bättre på att utveckla sin produktion så hanterar man också det bättre.