Inrikes.

2018-10-12 13:00
  • Den genomsnittliga skatten för de 100 högsta inkomsterna har minskat med tre procentenheter sedan 2009.   Källa: Skatteverket
    Den genomsnittliga skatten för de 100 högsta inkomsterna har minskat med tre procentenheter sedan 2009.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Så lite skatt betalar de superrika svenskarna

Sveriges superrika betalar allt lägre skatter. Sedan finanskrisen har den genomsnittliga skatten för de hundra svenskarna med högst inkomster sjunkit med tre procentenheter, och är nu lägre än genomsnittet för resten av landet. Det visar ETC:s granskning.

”Du gode milde, jag vet inte hur många hundra miljoner jag betalt i skatt de senaste åren”, säger miljardären Rune Andersson.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Efter Spotifys börsnotering tidigare i år är Martin Lorentzon Sveriges rikaste tech-miljardär, god för runt 24 miljarder kronor. 2014 fick han ta emot priset Årets svensk i världen ur kronprinsessan Victorias hand. För att ha ”visat prov på stor kreativitet och intelligens, men framför allt på nytänkande inom musikvärlden”, löd motiveringen.

Det visade sig att Lorentzon varit kreativ även på andra områden. Genom ett sinnrikt upplägg med brevlådeföretag på Cypern lyckades han samma år undvika att betala miljontals kronor i skatt i Sverige.

Sedan dess har han fortsatt att beskatta större delen av sina inkomster i utlandet, trots att han är skriven i Sverige. Förra året drog han in sammanlagt 103 miljoner kronor, enligt skatteverkets uppgifter. Genom kvittning och olika skatteupplägg i utlandet som är sekretessbelagda lyckades han samtidigt klara sig undan med en inkomstskatt på bara tolv procent i sitt hemland.

Martin Lorentzon är dock inte ensam om att betala låg andel skatt bland Sveriges superrika. ETC:s granskning av de tusen svenskar som hade de högsta förvärvs- och kapitalinkomsterna visar att deras genomsnittliga skatt landade på 33,8 procent förra året. Bland de hundra i absoluta toppen var skatten ännu lägre, 30,9 procent. Det är mindre än den genomsnittliga skattesatsen för alla löntagare på 32,1 procent, enligt SCB:s statistik.

Orsaken är till stor del att höginkomsttagare deklarerar en allt större del av sina inkomster som kapitalvinster, vilka i regel beskattas med 30 procent. Flera i inkomsttoppen betalar samtidigt en betydligt lägre skatt än så. Exempelvis Ann-Cathrin Bengtsson, som fram till i våras satt i styrelsen i fastighetsbolaget Klövern, som formligen öst pengar över sina ägare och anställda de senaste åren. I fjol drog hon in över en miljon kronor i månaden i snitt. I hennes slutdeklaration framgår samtidigt att hon betalat så lite som 7,6 procent i skatt på inkomsterna i Sverige.

Enligt Ingvar Håkansson, rättslig expert på Skatteverket, är det fullt möjligt att komma under 30 procents skatt även för dem som tjänat mångmiljonbelopp.

– De som äger fåmansbolag med många anställda kan ta ut stora vinster som bara beskattas med 20 procent idag. Och om man säljer hyreshus ligger skatten på 27 procent.

Han blir samtidigt förvånad över att vissa i inkomsttoppen hamnar på så låga skattesatser som under 20 procent.

– Hur man kommer ner under 15 procent vete fasen. Den enda rimliga förklaringen i sådana fall är att de beskattar vissa delar utomlands som sedan dras av mot den svenska skatten, säger han.

När ETC ställer frågan till Per Franzén, chef på riskkapitalbolaget EQT som förra året betalade drygt 15 procents skatt på sin inkomst på 24 miljoner kronor, bekräftar han att den låga skatten beror på tillgångar utomlands.

– Givet att jag arbetar i ett globalt företag och har en del internationella kapitalinkomster betalar jag även utländsk skatt, svarar han per mejl.

Franzén uppger att den totala andelen skatt han betalar på sina inkomster i själva verket uppgår till 30–40 procent. Vilken typ av tillgångar eller vilka andra länder förutom Sverige han betalar skatt i vill han dock inte svara på.

Eftersom detaljerna i deklarationerna är sekretessbelagda är det svårt att se exakt hur det går till. Vår genomgång av de högsta inkomsterna visar ändå att skatten för de rikaste gradvis har sjunkit under de senaste tio åren. För de översta hundra handlar det om en minskning med runt tre procentenheter sedan finanskrisen. En orsak är att deras kapitalinkomster under samma period ökat i motsvarande grad, men det finns också andra förklaringar. Ett omdiskuterat kryphål i skattelagstiftningen rör de så kallade 3:12-reglerna, som öppnat för redan förmögna att i allt högre grad omvandla sina förvärvsinkomster till kapitalinkomster genom ägande i fåmansbolag. För fyra år sedan höjdes också gränsbeloppet ytterligare för den del av vinsten som kan beskattas med 20 procent. På så vis kan en marginalskatt på uppemot 60 procent förvandlas till betydligt lägre nivåer.

Tidigare finansminister Erik Åsbrink har talat om att reglerna är fördelningspolitiskt vansinniga och ”en tidsinställd bomb”.

– De har drivit fram ett skattefrälse av riskkapitalister, advokater, revisorer, konsulter och Icahandlare, sa han på ett seminarium hos Finanspolitiska Rådet härom året.

2017 försökte den rödgröna rege­ringen minska gränsvärdena för att göra reglerna mindre förmånliga, men förslaget skrotades när Alliansen hotade med misstroendeförklaring.

Erik Sandberg, undersökande journalist och författare till boken ”Jakten på den försvunna skatten”, har granskat hur skatten för de rikaste stegvis sänkts under de senaste decennierna. Han menar att det huvudsakligen skett i två steg: Till att börja med genom radikalt sänkta bolagsskatter – från över 50 procent på 1980-talet till dagens nivå på 20 procent – vilket gjort att allt högre vinster kunnat delas ut till ägarna, som i nästa led beskattas lägre än löner. I ett andra steg gjordes kapitalskatten platt under den stora skatteomläggningen på 1990-talet, vilket plötsligt gjorde det väldigt lönsamt att ta ut sina inkomster som aktieutdelning i stället för lön.

– Det som fascinerar mig är att det inte är vi som har anpassat oss efter andra länder utan snarare gått före och sänkt skatten mer än andra, säger Erik Sandberg.

Han menar att Sverige valt en närmast extrem linje vad gäller att plocka bort skatter på just kapital.

– Det är inte så att vi bara försökt hindra rika människor från att flytta utomlands, vi har lockat hit rika människor genom att ligga lägre i bolagsskatt än de flesta andra och genom att snabbt ta bort såväl förmögenhetsskatt, arvsskatt som fastighetsskatt. Där är vi nästan unika i världen.

Han tror att en del av orsaken har med 1990-talskrisen att göra, då politikerna kände sig tvungna att ta till drastiska åtgärder för att få igång ekonomin. Att reformerna kunnat drivas igenom relativt obemärkt tror han även har med den svenska självbilden att göra, där Sverige fortfarande ses som ett högskatteland av många.

– Frågar du folk på gatan är det nog få som har bilden av Sverige som ett skatteparadis. Skattepolitik är tekniskt och svårt att bilda opinion kring. Men egentligen är det väldigt märkligt, inte minst sänkningen av fastighetsskatten som innebar skattesänkningar på hundratusentals kronor för de som hade de allra dyraste villorna, medan väldigt många småhus på landsbygden fick högre skatt. Hur en sån omfördelning från de fattiga till de rika kunde gå obemärkt förbi är fascinerande.

Samtidigt måste utvecklingen ses i ett globalt perspektiv, poängterar han, med ett allt rörligare och flyktigare kapital som Sverige inte kunnat ställa sig utanför. Där har större länder haft lättare att ta ut skatter på ägande, eftersom politikerna där haft bättre förhandlingsposition gentemot det internationella kapitalet.

– Men det är klart att det är lite absurt att vänsterpartiet idag driver en skattepolitik som ses som självklar även för borgerliga politiker i länder som Tyskland och Frankrike.

Det politiska klimatet skiljer sig även från våra grannländer, poängterar han, som i högre grad behållit olika former av kapitalbeskattning. Efter att Socialdemokraterna tog bort arvs- och gåvoskatten 2004 och accepterade slopandet av förmögenhetsskatten 2007 lyckades Alliansen kort därefter etablera ”arbetslinjen” som politiskt program med ytterligare skattesänkningar. Sammantaget har det resulterat i en skattepolitisk paradox där de högsta skattesatserna på arbetsinkomster idag är på 60 procent, medan högsta skatten på kapitalinkomster ligger på 30 procent och högsta skatten på ärvda inkomster är 0 procent.

– Det där går ju tvärt emot allt prat om arbetslinjen. Att ärva en förmögenhet kräver inget arbete överhuvudtaget. Ändå har det blivit så att ju mindre arbete du lagt på dina inkomster, desto mer gynnas du skattemässigt idag.

Inför valet gick Socialdemokraterna ut med att de nu vill se höjda kapitalskatter för att minska klyftorna i samhället. Att få majoritet i riksdagen för höjda skatter lär emellertid bli svårt i dagsläget. Eventuellt skulle en överenskommelse kunna nås med Liberalerna om en högre beskattning på kapitalinkomster i utbyte mot att värnskatten tas bort på höga löner. Men moderatledaren Ulf Kristersson har i debatten återkommande argumenterat för att höjda skatter för höginkomsttagare skulle vara negativt för investeringsviljan och negativt för näringslivet.

Sambandet är svårt att styrka. Av de ETC kontaktat i inkomsttoppen har nästan alla avböjt att svara på några frågor om hur de själva ser på dagens skattenivåer. Eller hur de ser på sin egen skatteandel, för den delen.

Margaretha af Ugglas, moderat utrikesminister i Bildt-regeringen och syster till Jan Stenbeck, är en av dem som hade lägst skatt av mångmiljonärerna förra året. Utöver sin lön på 70 000 kronor i månaden hade hon kapitalinkomster på drygt 15 miljoner kronor medan skatten landade på totalt 28,7 procent. Hon vill dock inte medverka i en intervju.

– Hon har skyddat nummer just på grund av de här bitarna, låter en assistent meddela.

Rune Andersson, grundare av investmentbolaget Mellby Gård och en av Sverige mest förmögna miljardärer, betalar även han runt 30 procent i skatt på sin inkomst. I fjol en kvarts miljard.

Sedan 2011 har han suttit i Företagsskattekommittén som Alliansen instiftade som fick i uppdrag att komma med förslag på hur skatterna bör förändras. Han tycker att Sverige i huvudsak har varit på rätt väg de senaste 20 åren, med viss reservation för den senaste regeringens förslag om vinster i välfärden.

– Sedan har naturligtvis fördelningen förändrats och klyftorna ökat, men det beror nog på att Sverige blivit lite mer som resten av världen, säger han.

Han håller ändå med om att det skulle behövas en skattereform för att utjämna skillnaderna mellan skatterna på kapital och lön.

– Sverige har väldigt låga skatter på passivt ägande idag, bland de lägsta jag sett i världen, med ISK-konton där skatten i praktiken kan vara fem procent, medan vi har ganska hög skatt på aktivt företagande (dvs. utdelningar till ägare som är med och driver verksamheten, reds.anm.). Det är inte klokt. Jag tycker att man ska sänka skatten på inkomst av tjänst och kompensera det genom höjd fastighetsskatt, kanske också höjd skatt på en del konsumtion. Men man ska vara lite försiktig med kapitalskatterna eftersom de ofta används till investeringar.

Du tjänar själv hundratals miljoner och betalar ändå mindre än den genomsnittliga skatten. Är det rimligt?

– Det som hade hänt om vi höjt skatterna är att förmögna människor hade flyttat utomlands och Sverige hade fått mindre skatteintäkter. Jag förstår inte varför det skulle vara något problem om de bor kvar här och konsumerar och betalar skatt.

Problemet är väl ökad ojämlikhet?

– Problemet är att globalisering i sig skapar en kraft för ojämnare fördelning. Men om man inte kan göra så mycket åt den globala ojämlikheten är det bättre att de rikaste bor kvar här. Du gode milde, jag vet inte hur många hundra miljoner jag betalt i skatt de senaste åren, hade jag bott i ett annat land hade Sverige fått noll.

Så du delar inte den oro som OECD uttryckt över de ökade klyftorna?

– Om alla får det bättre och några får det ännu lite bättre – det kan man leva med, tycker jag. Jag hade varit orolig över ökade klyftor om de längst ned hade fått det sämre, det hade varit olyckligt. Men i en marknadsekonomi får du en ojämlik fördelning, så är det.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Läs vidare på nästa sida: Hundra personer tjänade 10 miljarder