– Det hände ungefär samma sak som förra valet men högerblocket kantrade och läckte till Sverigedemokraterna. När man tittar på opinionsutvecklingen så backar KD, M och L trots att de hade en dominans för sina frågor och ett väldigt stort genomslag. Ta Ebba Busch som exempel. Pressen älskar henne och hon når ut långt vad hon än gör, särskilt i relation till KD:s storlek. Jag tycker att det är ganska fascinerande. Men det blir ändå någon slags högerkollaps i och med att SD tar platsen som största högerparti. Jag ser det som en regression, en upplösning av politik och ideologi och att det främst är inom högern som det sker.

Henrik Jalalian:

– Först och främst förlorade vår sida valet. De sista två veckorna tyckte jag att det kändes som en ganska väntad utgång. Det var ungefär två veckor innan valet som Putin ströp gasen till Europa. Direkt när jag såg det tänkte jag att "nu förlorar vi valet". Och så blev det. Det kanske inte berodde helt på det, men så tänkte jag. Nu blev det jättefokus på elpriser och det är en jättepopulistisk debatt kring det. Sedan är det är bra och nödvändigt att göra motstånd mot Sverigedemokraterna men man måste också komma med något mer, och det gjorde ju nästan ingen från den rödgröna sidan. Så det vad jag tror är det som hände. Sverigedemokraterna blev Sveriges näst största parti och det kanske är den mest intressanta grejen som hände, det som sticker ut mest.

Linn Svansbo:

– För egen del så var det en emotionell bergochdalbana av rang. Men rent krasst fick Sverige ett valresultat som banar väg för en högerregering, en rekordhögerregering på flera sätt. Även de traditionella partierna har blivit mer rekordhöger de senaste åren. Men det blir också en högernationalistiskt stödd regering som ett socialdemokratiskt regeringsalternativ drog typ jämt med. Det gör mig mörkrädd.

Hur såg valdagen ut och vad gjorde du dagen efter, måndag den 12 september?

Laila Vianden:

– Jag hade en känsla av att det inte skulle gå jättebra för vänstern så jag försökte att koppla bort allt. Men så hade jag också textinlämning om valet på måndagen. Så när valvakorna satte igång satt jag ensam hemma och följde räkningen. När man jobbar har du fokus på att jobba men klockan tre på natten var jag tvungen att väcka min man och krama honom för jag var ändå var lite ledsen. Sedan gick jag upp jättetidigt, korrade texten och tog mig igenom arbetsdagen. Jag skulle jogga på måndagkvällen, för att skaka av mig chocken, och då snubblade jag och stukade foten. Jag sprang ändå mina varv i skogen och foten blev jättesvullen. Det var så jag smälte valresultatet.

Henrik Jalalian:

– På morgonkvisten delade jag valsedlar utanför en vallokal. Sen gick jag på fotbollsderby, och valvaka. Dagen efter började väl egentligen fyra på morgonen där natten direkt efter. Jag och några vänner stod i mitt kök, lagade shakshuka och pratade om hur vi ska vinna nästa val.

Linn Svansbo:

– På valdagen knackade jag dörr och ringde väljare. Jag var ute och kampanjade satan, sedan var jag hemma och piffade mig i ordning, sedan gick jag och min kille och röstade. Vi hamnade i en så lång kö på Centralstationen. Jag tänkte att jag skulle rösta lite snabbt innan valvakan men det tog tre timmar. Rookie mistake! Det var trevlig stämning och jag gav bort en sossepin som var på min kavaj till en kvinna som uppenbarligen var på min sida. Sen gick vi till valvakan. Först var det, jag ska inte säga glatt, men ändå inte deppigt. Jag var inte alls lika lugn som jag tyckte att många andra var, jag hade kaninpuls. När första resultatet kom där på valvakan så var det två-tre mandat åt rätt håll. Och sen gick det åt helvete, ju. Jag sa att jag tillåter mig själv 24 timmar för fullkomlig politisk depression. Men sedan hade vi styrelsemöte med Reformisternas styrelse redan på måndagkvällen, och då studsade jag faktiskt tillbaka. Vi har fått nästan 300 fler medlemmar i Reformisterna, det tändes någonting hos människor som jag lyckades känna där på måndagkvällen igen. Men det var tungt, usch.

Ulf Kristersson har inte riktigt tillträtt än, men vad vill du säga till den nya statsministern?

Laila Vianden:

– Jag undrar mest hur han rehabar sina vader och hur han undviker skador när man springer så mycket som han gör. Jag tror inte att det skulle vara så meningsfullt att diskutera politik med Ulf, det blir inte ett meningsfullt sätt att använda vår tid så vi kan prata om träning och rehab istället. Han kanske kör mycket foamrolling, det vill jag veta.

Henrik Jalalian:

– Jag har lite svårt för Ulf, det är någonting med honom som provocerar mig. Jag har mycket att säga till honom men jag skulle nog vilja prata om SD. Hur ser han på att Moderaterna håller på att ätas upp av det större partiet i blocket? De spelar ett högriskspel.

Linn Svansbo:

– Hur fan sover du om natten, Ulf Kristersson. Jag funderar på om Moderaterna inte fattar vad de gör just nu ,eller om de fattar och skiter i vilket, och jag vet inte vad som är värst. Jag undrar också hur snacket går, men då kanske det är bättre att ta en öl med Johan Pehrson för att få reda på det. Handen på hjärtat, hur känns det för er att försvara SD? Och hur mår Ulf Kristersson egentligen?

Valdeltagandet minskade. Vad tror du händer när färre röstar?

Laila Vianden:

– Det är klart att det minskar legitimiteten, så där som man brukar prata om, för den form av demokrati som vi har. Och det är inte bra. Men jag vill också säga att kommunerna, i alla fall i Göteborg, har gjort ett jättebra jobb för att öka valdeltagandet och göra det mer tillgängligt. Så jag tycker att valdeltagandet faller tillbaka på politiken, att man tappar människor överlag. Jag ska inte peka ut något parti, jag tror att det är en allmän trend.

Henrik Jalalian:

– Jag tänker att det inte är så förvånande om människor i förorten slutar rösta om det är precis de människor som utmålas som ett problem i samhällsdebatten, hela valrörelsen har ju präglats av det. Och jag tycker att tidigare val, särskilt valet innan det här, har det hela tiden funnits en stor vilja att inkludera fler människor, fler ska vara med i demokratin. Nu är det en helt annan retorik. Det är inte helt konstigt att fler väljer att lägga sig på soffan, jag har bekanta som på fullt allvar känner att de på fullt allvar inte vill bo kvar i Sverige. Det finns två utfall om viljan att lösa samhällsproblem saknas. Det ena är att folk lägger sig på soffan och känner att de inte får vara med eller att de inte vill vara med. Det andra är ju att reaktionära rörelser som Partiet Nyans plockar upp det missnöjet. Båda de grejerna ser ju ut att ha skett.

Linn Svansbo:

– Resultatet av valet blir ju mindre representabelt för vad människor egentligen tycker. Jag är inte så förvånad faktiskt, det är en naturlig följd av bristande tilltro till samhället. Det gror ett politikerförakt, och det gror en bristande tilltro till att det här samhället faktiskt är någonting som vi äger och bygger gemensamt. Och det finns politiska krafter som vill se den här utvecklingen, som förstår att det är vanligt folk som stannar hemma och inte röstar. Att det är fattiga och människor i utanförskapsområden eller som på olika sätt står långt från samhället som känner att det inte spelar någon roll att rösta. Jag tror att vår rörelse har varit alldeles för dålig på att visa att de spelar roll, att det här är allas samhälle, att vi är alla arbetares parti och rörelse. Jag tror att minskningen är ett uttryck för en större sjukdom som tar sig uttryck på många sätt. Bristande tilltro till public service, politiken och myndighetsutövande som skapar såna konfliktytor som Partiet Nyans står för, till exempel. Alla de sakerna är uttryck för att vi håller på att glida isär som samhälle och det är livsfarligt.

Vad om något gav dig hopp i valet?

Laila Vianden:

– Faktiskt ingenting i själva valrörelsen. Jag vet inte hur jag ska säga det på ett konstruktivt sätt men det var så otroligt vidrigt. Jättestort fokus på högerfrågor, hård retorik, otroligt grova utspel och i hur man pratar om andra människor. Jag kände att det inte finns något där, vi får bränna ner allting och börja om från början. Det kändes kört, och så tycker jag inte att man ska behöva känna.

Henrik Jalalian:

– Jag fick jättemycket hopp av människor, det finns så många som gör så bra saker och som kämpar på trots allt mer motstånd. Det är beundransvärt. Vi som har varit aktiva i miljörörelsen har fått öva på att hitta hoppet, annars så finns det inte så mycket där. Det har jag försökt lösa genom att lyssna och titta på människorna som väljer att engagera sig. Det är också hoppfullt och en stor skillnad att prata med vanligt folk istället för att bara följa media och partiledardebatter, och den tonen som finns där.

Linn Svansbo:

– En grej som ger mig hopp det är att vi inte firade resultatet på den socialdemokratiska valvakan. Det var inte highfive-stämning. Jag var orolig för att vi skulle få precis den här situationen där vi går fram men högern tar makten och att det skulle firas med socialdemokrater som säger "fan vad bra det gick hörni". Det finns kanske några som säger exakt så men känslan på valnatten var en helt annan. Det är bra, vi behöver känna sorg och känna att det inte duger. Jag fattar att vi gjorde en jättebra valrörelse, kämpade skithårt och vi gick fram. Men eftervalsanalyserna som säger att det går bra för svensk socialdemokrati har fel. Vi har en situation där det socialdemokratiska regeringsalternativet förlorar mot det mest högernationalistiska regeringsalternativet vi sett på decennier. Det kan vi inte bara tugga i oss. Så jag är glad att vi verkar vara många socialdemokrater som känner så. Sedan är det hoppingivande med drivet och organiseringshungern som vaknar i människor under ett val, politik är ett görande och jag hittar ork i det. Och nu har vi ett bättre möjlighet än på länge att visa Sverige var de politiska konfliktlinjerna finns, vilka som är bovarna och försöka organisera arbetarklassen kring det.

Kidsen röstar höger. Vad betyder det?

Laila Vianden:

– Det är i sociala medier som politiseringen av människor sker, det är där det finns. Det betyder också att kidsen inte är okej, att samhället har hårdnat och det är jättetuff konkurrens om jobb, svårt att hitta bostäder, sämre villkor, man flyttar mellan andrahandskontrakt och så vidare. Unga idag är också drillade i att konkurrera och anpassa sig, i någon slags konformism. Att man alltid ska vara anställningsbar i allt som syns och vad du gör, och den konformismen är konservativ och inte upprorisk överhuvudtaget. Vi lever i en högervåg och det är det som präglar hur du förstår politik och hur din politiska vilja kan kanaliseras eller ta form.

Henrik Jalalian:

– Jag tror också att sociala medier spelar en enorm roll, det är väldigt många unga som får sin information där. Youtubes algoritmer tror fortfarande att jag är en ung kille och jag får väldigt mycket reklam för högerprofiler som Jordan B Peterson. Jag upplever att det finns mycket högercontent som står oemotsagt, det finns inget alternativ ens om man är lite nyfiken. Och jag har funderat mycket på unga killar som jag träffat i valrörelsen, man märker att argumenten kommer från Jan Emanuel, Hanif Bali och Peterson. De har inte hört motargumenten och vi har lämnat lite walkover just i sociala medier. Det är en trend, och det gör något med narrativet. Många stories handlar om självförverkligande och nästan inga om kollektivet, den berättelsen blir svagare och svagare.

Linn Svansbo:

– Det säger flera saker. För det första är det jävligt viktigt att vi har med oss att det här är en generation unga och unga vuxna som är stöpta i ett ultraliberalt och marknadsextremistiskt samhälle. Det är en generation som lärt sig att om du ska ha en pension ska du spara till den själv, om man ska ha en schysst skola då väljer det att välja rätt, om man ska lyckas i livet är det upp till dig och du kan minsann på egen hand om du vässar armbågarna, läser entreprenörskap och skriver "you go girl" med läppstift på spegeln. Det är inte konstigt att de inte har någon tilltro till vårt sätt att bygga samhället, för de är tränade i borgarnas logik. Det är också en effekt av att vår rörelse har dragit sig undan på olika håll.

Till sist då. Troligtvis väntar fyra år av högerstyre. Är allt mörkt och hopplöst? Vad ska man som vänsterväljare hålla fast vid?

Laila Vianden:

– Det är klart att man måste tänka framåt även om det inte är ett helt idealt läge för vänstern. Privat så tycker jag att man ska vara snäll mot sig själv och hitta rutiner för mental hygien. Jag har många kamrater som är jättedeppiga just nu, så man måste vara lite snäll. Politiskt så måste man prata om hur vi går vidare, att det inte funkar med mer av samma som svar på alla frågor. Det har inte gjort det hittills och jag tror inte att det gör det ett val till. Vänstern behöver inte bli tydligare, vänstern behöver bli mera vänster. Då behöver man ta en rejäl titt på hur man kan skotta igen klyftor, ställa om till en grön politik utan att det är de som redan har det tufft som drabbas hårdast. Framåt måste man, och man måste fortsätta tänka.

Henrik Jalalian:

– Allt är väl lite hopplöst men man får hålla fast i varandra och i att det finns så många kloka människor som gör kloka saker.

Linn Svansbo:

– Det första du ska tänka om du känner att det är hopplöst är att någon vill att du ska tänka så. Tänk "fuck dom, nu gör jag något åt saken". Jag håller fast vid att inget händer av sig självt, allt är en produkt av det vi gör. Anledningen till att det inte kommer bättre politik ur en socialdemokratisk partiledning är att de har varit räddare för Centerpartiets riksdagsgrupp än för det sociala trycket från oss längre ner. Sedan ska du också komma ihåg att herregud vad folk har gjort mycket med sämre förutsättningar än vad vi har. Socialister och socialdemokrater har dött för våra frågor och fortsätter att dö runt om i världen, och då kan jag kavla upp ärmarna och ta med en kompis på ett möte eller skriva en till artikel.