Inrikes.

2019-04-13 13:00
  • Som grafen visar kommer antalet barn i världen ligga relativt konstant omkring två miljarder under 2000-talet. Att befolkningen ökar ändå, beror på att vi lever  allt längre.
    Som grafen visar kommer antalet barn i världen ligga relativt konstant omkring två miljarder under 2000-talet. Att befolkningen ökar ändå, beror på att vi lever allt längre.
  • Det genom-snittliga antalet barn per kvinna förväntas fort-sätta sjunka under 2000-talet och nå en nivå på strax under 2 barn per kvinna mot slutet av 2000-talet. Källa: Our world in data Bild: Shutterstock
    Det genom-snittliga antalet barn per kvinna förväntas fort-sätta sjunka under 2000-talet och nå en nivå på strax under 2 barn per kvinna mot slutet av 2000-talet. Källa: Our world in data
  • När oron för jordens växande befolkning på 2000-talet gjorde comeback i klimatdiskussionen handlar rädslan om kommande generationers koldioxidavtryck.  Bild: Kyodo News/AP/TT
    När oron för jordens växande befolkning på 2000-talet gjorde comeback i klimatdiskussionen handlar rädslan om kommande generationers koldioxidavtryck.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

”Peak child är ett faktum”

Flygskam är bra, men flerbarns­skam är bättre, skrev Hanne Kjöller i DN tidigare i våras.

Teorier om hur jordens växande befolkning kommer elda på klimatkatastrofen har fått fäste i miljödebatten. Kritiker menar dock att föreställningarna vilar på falska grunder.

Ofta beskrivs den i termer av en tickande bomb. Befolkningsökningen på jorden. En dag blir vi för många och då kommer maten inte räcka till, konflikter kommer blossa upp och det som nu har tillkommit är att en växande befolkning kommer göra så att vi inte kommer att klara av att möta klimathotet.

Tankarna är inte nya. På 1700-talet spådde Thomas Malthus att befolkningsökningen skulle leda till hungerkatastrofer. Detta då befolkningen ökade snabbare än produktionen av mat. På 60-talet släpptes boken ”The population bomb” av Paul Erlich och diskussionen tog ny fart. Denna gång var farhågorna bland annat att överbefolkning skulle leda till krig och konflikter.

När oron för jordens växande befolkning på 2000-talet gjorde comeback i klimatdiskussionen handlar rädslan om kommande generationers koldioxidavtryck. En studie från Lunds universitet har räknat på vilka livsstilsval som är bäst för klimatet och kommit fram till att avstå från att skaffa barn är ett av de bästa valen. Studien har kritiserats för att den utgår från dagens utsläppsnivåer, när kommande generationers utsläpp ska beräknas. Precis som Thomas Malthus inte räknade med den mänskliga innovationskraften (som gjorde att maten visst räckte till), så har studien inte räknad med att våra utsläpp med nödvändighet måste minska.

På många sätt framstår det hela som fullkomligt logiskt, för varje extra barn ett extra genomsnittligt klimatfotavtryck. Men sambandet är inte så enkelt som man till en början kan tro.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Skräckvision målades upp

På 50- och 60-talet målades en skräckvision upp av en ständigt ökande global befolkning. Den gick att belägga matematiskt och kurvorna pekade brant uppåt. Utvecklingen var exponentiell, alltså gick snabbare hela tiden. Om en kvinna i genomsnitt fick fem barn, hälften av barnen var flickor, som i sin tur fick fem barn, som i sin tur… Men under denna nymalthusianska våg fanns också rädslan för kommunismen, att befolkningen ökade så pass snabbt i fattiga länder i det globala syd sågs som ett hot mot väst.

Staffan Bergström har arbetat med befolkningsfrågor sedan 60-talet, och han var kritisk mot idén om en befolkningsexplosion redan då. Han är professor emeritus i Internationell hälsa, vid Karolinska institutet. Han har specialistkompetens inom obstetrik och gynekologi.

– Vi var flera som gick till angrepp mot den här förenklade synen på befolkningsexplosionen, som då var något enormt hotfullt för oss. Det som vi, som var forskare inom medicinska och statistiska områden, fokuserade på då, var att vi inte visste något om fertilitetsutvecklingen framöver, alltså antal barn per kvinna. Beräkningarna förutsatte att det skulle fortsätta som då och då födde afrikanska kvinnor och indiska kvinnor 5-7 barn under sin livstid. Det dramatiska som sedan har skett under 80-, 90-talet och fram till nu är en brant nedgång i fruktsamheten.

– Man ser på de avböjande kurvorna på nedgången i fruktsamheten, det var inget som man kunde förutse då, men vi kunde redan på 70-talet se trender som pekade på att den här exponentialfunktionen inte skulle fortgå.

I stort sett konstant siffra

Staffan Bergström lyfter fram ”peak child”, ett begrepp som myntades av Hans Rosling, men ett fenomen som Staffan Bergström och hans forskarkollegor kunnat peka på även tidigare. ”Peak child” är den tidpunkt vid vilken antalet barn i världen upphör att öka. Antalet barn på jorden är nu omkring 2 miljarder och den siffran är i stort sett konstant, antalet barn som föds är lika stort som antalet barn som passerar 18-årsgränsen, alltså övergår populationen vuxna. Hans Rosling var av uppfattningen att ”peak child” redan inträffat, Staffan Bergström tror att det händer de närmsta åren.

– Det är alltid svårt med demografiska beräkningar, men det kommer att inträffa i närtid och det kommer att få effekten att antalet människor på jorden kommer att stanna någonstans mellan 10 och 11 miljarder. Från 2020 till 2070 kommer befolkningsökningen att plana ut. Fortsätter vi som nu kommer befolkningen inte att öka mer än så, för att peak child är ett faktum. Men de som debatterar detta just nu verkar inte förstå vad peak child är för något.

– Det som har drivit på befolkningsökningen, och som alltid glöms bort i debatten, är att allt fler lever allt längre. Vi lever mycket längre och den andel av världsbefolkningen som verkligen ökar massivt är människor över 50 år, inte antalet barn.

Staffan Bergström lyfter också fram att fokus på befolkningskontroll riskerar att få konsekvenser när det kommer till mänskliga rättigheter. Som utsänd av Sida till Indien, i slutet av 70-talet  har han sett det från första parkett. Indien ville ta i med hårdhandskarna mot det befolkningsproblem man ansåg orsakade massfattigdom. Svaret var barnbegränsning och tvång, ekonomiska påtryckningar och lögner användes för att sterilisera miljoner kvinnor och män, varav majoriteten var fattiga landsbyggdsbor. Staffan Bergström var ditsänd som konsult av Sida, som tillsammans med Världsbanken var inblandade i Indiens så kallade familjeplanering.

– Det var lätt för mig att se att detta var ett klassproblem och ett fattigdomsproblem. Det var inte ett tekniskt, gynekologiskt problem, men de ville lösa det med preventivmedel och framför allt steriliseringar av män och kvinnor långt ute på landsbygden.

Staffan Bergström uttryckte sin kritik mot projektet och skickades hem. En kollega till honom skickades dit, men kom fram till samma slutsatser. Det hela ledde till en stor debatt, i såväl tidningar som i riksdagen.

– Sedan kom en omsvängning och Sverige lämnade familjeplaneringsarbetet i Indien, berättar Staffan Bertström.

– Det blev en bekräftelse på att det här är ett känsligt politiskt problem, som i grunden handlar om människors rationella beslut att skaffa barn i fattigdomen. Barn är ett kapital som fattiga bönder, det enda kapitalet de har.

Det han också såg var att familjeplanering prioriterades på bekostnad av barn- och mödravård. Något som han menar är en massiv felprioritering. Detta då det bästa preventivmedlet är barnöverlevnad.

– Preventivmedel är självklart jätteviktigt. Men det är inte där problemet ligger. Det handlar om att få barn att överleva. Det finns inget annat preventivmedel i världshistorien som har varit lika effektivt som att barnöverlevnad.

Nedgång utan preventivmedel

Staffan Bergström hänvisar till utvecklingen i Sverige och den branta nedgång i barnafödandet som skedde långt innan svenskarna hade tillgång till bra preventivmedel.

– Jag är född 1943, min föräldrageneration födde ett eller två eller möjligen tre barn. Men generationen innan födde 4-5-6 eller fler. Den nedgången till ett eller två på 40- 50-talet, skedde utan att vi hade bra preventivmedel. P-pillrena kom på 60-talet. Det var dåliga kondomer som fanns innan. Det som är fascinerande är att när barnen börjar överleva fixar människor det här själva. Det blir en stark motivation för att barnen blir en ekonomisk belastning. Det känner man inom demografisk forskning väldigt väl. Preventivmedel är viktigt, men än mer avgörande är faktiskt barnöverlevnad.

– Ett av de viktigaste uttrycken för massfattigdom är att de svagaste individerna inte överlever. Spädbarnsdödligheten är väldigt tydligt relaterad till fattigdom i ett samhälle. Får man ner den och annan barndödlighet, under fem års ålder, då får man ned antalet barn per familj. Upplevelsen, förnimmelsen av att barn överlever är ett starkt incitament att skapa färre barn, för många barn blir en börda. Hävandet av massfattigdomen är det som kan leda till att antalet barn per kvinna går ner.

Nu ser han med oro på återkomsten av tankarna om befolkningskontroll, som dykt upp i klimatdebatten.

– Tittar man tillbaka så kantrar debatten igen åt att skuldbelägga de som skaffar barn, då var det med argumentet att de bidrog till fattigdomen, nu är argumentet att de förstör klimatet. Att lyfta fram barnen som en skuld till att det går illa för världen påminner väldigt mycket om 70-talets diskussion.

Populationismen vinner mark

Det kallas populationism, idén om att jorden inte kan härbärgera en befolkning som man ser som ständigt ökande. Jade Sasser har följt populationismens intåg i klimatdiskussionen i boken ”On infertile ground: Population control and womens rights in the era of climate change”. I boken beskriver hon hur populationismen just nu vinner mark, särskilt hos unga människor som dras till det nyliberala talet om individuella val och konsumentmakt som lösningar på storskaliga strukturella miljöproblem. Hon beskriver boken som en varningsflagga för vad ett fokus på befolkningsmängd kan innebära.

– När befolkningsmängd diskuteras är det aldrig bara en vetenskaplig fråga om att förändra demografiska trender. Det är en vetenskaplig approach som alltid är sammankopplad med politik. Min huvudsakliga oro är att en återgång till ett fokus på folkmängd i kontexten av klimatförändringar kommer att återväcka den sorts tvångsmässiga kontrollinsatser, som till exempel tvångssteriliseringar, som pågick under 1900-talet.

Hon menar att frågorna om fattiga kvinnors reproduktion och klimatet måste kopplas isär.

– Det är de rika länderna i världen som producerar mest utsläpp av växthusgaser och som är mest skadliga för naturen, och de har i regel låg befolkningstillväxttakt. De länder där fertiliteten är som högst, i södra Afrika, tenderar att ha lägst utsläpp i världen. I Kina såg vi 40 år av statlig befolkningskontroll och det har inte påverkat landets utsläpp nämnvärt. Så det fungerar heller inte som strategi.

Ofta framställs ofta som en win-win-situation. Dagens populationister förordar trots allt inte samma strategier som 70-talets Indien. Retoriken fokuserar ofta på familjeplanering, rätten till aborter och preventivmedel, samt insatser för att stärka kvinnor. Samtidigt som fertiliteten genom detta skulle gå ner, skulle klimatet må bättre. Dr Jade Sasser menar dock att det inte är så enkelt.

– Det är inte så enkelt för att när vi enbart fokuserar på att få ner befolkningstillväxttakten, genom ett fokus på familjeplanering, är det andra stora reproduktiva hälsoservice som vi inte tillgodoser. En överbetoning på preventivmedel innebär en underbetoning på annan typ av vård. Man har till exempel inget som helst fokus på frågor om ofrivillig barnlöshet. Fokus hamnar också alldeles för mycket på kvinnor. Kvinnor blir inte gravida av sig själva.  När fokus hamnar på kvinnors val runt barnskaffande baseras det på ett antagande om att det inte finns någon roll för män i detta. Och att inte finns något ansvar som vilar på män. Det är en antifeministisk approach.

Föreslog sterilisering

Hon har också sett den gamla retoriken om mer drastiska metoder för barnbegränsning återvända.

– För några år sedan föreslog en republikansk representant, John Labruzzo, i Louisiana att låginkomsttagare skulle få betalt för att sterilisera sig. Han argumenterade utifrån klimatförändringar och extremväder, som orkanen Katrina. Han menade att stormarna skulle intensifieras och ett viktigt sätt att skydda statens resurser vore att sterilisera låginkomsttagare. På så sätt skulle staten kunna omfördela resurser som annars skulle gå till socialbidrag, till att förstärka hus, ha en buffert för katastrofbistånd och annat. Han argumenterade också för att staten behövde uppmuntra höginkomsttagare och välutbildade att skaffa fler barn. Den här typen av argumentation dyker upp här och där.

Här har bland annat en skatt på barn diskuterats, vad tänker du om det?

– Det är en gammal strategi som har funnits sedan 1960-talet när Paul Erlich skrev ”The population bomb”. Bland hans förslag fanns skatt och avgifter på att skaffa fler än två barn, indragen föräldraledighet och så vidare. Mer nyligen har klimatforskare föreslagit att familjer med fler än två barn måste betala en koldioxidskatt.

– En sådan insats skulle absolut straffa de fattiga. Det skulle straffa ensamstående mödrar. Välbeställda skulle ha lättare att betala skatt eller avgifter. En sådan skatt bortser totalt från det faktum att det är de välbeställda som använder fossilberoende teknologi i betydligt större utsträckning än vad fattiga gör.

Hon menar vidare att ett fokus på befolkningsbegränsning skymmer sikten när det kommer till orsakerna till klimatförändringarna.

– Att fokusera på befolkningstillväxten innebär att fokus flyttar från företagen och deras miljömässiga avtryck. Särskilt fossilföretagen. 2017 kom en rapport som visade att sedan mitten av 80-talet har 100 ­fossilföretag orsakat omkring 90 procent av de globala växthusutsläppen. När vi fokuserar på befolkningen så fokuserar vi inte på företagens beteenden, regeringars subventioner av dessa branscher, eller för den delens militärens roll, militären slukar fossila bränslen.  Denna verklighet döljs och vi lägger skulden på fel ställe.

Apolitisk ekologi

Jade Sasser menar att föreställningarna om befolkningen som det stora hotet mot klimatet vilar på en apolitisk ekologi, där man betraktar miljöförstöringen som ett resultat av naturens egna krafter, som demografisk utveckling

– Den apolitiska inställningen leder till att man bortser från politikens och ekonomins roll i att skapa miljö­problemen. Det politiska systemet har skapat en situation där företag kan förorena i den här utsträckningen.

I den svenska debatten diskuteras barnskaffande i relation till klimatet inom ramen för individuella livsstilsval. Och på många sätt är väl det mer logiskt än att lägga skulden på fattiga kvinnor i det globala syd, det är ju faktiskt folk som lever som oss som är de största klimatbovarna. Vad tänker du om det?

– Individuella val kan vara bra, men de kommer aldrig lösa ett strukturellt problem. Klimatförändringarna är ett strukturellt problem skapat av vårt fossilslukande vinstjagande ekonomiska system.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Peak child

Peak child är den tidpunkt när antalet barn i världen slutar öka. Antalet barn i världen förväntas stabilisera sig kring två miljarder.

Jordens befolkning kommer att fortsätta växa en tid även efter peak child, till följd av att vi lever allt längre. På sikt kommer befolkningsmängden, enligt FN:s projektioner att plana ut. Detta kommer ske mot slutet av detta århundrade.