Just därför vädjar organisationer och fackförbund om större öppenhet kring klädföretagens leverantörer och löner, som ett första steg för att förbättra villkoren för människorna som syr kläderna.
”Transparent leverantörskedja”
Det snabbväxande e-handelsbolaget Revolution Race värderades till 8,5 miljarder inför börsnoteringen den 16 juni. Grundarna, Pernilla och Niclas Nyrensten, är nu goda för över tre miljarder kronor enligt Dagens Industri. Samtidigt är bolaget måna om att framhäva en ”ansvarsfull produktion och logistikkedja”.
Revolution Race skriver i sin hållbarhetspresentation att mänskliga rättigheter och socialt ansvar är högt prioriterat: ”Det har alltid varit vår ambition att hålla vår leverantörskedja enkel och transparent för att säkerställa kvalitet och ansvar.”
I presentationen framgår det att nästan all produktion sker i Kina och Vietnam och att företaget under 2019/2020 gjorde affärer med 23 leverantörer, samt att hälften av deras material kommer från 3 leverantörer.
Där någonstans tar informationen om vilka leverantörerna är slut. På deras kund- eller företagssida finns ingen offentlig lista med namn på leverantörer, adresser och antal arbetare på fabrikerna. Det är något som efterfrågas i listan The transparency pledge, som sammanställts av ett flertal internationella fackförbund och människorättsorganisationer. Inte heller när Dagens ETC hör av sig till bolaget vill ledningen dela med sig av informationen.
”Vi har ett pågående ESG-arbete där en del av arbetet syftar till att öka transparensen gentemot våra kunder gällande vilka våra underleverantörer är. I oktober publicerar vi vår första hållbarhetsrapport som noterat bolag”, skriver Niclas Nyrensten på Revolution Race till Dagens ETC.
Listar inte leverantörer
Trots att många e-handlare vuxit i rekordfart det senaste året är det flera som brister i transparensen, visar en rapport från den ideella föreningen Fair Action.
Rapporten består av enkätsvar från sex bolag: Bubbleroom, Nakd, Ellos, Stronger, Junkyard och Ridestore. Bara tre av dem har en lista på sin hemsida som sammanställer, namnger och informerar om deras leverantörer. Den andra hälften är inte öppna med den informationen, men påstår att de ska bli det under 2021. Fair Action vill att bolagen, när de växer, satsar lika mycket på hållbarhet som de gör på tillväxt.
– Transparens är framförallt viktigt för de som syr kläderna. Vi har sett att om de behandlas illa kan deras fackliga representanter lyfta problemen till klädföretagen, säger Elin Tjärnström, projektledare på Fair Action och författare till rapporten.
De fackliga representanterna i exempelvis Asien vittnar om att fabriker och myndigheter sällan agerar när de informeras om orättvisor, men att de lyssnar på stora kunder. Därför behövs en ökad öppenhet från företagens sida – så de vet vilka de jobbar för.
– Fabriksägare lyssnar bara på företagen. Om vi lämnar in ett klagomål till arbetsdomstolen kan det ta tre till fyra år innan vi får ett beslut. Om vi istället går genom ett varumärke kan det lösas inom en vecka, säger Babul Akhter från fackförbundet Bangladesh Garment and Industrial Workers Federation, i rapporten.
Bland flera stora klädföretag, som exempelvis H&M, har det sedan flera år tillbaka funnits offentliga listor på leverantörer. Ingen av de sex e-handlarna som omskrivs i rapporten hade någon offentlig lista på sin hemsida innan Fair Action hörde av sig.
– Det är positivt att de öppnar upp nu. Förhoppningsvis kan det innebära att andra på marknaden väljer att publicera mer information utan att vi behöver höra av oss, säger Elin Tjärnström.
Tyst om löner
Att ha en öppen leverantörslista är bara ett första steg, enligt Fair Action. Nästa är att vara transparent kring löner och arbetsvillkor för de som jobbar på fabrikerna.
Revolution Race skriver på sin hemsida att de regelbundet besöker fabrikerna ”för att kontrollera att arbetsförhållandena, lönerna och avfallshanteringen följer de lagar och regler som finns i respektive land”. Men inte någonstans går det att hitta offentliga siffror på fabriksarbetarnas löner.
Bolagets alla leverantörer ska ha skrivit under deras uppförandekod med riktlinjer för fabriksarbetarnas arbetsvillkor, som innefattar bland annat ”rättvis ersättning”. Här finns formuleringar om att lönerna bör vara tillräckliga att försörja arbetarna och deras familjer. ”Obligatoriska minimilöner!” skriver bolaget. Men enligt Fair Action är de lagstadgade minimilönerna i flera länder – som ofta förekommer som krav i uppförandekoder – långt under den så kallade levnadslönen: en lön som kan täcka bland annat husrum, mat, sjukvård och skolgång.
Dagens ETC har bett om att få ta del av Revolution Races information om lönedata och arbetsvillkor på fabrikerna. Bolaget har valt att inte återkomma med det.
Inte heller något annat av de granskade e-handelsbolagen i Fair Actions rapport ville svara på vad de som tillverkar kläderna faktiskt tjänar. Elin Tjärnström påpekar att företag egentligen är skyldiga att både ”veta och visa” att de respekterar grundläggande mänskliga rättigheter, som levnadslöner, enligt vägledande principer från FN.
– Idag är det få företag som kan visa att de betalar ut en levnadslön. Flera av företagen i vår rapport hänvisar istället till en uppförandekod, säger hon.
Vilken betydelse har den uteblivna öppenheten kring lönerna?
– Vad vi ser är att lönerna inom klädindustrin har varit väldigt låga alldeles för länge. Om företag publicerar lönedata kan det först och främst fastställas om det betalas ut levnadslöner. Sedan ger det även en möjlighet att granska om lönerna höjs över tid, säger hon.
